Den nya fundamentalismen

Den religiösa fundamentalismen är hårt ansatt i vår tid och föraktad hos västvärldens upplysta folk. Så som den manifesterats genom 11 september händelserna i New York 2001 och praktiseras av talibanerna i Afgantistan är den ansedd som en beklagansvärd kvarleva av en medeltida världsbild och går på tvärs med vår tids kunskap om både universum och människans psyke och biologiska härkomst.  Ändå spelar idag den extrema religiösa fundamentalismen en roll i världspolitiken.

-

Nu håller dock en ny fundamentalism på att växa fram. Om vi med fundamentalism menar, att ha och följa färdigskrivna ideologiska tolkningar och texter som förklarar samhällsutveckling och strukturella samband och lagar skrivna för vårt samhälle, så ser vi flera exempel på en sorts intolerant fundamentalism. Våra nyvunna tolkningar av världen, lagar och synsätt på det mänskliga livet blir som rättesnören i vars ljus vi skall se livet och tolka dess yttringar. Den som därifrån avviker, för känna på offentliga piskrapp.

-

Vänsterpartiets ledare och chefsideolog  Lars Orly skrev nyligen på Newsmill om de mord bland tonåringar vi sett i Sverige i sommar, att de måste tolkas ur ett strukturellt politiskt mönster, där könsmaktsordningen och männens makt över kvinnor ligger till grund för dessa handlingar. Vi vet av uppgifter i media att i ett av fallen var pojken som mördare sin syster psykiskt sjuk och i det andra fanns en stark svartsjuka inblandad. Men vänsterpartiets grundkoncept om könsmaktsordning gäller som en fundamentalistisk tolkning av händelserna i enlighet med de teoretiska skrifterna. Psykologiska förklaringar är underordnade. Detta tänkesätt finns inte bara hos vänstern utan i hela den feministiska rörelsen, till vilken många politiker anslutit sig över de politiska blockgränserna. De med avvikande åsikter kan känna sig marginaliserade och refuserade.

-

Vi har en lag för våldtäkter, som skärpts de senaste åren. Särskilt har rätten att säga nej till samlag fått ett förstärkt rättsligt skydd både i fasta relationer och mellan tillfälliga kontakter. När åklagare Rolf Hillegren yttrar synpunkter på straffsatser och tycker att ett nej i en fast relation, där mannen ändå fortsätter mot ett nej, men utan kvinnans motstånd, borde inte ge 2 års fängelse utan en lägre straffsats. För detta hängs han offentligt i media och professor Madeleine Lejonhufvud tycker  i  Svd han skall bort från  jobbet. Sven Erik Alhem, fd överåklagare finner tillfredställelse i att Hillegren  snart går  i pension.  Är inte detta ett fundamentalistiskt fasthållande vid nya lagar i en nymodig het fråga. Lagen om yttrandefrihet borde kanske gälla i ett offentligt samtal.  Är du inte med på banan i det nya får du gå!

Vi har en lag om hets mot folkgrupp. Den inkluderar ras, hudfärg, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.  Att hota eller uttrycka missaktning mot dessa grupper är ett brott.  Fallet Åke Green visar att den gamla folkgruppen med trosbekännelser blir i media och befolkningen fördömd  och uthängd och de homosexuellas skydd mot Greens uttalande fick stort stöd, även om HD friade. En ny medial fundamentalism mot en gammal.

Det mest allvarliga är att yttrandefriheten får stryka på foten för den nya fundamentalismen.

 


Är Mona Sahlin tilltänkt jämnställdhetsminister?

Mona Sahlin, socialdemokratiskt partiledare och dess tilltänkte stadsminister, höll sitt sommartal i Nakca på lördagen. Nacka är en moderat kommun och det var inte många som röstade på socialdemokrterna där i förra valet.
Nu närmar sig valetupptakten med stormsteg. Mona Sahlin ligger i en ordentlig uppförsbacke och talet igår visar att hon har flera krön kvar att passera innan hon fyller ut sin roll som både partiledare och blivande stadsminister. Hon uppträdde snarast som en jämnställdhetsminister, som inte fick ta upp de ödesdigra frågorna om den globala ekonomiska krisen eller miljöhotet. Sahlin talade i stället om jämställdhetsfrågor. Att kvinnor skall kvoteras till bolagsstyrelser, föräldraförsäkringen skall lägga mer på fäderna och kvinnolönerna skall upp. Med i publiken satt  Wanja Lunby-Wedin från LO och Nalin Pegul s-kvinnornas ordförande. Där fanns dock inte den ekonomiska talesmannen Tomas Östros eller partrisekreteraren Ibrahim Baylan.
 Hur kan en stadsministerkandidat helt lämna den ekonomiska krisen i ett tal ett år före valet?  Mona Sahlin måste finna sin partiledarroll, där också väljarna kan finna henne och det är bråttom med det. Möjligen vet inte Mona Sahlin vad hon skall säga om den ekonomiska krisen, då hon ännu inte har pratat färdigt sin röd-gröna allians om vad hon får säga. Lars Orly vet dock tydligen vad han får säga i utrikespolitiska frågor, som t.ex. fördömmandet av Israel nyligen. Detta ligger milslångt bort från företrädaren Göran Persson, som höll sina tal ur sin egen pondus och pekade med hela handen.
 Det blir förmodligen miljöpartiet, som räddar västerblocket. Det blir en bra draghjälp i samband med att mijlöfrågorna lyfts till det politiska agendan på hög internationell nivå i Köpenhamn på senhösten. Efter det kan en del väljare se miljöpartiet som garant för att det händer något i frågor om miljön. Annars är en lam Mona Sahlin och en frilansaktigt frispråkig Orly inget av dragplåster till regeringsalternativet.

Pridefestivalen och heteronormen

Så har 2009 års pridefestival gått av stapeln i sedvanlig pompa och ståt och med media i knäställning med braskande rubriken. DN skrev dagen före marschen att det skulle bli 50 000 i tåget. Nu blev det 30 000. Om några år får vi säkert  mer balans och sund analys. Hbt gruppen har de senste decennierna gjort stora erövringar och intaget mål efter mål. I höst kommer säkert det politikerstyrda kyrkomötet, att rösta igenom att homosexuella kan få gifta sig i kyrkan. Redan kan hbt gruppen skaffa barn och adoptera är tillåtet, men det är knepigt med intenationella adoptioner, eftersom länder med barn, som skall adopteras bort inte godkänner samkönade föräldrar. Vad finns det att kämpa för? Jo, en hel del. Det visar veckans ämne för föredrag, gruppdiskusioner och samtal, nämligen heteronormen. Det finns, menar regnbågsfolket, så mycket av förgivettagande i samhället, som irriterar, som utgår från de heterosexuella. En homosexuell intervjuad i TV menade att det är stötande att utsättas för frågan om man har en flickvän. I stället skall man fråga om vederbörande har en partner. Många liknande situtioner dyker upp nu och då.
 Jag kan vara lite rädd för att om de heterosexuella skall åläggas ett visst språkbruk och undvika vissa begrepp blir det knepigt och arbetet på tolerans kan få ett löjets skimmer över sig och få folk att bli onödigt irriterade.
Om vi nått så längt med att så många lever öppet med sin läggning, så kan väl vår vän i TV-intevjun säga, nej du förstår jag är homosexuell och har en pojkvän! Vore inte det bättre och mindre betselläggande på folks sätt at utrycka sig?
Skapa inte nya konfliker!

RSS 2.0