Ingvar Kamprad i media - ett fall för journalistonani




IKEA grundaren Ingvar Kamprad


Det ryktas att SVT-journalisten Elisabeth Åsbrink har skrivit en bok, där hon berättar att Ingvar Kamrad så sent som 2010 sagt att högerextremisten och nationalisten Per Engdahl och grundaren av Nysvenska rörelsen var ”en stor man”. Engdahl stödde också Hitler under 2:a världskriget. Kamprad var i ungdomsåren mellan 16-25 år medlem i den Nysvenska rörelsen. När Per Engdahl dog 1994, 85 år gammal, levererade Kamprad en offentlig grundlig ursäkt i media för sina ungdomssynder för 60-70 år sedan och tog avstånd från nationalism och nazism. Kamprads uttalande 2010 tas som intäkt för att hans ursäkt 1994 inte var tillräckligt grundlig. Därför går nu en våg genom svenska media för att informera oss konsumenter, att det är något lurt med Kamprad.

 Man tage sig för pannan! Mediafolket vet vilka knappar man skall trycka på för att få ingång upphetsande vallningar över textrutor och tabloider. Elisabeth Åsbrink har hittat en ny triggerpunkt och gnider journalistkittlaren lysande röd och får en uppställning i tidningar och TV av journalister, som pulsativt spiller ut hennes uppgifter vidare som våta fläckar i trycksvärtan. I det tunga magasinet Studio 1 i P1 ägnas 20 minuter åt att föra ut den stora nyheten, som egentligen ingen utanför studion är intresserad av. Ändå hörs upphetsningen tydligt på andhämtningen under diskussionerna, att här finns något nytt att svärta ner IKEA grundaren med. Snudd på en skandal! Ett scoop att tugga på några dagar.

Uttalandet år 2010 att Per Engdahl ”var en stor man” följdes också av att Kamrad menade att Engdahl hamnade fel i sina åsikter, men det kom inte med i Åsbrinks bok. Där ser man så lätt det går att missa hela perspektivet.

Den här typen av uppgifter tänder till internt i journalistkåren, eftersom det kan skapa uppmärksamhet. I Sverige löper som regel en och samma nyhet över de flesta mediafönster per dag. Att få vara med där en dag är en fjäder i hatten för en journalist, väl värt att jobba för. Metoderna måste inte vara heljusta.

Det har ju visats sig att folket reser sig mot den här typen av påhopp. De går inte hem helt enkelt. Det är dock inget hinder för upprepade attacker, snarare ökar det lusten att publicera dessa icke-nyheter. Vi fåt leva med det!


Håkan Juholt och de religiösa väljarna


Håkan i Svenska Kyrkan


Den kristna dagstidningen Dagen undrar hur de nya partiledarna skall kunna appellera till de religiösa väljarna i landet (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=273658). Håkan Juholt var tidigt ute med sin hållning, genom att säga att han tror inte på Gud men han tror på Svenska kyrkan.  De svenska frikyrkosamfunden lämnade han där hän.

 Hur skall man tolka Juholts inställning. Den första delen av påståendet är okomplicerad, nämligen att han inte tror på Gud. Han är alltså inte själv religiös.  När det gäller Svenska kyrkan, så är socialdemokraterna det parti som starkast håller kvar idén om kyrkovalen. De går i gammal god ordning till kyrkoval med sin gamla partibeteckning.  Folkpartiet gick först ut med att inte deltaga som partiorganisation i kyrkovalet, efter det att kyrka skildes från staten vid millenniumskiftet. Nu finns de som (fisk) folkpartister i svenska kyrkan.   Vänsterpartiet är inte heller med som parti, men finns som vänsterpartister i Svenska kyrkan (visk). Övriga politiska partier har sina ordinarie beteckningar (s), (m), (Kd) (Mp) (SD) (C). Sedan finns t.ex ett politiskt obundet parti (posk) och ett pensionärsparti (SPI) som deltager i valen plus en del andra.

Håkan Juholts uttalande att han älskar Svenska kyrkan speglar sig i att partiet vill agera aktivt i kyrkan, som under tiden före dess skiljande från staten. Det framhålls från (s), att kyrkan skall finnas till för alla på samma sätt som allemansrätten. Därför vill inte (s) ha en alltför starkt religiös kyrka, som stöter bort folk med påträngande förkunnelse, utan en serviceorganisation som finns där, när folk behöver den, men i övrigt inte försöker påverka människor i onödan. Markeringen mot frimicklarna (de fria trossamfunden) har historiskt varit viktigt för socialdemokraterna. Genom att vara aktiv med i kyrkoråd, kyrkofullmäktige och kyrkomötet kan Juholts partikamrater få vara med och styra Svenska kyrkan i en riktning, som gör att han kan älska kyrkan. Det gäller förstås att påverka inom ekonomin, att stötta kyrkan i moderniseringen av teologin t.ex i tolkningen av bibeln på ett modernt sätt (hbt-frågor t.ex.) och i att utforma gudstjänstordningen. Helst skulle nog Juholt vilja ha kyrkan inom sin egen partiorganisation. Det vore säkrast. Men det inser han nog är omöjligt.

De gamla broderskaparna, som skulle hålla en religiös aspekt på politiken levande i partiet har nyligen bytt namn till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Namnet är så vidöppet att alla socialdemokrater inklusive Håkan Juholt kan utan vidare ansluta sig liksom muslimer, judar och buddister. Jag vill inte påstå att det är en strategi för att komma åt någon form av kontroll på invandrarkyrkor, men vem vet?  Det kommer sannolikt inte att öka rekryteringen från aktivt kristna väljare men möjligen religiösa invandrare. Det kan ju vara en ambition att få in dem som röstande medborgare för (s).

Min tro är att få svenskar röstar efter sin religiösa övertygelse utom bland KD-väljarna. De flesta röstar efter politisk övertygelse med de vanliga kärnfrågorna som ekonomi, skola, vård och omsrog. Så de nya partiledarna behöver inte grubbla så mycket på att smöra samfundstrogna svenskar.


Världsekonomin på väg utför - Gud eller Mammon?



Börserna världen över har nervöst gjort stora dykningar efter oroande rapporter om dålig tillväxt. Det handlar om länder i sydeuropa inklusive USA som hamnat på övermäktiga skuldberg och kan få ställa in betalningarna. De stora placerarna, som flyttar berg av pengar i börsernas datorer spekulerar i framtida vinster och bedömer risker och förluster på de rykten som kommer i svajning om dåliga tillväxter. Det har också visat sig att datorerna kan skena iväg och dra igång ett galopperande ras, utan att en mänsklig hjärna fattat beslut om det!
 
Det finns ett gammalt bibelord som dyker upp i huvudet och det är: Man kan inte tjäna både Gud (kärleken) och Mammon (penningen). Man måste välja.
 Det är ju så att de med de stora flaken fulla med pengar, som de vill  förmera dem med sina förflyttningar mellan aktier och räntebärande mer säkrade placeringar inte tänker på företagens och ländernas bästa, utan på sina egna vinster. I deras värld finns pengar, som kan växa med smarta omfördelningar och satsningar på växande framgångsrika företag. Om folket får arbete till försörjning eller barnen har råd att gå i skolor är inget som finns med bakom finansiärernas pannben. Det får politikerna arbeta för, om de nu kan komma överens.  De skall inte i första hand tjäna pengar, men väl vinna val och få väljarnas förtroende. I det syftet kan de vinstoptimera sina budskap på mer eller mindre angenäma sätt för att smöra det röstsedelbärande folket när valurnorna ställs fram.

Så det är spel på flera plan, som styr den lilla människans livsvillkor. Själv kan hon inte påverka särskilt mycket utövar att gå och rösta. På senare tid har vi dock sett hur folket på gatorna kan förändra storpolitiken. Folket har nu moderna sociala medier att nå varandra med och sprida budskap, då den statliga censuren sätter in.  Detta är en ljuspunkt i mörkret och genom den nya kraften har stora länder längs nordafrikas kust fått nytt hopp. 

Även om det finns ljuspunkter så är det i dagsläget tämligen dystert. Eurosamarbetet knakar betänkligt i fogarna och länder som Protugal, Spanien, Italien och Grekland har svårt krisläge i ekonomin. I de stora länderna Tyskland och Frankrike, så mattas tillväxten ner mot en nollpunkt. USA kan falla på att republikaner och demokrater inte kan fatta gemensamma beslut för landets bästa (!), utan ser bara till att det egna pariets linje vinner utan kompromisser.

Vi får väl gömma oss i landet Sverige, som enda land i Europa med stabil säkrad ekonomi. Gå till jobbet och få månadslönen in på bankkontot varje månad, väl medvetna om att vi kommer att falla in i det europeiska dränaget i en inte allför avlägsen framtid.
Motsatsen till mammon var ju Gud (kärleken). Finns det någon bräcka i den ekonomiska muren, där dess flöde kan sippra in? Nej, smaka på kombinationen av de två orden: världsekonomi och kärlek .....ren repulsion!

Lars Ohly avgår


     
Den glade Lars             Snopen avgång



Lars Ohly är den 5:e partiledaren som signalerat avgång efter valet 2010.  Tre av dem kommer från det rödgröna blocket: Mona Sahlin, Göran Eriksson och Maria Wetterstrand samt Maud Olofsson från centern. Miljöpartiets ledarpar hade ett mandat som gick ut planerat enligt partiets regler. Göran Hägglund hos Kristdemokraterna har fått kämpa för att hålla sig kvar.
 
Det blåser snålt på partiledartopparna. Mona Sahlin knallade redan när hon blev partiledare efter Göran Persson i uppförsbacke. Hon hade en anti-Mona gruppering i partiet, som hon hade att kämpa emot och som till slut fällde henne. Maud Olofsson har som ansvarig för industrifrågor i regeringen burit en tung börda och känt att hon som kvinna haft det emot sig. Indistrifrågor låter som håriga armar med stora muskler. I Saab-affären har det varit särskilt tungt.

Lars Ohly har fått det emot sig att han inte lyckats "lyfta" partiet och vänt opinionen och valresultaten i riktning uppåt. Han har varit engagerad, en bra och dessutom glad talare för klasskampsfrågor och inte varit osynlig. Han fick länge dras med att han ville vaska fram det socialistiska budskapet i det ursprungliga begreppet komunism genom att kalla sig kommunist. Det har han fått äta upp och ångrar idag. I den rödgröna alliansen, där han släpptes in efter ett tag, kände han vittring av att komma in i en regering. Det var första gången för vänsterpartier. Det kändes säkert väldigt bra och hade kunnat bli en framgång för honom. Hans försök att fria till sin sambo i den stora slutdebatten i TV var lite svårt att förstå och bidrog inte till att höja valsiffrorna.

Media hjälper till i hög grad med att ge fokus på partiledarna. Att få igång ett avgångsdrev kan media lätt ordna. Finns det sedan falanger i det aktuella partiet, som förstärker med sina intervjuer behovet av avgång, så ökar kraften i trycket på partiledaren.  Att vänsterpartiet inte lyft i opinionen är ett fenomen, som ses över hela europa. Det är inte bara kommunismen som har fallit, utan även socialdeokratiska partier går tillbaka och det blåser högervindar. Det kan ingen publikfriande partiledare ändra så mycket på. Den nye som kommer har samma ideologiska motvind i opinionen. Att analysera ideologiernas upp och nedgång ger mindre lösnummer och kräver mer förarbete än att hänga efter en partiledare med mikrofonen och fråga när han/hon skall avgå! Det är därför lite märkligt att en tungviktare inom journalistiken som K-G Bergström konstaterat angående Ohly kort och gott att   - han misslyckades med det viktigaste, nämligen att vinna valet -.

Detta fokus på personen i partiledarrollen är ju en anledning tíll att så många i vänsterpartiet vill ha ett delat ledarskap. Mycket talar för det. Den starke kandidaten Jonas Sjöstedt är positivt till en sådan konstruktion. Han saknar dock Lasses leende!

Vi får se hur det går. Det sker betydligt mer öppet, än hur det gick till hos socialdemokraterna. Det är bra.


Osloattacken bör leda till mer insikt i de religiösa kontexterna

         


Efter explosionen av den 950 kg tunga bomben med 400-500 kg sprängmedel placerad vid de demokratiska kärnbyggnaderna i Oslo av terroristen Anders Behring Breivik den 22 juli och massmördarens illdåd på Utöya håller vi alla på att försöka begripa en verklighet som grundligt har skakat om oss.  Den efterdebatt som förs präglas dock av de redan före den 22/7 etablerade grundideologiska inställningarna och politiska positionerna samt religiösa hemvisterna.  Det är begripligt för det är i de positionerna vi känner oss hemma och kan finna en trygghet och söka bilder att förstå med. Det är dock inte säkert att den metoden för oss tillsammans framåt till nya insikter, utan låser oss i våra egna befästningar.


I Anders B Breiviks dokument kan vi läsa att strävan till och bejakelsen av det multikulturella samhället menar han har sina rötter i marxismen och dess förgreningar i moderna socialistiska politiska partier. Det är väl inget att säga så mycket emot. Det faller av de socialistiska honnörsorden solidaritet, tolerans, jämlikhet och rättvisa oberoende av etnicitet, ras, kön och sexuell läggning. Utifrån denna grundinställning kan man tro och förlita sig på möjligheten till ett multikulturellt samhälle som den bästa av världar med innevånare i full respekt för varandra.  Sedan Marx och Engels dagar har religionen klassats som opium för folket och det gör att religionen inte finns med i byggstenarna till det vänsterpolitiska samhällsbygget. Håkan Juholt tror inte på Gud, men på Svenska kyrkan som han med sina socialdemokratiska kyrkopolitiker kan påverka inifrån ekonomiskt men även liturgiskt och teologiskt. Därmed har Juholt kontroll över läget och kan alltså ”tro på Svenska kyrkan”..


Enligt min mening går det inte att få en rätt förståelse av vad som sker i det som synes ske, om vi inte kan se in i de religiösa kontexterna och hur de påverkar mänskligt tankegods och tolkningar av världen. Jag går så långt så jag säger, att utan egen erfarenhet av en religiös kontext, är man handikappad att själv tillräckligt begripa t.ex. dagens spänningar mellan muslimer och kristna som vill bygga samhället på sharialagar eller kristen grund. Det går att brygga över den svagheten i analysen genom att lyssna på människor som har varit inneslutna i en stark religiös sfär och tagit ett steg åt sidan och via deras beskrivningar skapa sig nya insikter.


I den röda rosens socialism då man inte alls jobbar sig in i sprängkraften av de religiösa kontexterna, utan lämnar dem utanför och nöjer sig med de egna värderingsfyllda honnörsorden får man problem. Religionen kan tyvärr inte utan vidare inneslutas i en famn av solidaritet, öppenhet och ett samhälle med stor tolerans. Den metoden lämnar starka underströmmar att verka i det fördolda. Den danske prästen och journalisten Sörine Gotfredsen polemiserar mot en ledare i tidningen Politiken, där den förtvivlade frågan ställs efter bomben i Norge: ”Varifrån kommer allt det här hatet”?  Gotfredsen menar att detta speglar en okunskap och att svaret finns i historien kring religionskrigen, som går längre tillbaka än Marx och Engels och människors rotade trygghet i sin religion, historia och etnicitet. 

När jag lyssnar på högt placerade muslimska ledare i London, som tar ton på en presskonferens efter terroristattacken i Norge, så går inte det att enbart marginalisera. De ser attacken, som kristen terrorism riktad mot muslimer. Anders B Breivik kallar sig kulturellt kristen och inte religiöst kristen. Han har ingen personlig relation till Gud och Kristus. Han umgås inte med kristna, men vill ha den kristna kulturen att bygga på som varit en del av Norge i flera decennier. Tempelriddarrollen passar honom, eftersom han är svag för rustningar och vapen. De muslimska ledarna sätter ner foten tydligt i London och vill inte längre stillatigande se på, utan planerar att kraftfullt arbeta på att stå upp för islam och säger sig ha som mål att införa sharialagar i Storbritannien och övriga Europa. 


Jag menar inte att vi skall ta allt detta skrammel som ett reellt hot. De religiösa kontexterna, som är ett begrepp för den samlade kraften i livshållningen, som kommer ur troheten mot familjens uppfostran, de religiösa texterna, deltagandet i fredagsböner, gudstjänster, söndagsskolor och koranskolor är dock en reell kraft, bevittnat av de troende som något gott, men det har ambitioner lång utanför den privata sfären. Vi kan alltså inte i våra efteranalyser av det djupt tragiska, som hänt i Norge lämna historien och religionens roll för människans tolkning av livet och världen utanför. Detta måste förstås och formuleras i stället för att lämnas därhän. Det kommer nämligen inte att försvinna under en offentlig tystnad, som blivit en svensk modell. Vi kan alltså inte låtsas som det inte finns och lämna det utan hantering i vår analys och planering föri framtiden.


I  Sverige sker nu en medial attack mot de inhemska religiösa trossamfunden, eftersom de inte uppdaterar sig tillräckligt i hbt-frågorna. Det höjs röster att vi därför skall strypa det statliga ekonomiska stödet till dem. Tystnaden mot de invandrande samfunden i den frågan speglar den problematik som artikeln här lyfter fram. Vi måste ta bort rasiststämpeln och ge utrymme för en öppen saklig dialog i frågor som kan leda till större samförstånd och tolerans, även om det vi problematiserar finns som spänningar inom det multikulturella samhället. Det är den enda sättet att bygga en stabil grund utan alltför starka dolda underströmmar.

 


RSS 2.0