Tårarna i Nordkorea - är de äkta?

     


         




I samband med Kim Jong-Il:s död har det skrivits om folkets sorg och deras tårar. Man har undrat över om tårarna är äkta, när bilder kablats ut på massorna som kollektivt gråter. Det kan man svara ”både och” på. Tårarna finns där och rinner ut över kinderna. Det finns också en känsla bakom. Frågan blir då, vad är det för känslor och hur uppstår de.

Liksom tårarna uttrycks kollektivt, så kommer de från ett folk, som styrs kollektivt av en ledare utan åsiktsbrytande politiska partier. Det finns med stor sannolikhet ingen ledare som fått ett så entonigt och glorifierat  medialt budskap framfört till folket som i fallet Kim Jong-Il.  Han var stor och det det sades att han ville sitt folk väl, ett folk som lever under svåra ekonomiska omständigheter och inte får tillräckligt med mat. Den folkgrupp, som är prioriterad i alla avseenden är armén med mat kläder och lön. 

Resten av folket kan titta in i sina TV-apparater och se ett skådespel och all deras tillit har stått till den store ledaren, för det är bara han som kan göra livet bättre för dem och det entonigt massmediala budskapet är att det är det han vill. Visst, man lever under svåra omständigheter, men det finns dock en som vill alla väl. När han sedan dör faller mycket av det hopp om ett bättre liv, som han på ett glamoröst sätt getts till folket och då kommer tårarna. Den odna döden förhindrade honom att fullborda sitt värv för folket. Det är folkets drömmar, fantasier och känsloliv som pressas ner till tårar med ledarens död. Arketypen är ett gammalt flockbeteende under en stark ledare av gruppen.

Till detta kommer att skratt som tårar smittar. Det kan inte uteslutas att det finns gråterskor utplacerade.  Att se andra gråta ger en klumpkänsla i halsen och så sipprar tårarna fram. Tårarna i Nordkorea speglar det undertryckta folk som det handlar om. Ett folk som inte har några alternativ att spinna sina tankar kring och få influenser från omvärlden. Att uttrycka politiska tankar fritt går inte. Det blir som en fader som har många barn, som han håller i ett järngrepp och kontrollerar vad de tänker, läser, lyssnar och tittar på. I grunden handlar det om övergrepp. Tårar tolkas ofta som uttryck för riktiga känslor, men känslor kan lätt manipuleras fram.

Nordkorea har en lång väg till ett demokratiskt land. Det skulle kunna vara så att det pyr en ”arabisk vår” under ytan. Inne i folks hjärtan finns en tro på ett fritt liv bortom maktmissbruk och statskorruption. Hur länge skall folket i Nordkorea vänta?


Barnnarkosläkaren och kontakten med polisen


Fotot har ingen anknytning till det aktuella fallet



Den 21 oktober 2011 kom den friande domen i Solna Tingsrätt för henne som i media kallats för "barnläkaren" från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Egentligen är hon narkosläkare som sedan 1991 arbetat på barnintensiven och handlagt många svårt sjuka barn och svarat för sövningar och övervakning under intensivvård. I veckans nummer av Läkartidningen träder narkosläkaren fram och berättar vad som hände. Det är en i sina stycken en skrämmande läsning.

Det började måndagen den 2:e mars 2009. Narkosläkaren var på BIVA (barnintensiven) Atrid Lindgrens barnsjukhus. Halva ronden var avklarad, när fyra poliser i skinnjackor klev in på avdelningen. De växlade några ord med chefen på avdelningen och han ropade till sig narkosläkaren och sa att de anlända var poliser och sökte henne. Hon kunde inte räkna ut vad det kunde handla om och frågade, men fick inget svar. Hon fick snabbt göra klart det viktigaste och sedan klä om sig till civila kläder. Hon fördes sedan till Solna Polisstation. Hon hade nyligen vittnat i en barnmisshandlesmål och trodde det kunde handla om det.

I polishuset i Solna kommenderas narkosläkaren in i ett rum och hon bads att klä av sig naken inklusive klocka och smycken. Hon frågade igen vad det hela handlade om och fick till svar: " har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör".  Narkosläkaren förstod ingenting. Sedan fick hon ta på sig sina jeans och t-shirt och visades in i en cell. Där fick hon sitta ganska  länge och hon undrade varför ingen kom. Då fick hon till svar att "du får väl vänta på din tur". Det hade redan blivit eftermiddag och läkaren var både hungrig och törstig. Läkaren fick inte tillåtelse att kontakta sina anhöriga. Det behödes inte.


En stund senare kom någon och hämtade läkaren till ett annant rum, där det satt två civilanställda. Det skulle bli förhör. Den ene var polis och en andre civilanställd. Hon frågade igen vad det handlade om, men fick inget svar.  De frågade i stället  vad narkosläkaren gjorde den 20:e september 2008.
 Hon kunde inte svara direkt, men om hon fick titta i sin almanacka, som var i väskan de tagit, så skulle hon kunna minnas, men det fick hon inte. I stället frågade de om namnet Linnea sa henne något: "Du gjorde någonting med henne den dagen" sa de.
Hon svarade att hon inte förstod vad de menade, men önskade få en advokat. De svarade att det tog flera dagar att få fram en advokat.

Läkaren svarade att då sitter jag här och väntar. De svarade "att du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat".
Det tog några dagar innan det kom en advokat. Sedan hänvisades läkaren tillbaka till cellen. Hon frågade hur länge hon skulle sitta där och fick till svar: "Tills du har berättat vad du har gjort".

Milt sagt kan man säga att här möts två olika världar. En läkare som är vältränad i att föra samtal med barn och föräldrar i svåra krisartade situationer och finstämt och med känsla öppna upp och finna ord i det som rör behandling och diagnos kring ett barns allvarliga sjukdom å ena sidan. Å andra sidan har vi polisers brutala sätt att kommunicera med vrånga, aggressiva, förnedrande tillmälen och till skillnad mot en läkare, som med många olika metodern försöker leta sig fram till rätt diagnos, så smäller polisen en färdig dom i ansiktet på en person, som sedan inte kan beläggas med något  brott. Detta är upprörande och var har poliser fått utbildning i att driva ett förhör. Är det inte i detta fall tingsrätten, som skall titta på frågan om skyldig eller inte skyldig, när advokater och åklagare lagt fram sina synpunkter?

Detta sätt att arbeta förvånar och upprör. Har polisen som mål att stressa fram och med skrämsel pressa klienter till ett erkännande, som ingen i den tidiga fasen vet något om. Metoden kan ju inte öppna upp och skapa lust att prata hos den som är anklagad. Det finns väl grader av kriminalitet och då borde det finnas en arsenal av nivåer att lägga sig på vid ett förhör. Eller var detta en standard metod och alternativ finns inte i polisens arsenal? Denna atmosfär finns alltså inte bara i kriminalfilmer utan på Solna Polishus!! Grow up, skulle man kunna säga till sig själv!



Kungabilden - en flopp




Så kom då den omtalade kungabilden ut i Expressen, en bild som den kriminellt belastade porrklubbsägaren Mille Markovisc haft i sin ägo . Förhandstipset från författarrna Thomas Sjöberg och Deanne Rauscher till boken Den motvillige monarken var att det var graverande bilder. Expressen lät tre oberoende fotolab titta på bilden före publiceringen och alla ser klara tecken, som kan tyda på manipulation.

Med viss erfarenhet av retouchering ser bilden på kungen inklippt ut. För det första sitter han i ett hörn, där han inte  ser något av det som pågår i fonden av bilden och är utanför hela händelseförloppet. I fonden kan man se  en soffa. I den ligger en man med benen särade och en kvinna sitter framför , delvis synlig, med sina händer mellan benen på den liggande mannen. En annan man sitter mest utom synhåll för kameran, men hans ben syns, längst framme och nedtill i bild, som om han satt i en fotölj med byxorna på och tittar på sexleken. På soffkanten till höger i bild sitter en annan kvinna i bh och trosor och övervakar alltihop. Bakom allt detta som händer ses en man uppklämd i ett hörn. Han tycks ha en tjock mörk tröja på sig och en vit skjorta uppknäppt i halsen. Han håller höger arm lyftad med handen i bakhuvudet. Den yviga tröjan gör armen tjock på bilden. Han är alls inte med i vad som händer, utan sitter med ett uppslaget leende och  tittar förbi den på soffkanten sittande kvinnan. Detta skall alltså vara kungen. Skuggningen av ansiktet stämmer inte med hur ljuset faller in i den övriga bilden. Fotoexperterna ser flera liknande konstigheter i bilden tydande på manipulation. 

 Ansiktet på mannen i hörnet liknar den unge kungen, men man känner sig inte helt säker på att det är han. Sedan deltager han inte i något av det som sker. Ansiktsutrycket liknar mer en person, som blivit inslängd i rummet under ett nollningsskämt, som teknisterna brukar ha för sig.

Denna historia ingår i en pågående attack mot kungahuset.  Riksdagsman Henrik S Järrel (m) han ser att det finns ett pr-nätverk av republikaner, som i en samlad planering attackerar monarkin från olika håll. Boken Den motvillige monarken är ett inslag i detta. TV-4:s Hej Baberia och deras attack på drottning Silvias far angående hans köp av en fabrik från en jude under 2:a världkriget är andra inslag.  Republikanerna måste ju vara tämligen frustrerade, då det aldrig ses en ljusning för införandet av republik. Ett sätt är då att fläcka ner monarkin.
Det kan ju inte vara så att det mest sexliberala och sekulära landet i världen, nämligen Sverige, kan tycka det vara en skandal att se nakna kroppar eller titta på striptease eller liknande.

Därtill kommer att monarkin är en symbol för familjen med mamma, pappa och barn. I Sverige gäller inte det gamla familjebegreppet ensamt längre, utan det är vidgat till regnbådens alla färger med nya konstellationer etablerade inom HBT-kollektivet. Då stör det att ha en kungafamilj, som hela tiden lyser som symbol för det gamla lutherska familjebegreppet! Republikanerna ser framför sig med fasa alla prinsar och prinsessor på Haga med start inom en snar framtid.

Flera böcker är på väg och det här drevet, väl startat, kommer att pågå länge. Målet är republik.

RSS 2.0