Patroklos -

Efter mordramat i Knutby i Januari 2004 har medlemmarna gått igenom en svår process internt av bearbetning och sorg samt externt i media med filmatiseringar och scenframställning av händelsen. Samtidigt har inget förändrats i församlingen. Pastorsledningen har suttit kvar och allt det dåliga har lagts över på Helge Fossmo som dömdes till fängelse. Åsa Waldau säger i en Dagenintervju den 13/10 2009, att hon ägnat sig åt andligt ansvar för församlingsmedlemmarnas väl. Det har hon ”varit tvungen att göra för att rädda en hel församling”. Här hade man önskat extern professionell hjälp gärna med hemvist i kristen sfär.

Det som saknats är att ledningen borde med hjälp utifrån ha gjort en genomlysning av sin del i den totala atmosfär inom vilken det svåra dramat utspelades. Åsa Waldau, skall nu lämna sin ledningsfunktion i församlingen och säger i intervjun att hon vill ha ”egentid” för att skriva musik, sjunga, måla och föreläsa. Det låter kreativt och bra och många i en likande roll som hon haft skulle tänka likadant efter många år i ledningen. Hon skall dock vara kvar i Knutby och vara med i församlingen. När Åsa Waldau skall förtydliga sitt beslut säger hon:

”Gud har kallat mig att vila och göra det jag vill göra. Jag blev faktiskt förvånad själv. Oj, ville du det, Gud? ”

Denna mening genomlyser hela grundproblematiken i Knutby. Det handlar om en andlig exklusivitet. De flesta skulle nöja sig med att säga, att jag behöver ett ’break’. Det har jag känt länge och nu måste jag stiga åt sidan! Men för Åsa Waldau gäller, att hon har inte kommit på detta själv, utan Gud har fått tala om för henne, att hon skall få göra det hon själv vill! Och hon blir förvånad av vad Gud säger! Hon får ett lyxavtal av Gud själv. Genom att berätta detta för församlingen och i tidningsintervjun befäster hon sin höga andliga ställning. De flesta kristna som levt ett långt liv i trons värld har lärt sig att så telefonmässigt fungerar inte den andliga dialogen. Tolkningen tjänar främst att muta in sin ställning i troendegruppen.

Jag vill inte påstå att Åsa Waldau gör allt detta som en medveten manipulation. Så genomanalyserad är hon inte, men hon har säkert en exklusiv syn på sin personliga utrustning med stort självförtroende och karismatiska ledaregenskaper. Det är egenskaper hon upptäckt att hon har och använder. Detta skulle, om hon inte blivit född in i den religiösa kontexten, uttryckts på annat sätt inom ledarskap eller konstnärskap. Det hade kanske varit mer utvecklande för henne som person.

Nu har denna utvaldhet hos Åsa Waldau präglat knutbyförsamlingen. På grund av hennes särställning uppstod ganska logiskt Tirsaprofetsian, där hon likt gammeltestamentliga profeter fick ett direkt budskap från Gud, som hon skrev ner och det handlar om henne själv och hennes utvaldhet. Det går att höra på en inspelad predikan av henne, att hon betraktar sig som profet och att hon är hundraprocentigt säker på att det är Jesus, som ger henne budskapen.

Med detta sammantaget faller rollerna som Kristi brud och drottning Tirsa ut som en logisk följd. Med sitt språkbruk befäster Åsa Waldau de rollerna tydligt. I en intervju hos Aschberg i TV 8 den 15/10 framkommer att hon fortfarande för resonemang om att hon skulle kunna vara den brud, som Jesus skall gifta sig med en gång i himlen. "Det skulle kunna vara jag och även andra skulle kunna ställa sig den frågan", sa hon i programmet.Det ställer sig lite obegripligt, att hon skall hålla på att förneka det hela tiden.

Ingen skall tro att hon kan leva kvar i församlingen som en vanlig medlem med denna speciella uppkoppling till Gud, vars budskap ingen annan än hon så tydligt kan ta emot. Hon gör nu som hon gjorde för några år sedan, då hon inte deltog i gudstjänstlivet, utan exklusivt satt hemma och var upptagen med Kristi brudmystiken. Den förändring som nu sker minskar inte Åsa Waldaus inflytande över församlingen, utan det mesta fortsätter som vanligt. Genom att ”ha räddat en hel församling” efter ett stort trauma och fått en lyxig avtalspension av Gud själv, så har hon gjort sig till en person man måste lyssna på. Det bekräftar också Peter Gembäck en av pastorerna.

Det blev välmotiverad stor förvåning världen över, när norska nobelkommittén meddelade att USA:s president Barack Obama tilldelats Nobels fredspris för 2009 efter 9 månader i Vita huset.
Obama drev sin valkampanj för ett etniskt, religiöst och även politiskt enat USA. Ofta upprepade han att "we are The UNITED states of America!" Han ville överbrygga motsättningar. I sin bok Audicity of Hope analyserar han bland annat de politiska positioneringarna, som ofta sker för sin egen skull mot ytterligheter, för att samla sig till attack och knäcka sin motståndarel, utan att se till helheten. Han inljöt hopp i väljarkåren. I kampanjen drev ha också frågan om en sjukvårdsreform, som skulle ge försäkring om vård även för de som inte hade råd att betala.
Internationellt togs Obama emot med öpnna armar. Busch-eran var slut och något nytt var på gång. Han var i Berlin och talade till 200 000 berlinare.
Han lovande avsluta kriget i Irak och stänga fånglägret i Guantanamo på Cuba. Han skulle verka aktivt för en kärnvapenavrustning.
Sedan vann han valet stort. Efter några månader var han mitt inne i en hård kampanj för att driva igenom sin sjukvårdsreform. Och där stötte han på, inte det enade, utan det splittrade USA. Den amerikanska mentaliteten att alla skall klara sig själva och alla har rätt att leva sina egna liv, utan inblandning från staten, slog emot med full kraft. Här ingår, motsägelsefullt nog, en stor del av det kristna USA och särskilt den kristna högern, vars mål borde vara att i den barmhärtige samaritens anda hjälpa sin nästa. Omaba anklagades för att införa socialismen, det värska spöket i USA. Det blev stora hatdemonstrationer och media hakade på i en Obamafientlig hetskampanj. Den i Sverige aktuella Hollywoodfrun Anna Anka säger att Barack Obama är kommunist.
Den nordamerikanska egoismen var och är fortfarande på väg att klä av Obama all ära och heder. Vid ett tal Obama höll i kongressen skrek en ledamot att Omaba ljuger. Så gör man bara inte i USA mot en president. Någon har varit i Kenya och fått en födelseattest, som visar enligt utsago, att Obama inte är född i USA och därmed inte kan vara president. Ett försök att få honom ur Vita huset.
I ett läge då hoppet Obama väckt över hela världen höll på att ätas upp av de mörkaste och intollerantaste sidorna hos det nordamerikanska folket kom naturligtvis Nobels fredspris som ett stort "Hallå USA!" släpp navelskådandet och använd er nya president till det han helst vill, nämligen att nedrusta all världens kärnvapen och skapa dialog och fred. Vilken annan amerikansk president skulle sätta sig och samtala med Iran i stället för att skramla med vapen, eller avstå från missilförsvar i Europa och därmed förbättra relationerna med Ryssland?
Jag tror att här låg inspirationen för norska nobelkommittén att välja Barack Obama till fredspristagare. I stället för att frätas sönder internt vill man få USA att lyfta blicken mot högre mål och se sin roll i världspolitiken, när de nu har en president som vill fred och inte krig.

Skånskfödda Anna Anka lever som lyxhustru i Hollywood, gift med Paul Anka. Redan som barn upplevde hon, att hon hade ett starkt driv och upptäcktes av en svensk fotograf, som sade att hon var ingen vanlig svensk tjej. Nej, men i USA har hon funnit sitt livselixir. Av naturen beskänkt med ett yttre, som mycket väl går att visa upp och fotograferas har hon funnit något av de välpolerades paradis i landet i väster. Hon är i Sverige har förfasat sig över pappor som byter blöjor och delar föräldraledigheten med mödrarna.

Som barnläkare har jag ofta träffat dessa fäder. Vanligtvis tar de över mellan 6 och 9 månader av föräldraledigheten och arbetar hemma. De tar över arbetet från den ålder då barnet är mellan 10 mån och 1 år. Jag kan försäkra Anna Anka om att dessa fäder är inte tragiska. De gör en helt ny upptäckt. Från att ha varit den som sett sin kvinnas mage växa och delat förväntningarna på vad som skulle komma ut till att stötta och vara närvarande under förlossningen, kan papporna nu få uppleva att ta det primära ansvaret och dela vardagen med sitt barn. De gör snabbt upptäckten att eventuella planer på andra projekt, som att fixa källaren, byta garagedörrar och liknande bleknar för den fantastiska upplevelsen att komma nära det växande barnet . Samtidigt får de tag i sitt eget barn inombords och växer som människor. Papporna lär känna vad arbetet hemma gåt ut på. Att det är ett heltidsarbete och ger mycket tillbaka. Föräldrarna talar samma språk, när det gäller barnet och papporna blir mindre benägna att ge sig av från familjen. Rollbytet skapar förståelse mellan mannen och kvinnan. Separationer är lägre mellan föräldrar, som praktiserar detta. Papporna har upptäckt, att ett barn kan man inte lämna så lättvindigt. På detta sätt bygger papporna en stabilare grund för sitt föräldraskap, som ger dem en ny sorts relation till barnet, som de inte kunnat få så starkt på annat sätt. Det får betydelse för barnets hela uppväxt.

Papporna blir helare människor och behöver inte fylla ut en kritrandig kostym på jobbet och komma hem som en gäst och stå ut med 20 min med närheten till sitt barn, som Anna Anka sätter som övre tidsgräns, ty sedan skall han efter en smakfull middag få en parfymerad, manikurerad och i övrigt sminkad, sexig kvinna att dela säng med. Blir att inte nöjd, får hon skylla sig själv, menar hon.

Tala om olika världsbilder. I den ena polerar man ytorna och rollerna till glansiga karikatyrer, i den andra fördjupar man livsinnehåller ock kommer livets grundvillkor närmare. I båda fallen har de uppstått i demokratiska länder, där det är fritt att välja. Det är bra att det är så. Jag ser den svenska modellen ur ett barnläkarperspektiv som överlägsen. Jag skulle önska att det fick sprida sig mellan papporna i Sverige i den positiva anda, som vi möter det från dem på BVC, som en pappa till pappa reklam och inte i första hand under en feministpiska med rigid kvotering.

Petra Mede har haft en mindre serie enmansföreställningara på Gröna Lundsteatern. De sista var den 9/9. De drog fulla hus på den inte särskilt stora teatern, men ändå. Genom programvärdskapet ï Melodifestivalen och sommarvärd i P1 så har hon blivit känd av hela svenska folket. Man får säga att hon gjorde succé under Melodifestival föreställningarna och som sommarvärd i P1 fick vi veta hur hon haft det med sin svåra ryggvärk. Hon var under flera år en hårt tränande balettdansös ovh var på väg till Paris för att dansa då en ryggskada smällde till och förändrade allt. Hon hade fått en överrörlighet som gjorde att kotorna svängde för mycket i ländryggen mot alla nerver som går förbi. Det blev en värk av inte denna världen.
Så kom hon in på komikerbanan med Morgonsoffan i TV och några stå upp evenemang. Nu har hon haft ca 10 stycken 90-minuters föreställning i hög intensitet på scen och levande publikkontakt. Genom att mejla kunde man boka biljetter, som hämtades vid entrén. Inga braskande reklamannonser, men folket kom. Petra Mede tar ut svängarna både i repliker och kroppsrörelser, ryggbsvären till trots. Formatet passar henne väldigt väl. Scenen är mitt i publiken och därtill kan hon bakom ett transparent förhänge agera i mer subtila uttryck. Hon pendlar mellan dessa scenrum. Det blir effektfullt. Efter att ha öppnat med att föreställningen kommer att förändra besökarnas liv och det blir i deras liv ett före och ett efter Petra Medes 2-aktare liksom före och efter 11:e september 2001, så bjuder hon på en show, som ger många skratt och blandad av humor och allvar.
Hon har en befriande humor och anspelar även på de handikappades situation i samhället. Sådant går att driva med och göra humor av. Det lyckas Petra med. Hon har erfarenhet. I vissa scener tycks ryggvärken sätta i, men man vet inte säkert som publik och man vet inte om det är verkligt eller spelat. Just därför blir det så starkt.
Petra Mede visar med sina föreställningar på Gröna Lundsteatern att hon behärskar en ensamshow och vi kommer säkert att få se mer av henne i den funktionen.

Den religiösa fundamentalismen är hårt ansatt i vår tid och föraktad hos västvärldens upplysta folk. Så som den manifesterats genom 11 september händelserna i New York 2001 och praktiseras av talibanerna i Afgantistan är den ansedd som en beklagansvärd kvarleva av en medeltida världsbild och går på tvärs med vår tids kunskap om både universum och människans psyke och biologiska härkomst. Ändå spelar idag den extrema religiösa fundamentalismen en roll i världspolitiken.

Nu håller dock en ny fundamentalism på att växa fram. Om vi med fundamentalism menar, att ha och följa färdigskrivna ideologiska tolkningar och texter som förklarar samhällsutveckling och strukturella samband och lagar skrivna för vårt samhälle, så ser vi flera exempel på en sorts intolerant fundamentalism. Våra nyvunna tolkningar av världen, lagar och synsätt på det mänskliga livet blir som rättesnören i vars ljus vi skall se livet och tolka dess yttringar. Den som därifrån avviker, för känna på offentliga piskrapp.

Vänsterpartiets ledare och chefsideolog Lars Orly skrev nyligen på Newsmill om de mord bland tonåringar vi sett i Sverige i sommar, att de måste tolkas ur ett strukturellt politiskt mönster, där könsmaktsordningen och männens makt över kvinnor ligger till grund för dessa handlingar. Vi vet av uppgifter i media att i ett av fallen var pojken som mördare sin syster psykiskt sjuk och i det andra fanns en stark svartsjuka inblandad. Men vänsterpartiets grundkoncept om könsmaktsordning gäller som en fundamentalistisk tolkning av händelserna i enlighet med de teoretiska skrifterna. Psykologiska förklaringar är underordnade. Detta tänkesätt finns inte bara hos vänstern utan i hela den feministiska rörelsen, till vilken många politiker anslutit sig över de politiska blockgränserna. De med avvikande åsikter kan känna sig marginaliserade och refuserade.

Vi har en lag för våldtäkter, som skärpts de senaste åren. Särskilt har rätten att säga nej till samlag fått ett förstärkt rättsligt skydd både i fasta relationer och mellan tillfälliga kontakter. När åklagare Rolf Hillegren yttrar synpunkter på straffsatser och tycker att ett nej i en fast relation, där mannen ändå fortsätter mot ett nej, men utan kvinnans motstånd, borde inte ge 2 års fängelse utan en lägre straffsats. För detta hängs han offentligt i media och professor Madeleine Lejonhufvud tycker i Svd han skall bort från jobbet. Sven Erik Alhem, fd överåklagare finner tillfredställelse i att Hillegren snart går i pension. Är inte detta ett fundamentalistiskt fasthållande vid nya lagar i en nymodig het fråga. Lagen om yttrandefrihet borde kanske gälla i ett offentligt samtal. Är du inte med på banan i det nya får du gå!

Vi har en lag om hets mot folkgrupp. Den inkluderar ras, hudfärg, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Att hota eller uttrycka missaktning mot dessa grupper är ett brott. Fallet Åke Green visar att den gamla folkgruppen med trosbekännelser blir i media och befolkningen fördömd och uthängd och de homosexuellas skydd mot Greens uttalande fick stort stöd, även om HD friade. En ny medial fundamentalism mot en gammal.

Det mest allvarliga är att yttrandefriheten får stryka på foten för den nya fundamentalismen.