Vilken nytta gör länsstyrelsens inspektioner på vårdboenden?

Länsstyrelsen i Uppsala har gjort en undersökning på 28 vårdboenden I Uppsala läm.  Granskningen har lett till allvarlig kritik mot sex vårdboenden .

 Den kritik som det oftast handlar om är fasthållning och nedläggning av brukare, som i flera fall varit förståndshandikappade  och kraftigt utåtagerande. För dessa brukare är diagnosen ofta kombinerad med en neuropsykiatrisk störning som ADHD eller autismspektrumstörning. Det har även handlat om begränsande regler. En brukare kan ha fått sitta ensam i ett rum för ”time-out”. Fasta regler har beskrivits av länsstyrelsen som kadaverdisciplin.

Socialkonsulent Maria Knight vid länsstyrelsen i Uppsala har sagt i intervjuer att brukarna på undersökta enheter har samma rättigheter som alla andra människor och skall ges en möjlighet att leva ett vanligt liv. Frågan är om de nu har samma rättigheter, som alla andra i vårt land, har de då också samma skyldigheter?

 Med denna världsbild av att brukare på vårdenheterna skall få leva som vi andra, utan att samtidigt ange deras grundläggande svårigheter, så gör länsstyrelsen sina inspektioner och zoomar in fasthållningar och nedläggningar. När detta  uppdagas brännmärkes boendena i media via pressreleaser från länsstyrelsen.  Inspektionerna innebär inte att länsstyrelsen analyserar brukarnas svårigheter i relation till vad som hänt. Länsstyrelsens  handlade är enbart polisiärt och liknar polisen arbetssätt att hitta lagförbrytare.  Polisen fångar in lagbrytare och samlar bevis. Sedan får rättsväsendet med åklagare och försvarsadvokater lägga fram sina versioner av vad som hänt och rätten med en domare avgör hur lagöverträdelsen skall bedömas i relation till de lagar vi har.

 Efter länsstyrelsens brännmärkning i massmedia av lagöverträdelser, har cheferna på vårdenheten ingenstans att gå för att förklara sig och ge sin version av vad som hänt.  De kan inte komma runt länsstyrelsens dom som förkunnats i media.  De får stå där vid den offentliga skampålen och  lugnt vänta till nästa inspektion och visa upp hur de arbetar då.

 Det blir lätt ett löjets skimmer över dessa aktiviteter från länsstyrelsen.  Att hålla fast en brukare, som tappat konceptet fullständigt och inte känner några gränser för sin person och kropp, kan vara det enda rätta att göra.  Jag kan försäkra, att det oftast finns mycket kärlek i de fasta armar, som håller om en brukare på det sättet.  De värmen tränger igenom ilskan och brukaren minns det och det kan skapa tillit.  Det är som för en 3-åring, som tappat sin kontroll under den intensiva trotsperioden. Som barnläkare har jag inget att säga emot, att föräldrar med sina kärleksfulla armar under några minuter håller fast sitt barn, tills det lugnat ner sig.

  Det man alltid skall vara på sin vakt emot är om en personal tappar sin professionella roll och agerar utifrån det. Det menar jag är en helt annan sak. Då kan både fasthållning, nedläggning och dialog  lätt gå snett och bli en fight mellan två personer och inte mellan personal och brukare. Dessa saker ingår i utbildning av personal och hör inte hemma i ett boende.  Denna distinktion lägger sig länsstyrelsen  inte  i, utan man frågar rent tekniskt efter förekomsten av fasthållning och nedläggning.  Fasta regler med för varje dag utarbetade scheman hjälper till att skapa igenkännbarhet och trygghet. En hel del av de funktionshinder, som finns bland brukare behöver detta. Det skall inte kallas kadaverdisciplin.

Då det inte blir någon genomlysning av grundproblematiken och analys av vad som hänt, ser jag   inte  vilken nytta inspektionerna gör för brukarna. De fyller skrivningarna i länsstyrelsens egna årsredovisningar och hänger offentligt ut en del vårdboenden, men riskerar för brukarna att det i stället blir mer tung psykofarmaka. 


RSS 2.0