Bombdåden i Stockholm 2010 och Olso 2011



Nu har Skandinavien förlorat sin säkerhetspolitiska oskuld. Sverige hade sin självmordsbomare, Taimour Abdulwahab 28 år, i december 2010. Han klarade inte att fullfölja hela sitt uppdag. Han dog på en tvärgata till Drottninggatan när bomben runt kroppen exploderade.  Några minuter tidigare på Olof Palmes gata hade han lyckats spränga en bil, som en avledande manöver. Strax innan dådet skickade han ett jihadliknande budskap till  Tidningarnas Telegrambyrå och Säpo med budskapet: "nu skall era barn. döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör". Sverige klarade sig lindrigt undan. Det är nästan så det fallit i glömska helt. 28-åringen var en troende muslim som invandrat till Sverige. Han bodde vid tiden för dådet i England i den lilla staden Luton känd för att vara samlingsplats för grupperingar av extrema islamister.

Norge

Det som utspelade sig under några timmar den 22 juli i centrala Oslo var avsevärt mer förödande än vad som kunde iakttagas på Drottninggatan i Stockholm. Ett helt kvarter av regerings- och departementsbygggnader mitt i Oslo blåstes ut och glassplitter samt möbelrester spreds ut på gatan. Sårade låg på gatan och det brann i regeringsbyggnaden. Itaktagare kunde se rakt igenom byggnaden, som tedde sig helt utblåst. Ambulanser och brandbilar började tjuta.Poliser spärrade av hela kvartert. Chockade människor samlades i förfäran mot avspärrningarna. Frågorna hopade sig.

Utöya

Några timmar senare kom rapporter från socialdemokratiska ungdomsförfbundets sommarläger på ön Utöya några mil utanför Oslo om att en man i polisuniform sköt mot ungdomarna för att döda. En beväpnad polisstyrka begav sig till platsen. En man av norskt ursprung, Anders Behring Breivik 32 år gammal, kunde gripas. Tyvärr hade han hunnit döda ett 80-tal ungdomar innan han greps. Många av dem flydde in bland träd och runt stränderna. Andra kastade sig i vattnet för att simma mot fastlandet. Polisen fick tidigt misstankar om ett samband mellan skjutandet på ön och bomdådet i Oslo centrum.

32-åringen

Den gripne mannen visade sig vara en politiskt aktiv person på den extrema högerkanten. Han var emot socialism och det mångkulturella samhället, som han menade var sprunget ur marxismen. Han hade en egen hemsida på nätet, där han förde politiska diskussioner och deltog i högerextrema dabattfora. Hittills har det inte kommit fram något som tyder på att 32-åringen haft medhjälpare. Bodde för bara några år sedan fortfarande hemma hos sin mor.

32-åringen och 28-åringen

Två män i 30-årsåldern står för de två bombsprängningarna. Två män med religiösa respektive politiska övertygelser. De var inga mainstreamtänkare. Deras åsikter var formulerade mot tydliga fiender i det omgivande samhället. Deras budskap var så viktiga att de var beredda att dö och döda för sina uppsatta mål. När man hamnar utanför den demokratiska dialogen, där åsikter får brytas i respektullt lyssnade, på grund av att de egna värderingarna har ett så mycket större sanningsvärde växer en messiansk megalomani fram, som stärker egot till att tillägna sig rättigheter över andras liv och egendom. Den upprymdhet som så totalt fyller individer med denna typ av religiösa och politiska tankebyggnader är starkare än sexualdriften och kan släcka ut känslor även för den egna familjen. 28-åringen hade fru och två små barn, som han var beredd att lämna till förmån för jihad.

Kan man komma åt grogrunderna för denna typ av personlighetsutveckling? Ofta finns den politiskt extrema unga människan en historia av att inte komma in i gängen i skolan. Bli en outsider. För att göra sin revange skapar de sina egna tankar och ideologier samt söker andra udda kontakter. De hittar ett politikst sammanhang, där de stärker sin identitet. De religiösa extremisterna har oftast fötts in i en religion och hamnar i ett utanförskap särskild som del av en till väst utvandrad familj med sina tydligt avvikande kläder, seder och religionsutövning. En lösning på detta är att leva ut sin religion så rättroget det bara går och blir då en religiös extremist. Båda dessa varianter är svåra att nå. För den religiösa extremismen ligger ett stort ansvar hos de religiösa ledarna. De politiska extremismen växer ur en enstörighet, som skolan skulle kunna ha möjlighet att bryta och arbeta på att få in de utanförstående i gemenskapen. Det ger inga lättvunna framgångar, men vi måste tänka i de riktningarna. 

Hur vann Japan VM i damfotbollen 2011?




Sverige mötte Japan i semifinalen och förlorade. Svenska laget var decimerat av skador och kunde inte få upp det fina lagspel de presterat tidigare särskilt i kvartsfinalen mot Australien. Japan spelade mot storfavoriten Tyskland i kvartsfinalen och slog sensationellt ut tyska damlagslaget ur turneringen. Det innebar att tyskarna blev utan medalj. Så Sveige behövde inte skämmas för sin förlust mot japanerna. Särskilt inte som Japan vann finalen till slut på straffsparkar mot USA, som spelamässigt var överlägse större delen av matchen.

Varför vann Japan?

 Men varför vann Japanska damlandslaget. Före matcherna mot Tyskland, Sverige och USA pratade japanska speklare om problem med de längre västerländka kvinnorna, som var bra i luften framför mål och i nickdueller. Det var de oroliga för.
Nu är det så att bollen är mest i markplanet eller en halvmeter däröver. Det var också där som japanskorna var  bra. Deras korta ben gick som trumpinnar. De sprang snabbt, vände fort och såg och nådde varandra bra i sitt markperspektiv. Korta ben vänder fort spelar bra på små ytor.

Influens av Barcelona

I en intervju berättade en av de japanska spelarna att de studerat Barcelonas  herrlandlag mycket och lärde av dem.  Det laget består ju till mesta delen av kortvuxna sydamerikaner med samma typ av korta ben. Det rör sig snabbt som kaniner och  kan utnyttja små ytor. Det är ju Messis styrka. Det var därför som Zlatan inte kom in i laget. Han var en halvmeter längre en de övriga och killarna i Barcelona var inte vana att vrida huvudena i så stark vinkel uppåt för att slå bollar till så högt belägna skallar för målgivande nickar. Zlatan var liksom från en annan planet.

Det var  svårt för de övriga lagen i dam-VM att komma åt den japanska spelstilen. Det gick bra för USA till den    80:e minuten i finalen, men där var det japankornas trohet till den egna spelstilen som fällde avgörandet och vid en japansk hörna i midjehöljd för USA-tjerena men skallhöjd för japanskorna nickades bollen in i USA:s mål till    2-2. Målvakten blev helt överraskad. Sedan var det kört.

De västerländska lagen får klura nu ett tag. Titta på inspelade matcher och analysera och se hur de bättre skall möta japanskorna. De kommer inte att växa mer i längd, så där finns inget att hämta. Det måste bli justeringar i teknik och att bryta det trimmade samspelet mellan japanskorna.

 

Det olösta Palmemordet och trycket på utredarna

 

Olof Palme



Första dygnet

Det är i år 25 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm efter att ha varit på  biografen Grand och sett filmen Bröderna Mozart tillsammans med sin fru Lisbet. I korsningen Tunnelgatan-Sveavägen dök det upp en man som sköt Palme bakifrån i ryggen. Resten är välkänt för hela svenska folket. Redan första dygnet gick väldigt mycket fel. Jag kan rekommendera läsning av bröderna Kari och Pertti Poutiainens bok Innuti labyrinten. Den kom ut 1994 och visade i detalj vad som hände första dygnet efter mordet och vilka som agerade och vilka som gjorde något annat än vad de skulle göra under mordnatten. Det är en viktig men skrämmane läsning.

Hans Homlér in på scenen

Sedan tog polismästaren och förre säpochefen Hans Holmér över i stället för vad som vore det riktiga nämligen en åklagare och drev in utredningen på flera blindspår. Holmér började med kurderna för att via 33-åringen sluta med Christer Pettersson (ChP) en vinglig psykiskt instabil alkoholist, som man ledde fram till åtal efter att utredningen ha glidit i tidsuppgifter i strid med vad de 5-6 personer angivit som såg ChP vid biograften Grand vid 23:30-tiden, dvs samtidigt eller strax efter mordet. Redan där fanns ett alibi för ChP. Mordet skedde 23:21. När mördaren spinger in  mot trappan från Tunnelgatan upp till Brunkebergsåsen möter han vittnet Lars Jeppson. Han bor i samma ort som ChP nämligen Rotebro och känner ChP väl. I vittnesförhör säger Jeppson med bestämdhet att det var inte ChP, som kom springande.

Sedan känner vi det stora chabblet då Christer Petersson i en grupp av poliser skulle i en vittneskonfrontation beskådas av Lisbet Palme, som fått veta att den misstänkte rörde sig om en alkoholist. Hennes replik blev riksbekant: "ja, man ser direkt vilken som är alkoholist!" Därmed var styrkan i den vittneskonfrontationen nollstäld. Bara sammasättningen av poliser tillsammans med ChP gjorde ju saken lätt för fru Palme. En grupp studenter i USA fick samma förinformation som Lisbet Palme innan de såg konfrontationsfilmen och en överväldigande majoritet gissade rätt!

Erfarna sökande journalister

Det är inte så underligt att det uppstått privata spanare eller rättare sagt kompetenta journalister och andra kunniga personer som sökt få fram fakta och komma sanningen närmare.
Det är vid sidan av bröderna Poutiainen två journalister, som gjort en stor insats långt upp i seniet, nämligen Olle Allsén och Sven Anér. Tyvärr har termen 'privatspanare' blivt ett nedlåtande epitet i så måtto, att de inte skulle vara tillräknerliga. Så är det naturligtvis inte alls. När utredningen och de kommissioner som tillsatts, för att på ett oberoende sätt gå igenom utredningsmaterialet inte kommit framåt talar det starkt för att det behövs personer, som inte deltager i någon offentlig mörkläggning och söker fakta och lägger pussel utan hänsyn till "nationens bästa".
 
 Det var Olle Allsén, som fick upp spåret på den s.k. 'dekorimamannen'. Två finskor gick Sveavägen hemåt från en biofilm den 28/2 1986 några minuter före mordet. Ingen av dem hade en klocka med sig och behövde få ett hum om tiden, då de var på väg mot pendeltåget. De såg en man stående vid Dekomrima-affären och tänkte fråga honom om tiden. Plötsligt kände de igen honom från ett Gym i Upplands-Väsby dit damerna brukade gå. De visste att mannen talade finska och vad han hette och skulle just fråga honom, då de såg att han talade i en walkie-talkie på finska. Han hade en pisol i andra handen vinklad in under rocken. De finska kvinnorna hörde konversationen: "Nu kommer de!" dekorimamannen svarar: "Men jag är igenkänd". Svaret blev: "Skit i det och gör vad du skall göra"!  Det finns 35 vittnen, som oberoende av varandra rapporterat att de såg män tala i walkie-talkie runt Sveavägen under mordkvällen! De uppgifterna har spaningsledningen inte satt något större värde på.
De finska kvinnorna drog vidare och hörde skottet, men fortsatte att gå. När de dagen efter hörde att det var Olof Palme, som skjutits beslöt de att inte tala om det de sett med någon. Denna historia fick Olle Allsén ca 5 år efter mordet på Ålandsbåten från en av de två finskorna. En telefonsamtal mellan Olle Alsén och spaningsledaren Hans Ölvebro om dekorimamannen  hölls den 13 juni 1993 och publicerades offentligt i sin helhet första gången på Sven Anér blogg 2013. Ölvebros irriterade attityd i det samtalet ger kalla kårar längs ryggen. Läs gärna det samtalet.

I polisutredningen har dekorimamannen behandlats summariskt. Han var medlem av en tuff gruppering av östermalmspolisen kallad basebollsligan. Den byggdes upp av ingen mindre än Hans Holmér. Ett förhör genomfördes med Dekorimamannen då frun angav att han var hemma under mordkvällen och därmed kunde han avföras!! Närståendeuppgifter brukar inte duga som alibi annars. Sedan finns det enligt flera källor 16 hemligstämplade förhör, sidor som fattades, när Anér begärde ut handlingar. En fotokonftontation med en av finskorna har genomförts utan att något foto på dekorinamannen fanns med!

Privatspaning av Olle Allsén och Sven Anér

Olle Alsén fick tag i ett passfoto på nätet av dekorimamannen och åkte till Gymet i Upplands-Väsby och fick honom bekräftad som igenkänd och även hans namn bekräftat.
 Genom att nysta vidare i Dekorimamannens förehavande har journalisten Sven Anér skrivit en bok  och namngivit Dekorimamannen i bokens titel. Han har slutat som polis och blivit rådman och politiker för moderaterna. Han sitter sin  2:a period i Riksdagen. Genom att namnge dekorimamannen har Sven Anér försökt med många påryckningar få en grundlig utredning till stånd, eller själv bli åtalad för ärekränkande. Anér har t.o.m polisanmält sig själv i Uppsala, där han bor, då inget händer. Anér har skickat sin bok till alla partiledare och alla moderata riksdagsmän. Ingen reaktion!
 I sin senaste bok De Sammansvurna, som kom i juni i år, visar Anér vilket samfällt motstånd han mött, då han försökt få fram fler dokument och ansträngt sig för att få riksåklagaren och partipolitiker att reagera. Då preskriptionstiden för mord hävdes nyligen till obegränsad tid blir svaret från undredarna, att inga handlingar lämnas ut då de är sekretessbelagda på grund av pågående utredning, som alltså aldrig kommer att upphöra.

Anders Allai

Anders Allai är en före detta stridspilot i försvaret och därtill dykare. Han var med i dykargruppen som hittade DC3:an 2003 som sköts ner av ryssarna 1952. Senare framkom att DC:3an på uppdrag av Nato och USA ägnat sig åt signalspaning mot Sovjet.  Det var spionen Stig Wennerström, som avslöjade för ryssarna hela historien och därav nedskjutningen.
  Anders Allai har givit ut två romaner av en planerad trilogi. Den första heter Spionen på FRA, som handlar om Sveriges dolda förflutna och hemliga storpolitiska spel. Den andra heter Landsförrädaren och är en roman på temat palmemordet och sätter in det i ett storpolitikst spel där NATO-delen av CIA, engelska motsvarigheten MI6 och svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST, hemliga beredskaps- och aktionsgruppen Arla grynig och basebolligans poliser var indragna i det nätverk, som ledde till mordet på Palme. Inför hans planerade resa till Gorbatjov våren 1986 var säkerhetstjänsterna rädda att Palme skulle hamna i händerna på ryssarna i det kalla krig, som fortfarande pågick och han måste likvideras. Det finns tillgängliga uppgifter på nätet och i polisens arkiv som säger att beslutet fattades av fyra högt uppsatta svenska ämbetsmän inom FRA, militär och säkerhetstjänsten.
 Allai skriver på sin 3:e bok, som skall knyta ihop det stora maktspelet och ge en klarare bild av mordet på Palme än vad vi hittills fått av svenska utredningar och kommisioner.

Det kan vara så att sanningen om palmemordet är för tung för svenska folket att bära. Det är lugnast om det får förbli ouppklarat. När polisprofessorn Leif GW Persson nyligen i TV avfärdade Christer Pettersson som mördare i saftiga ordformuleringar och pekade på en sammansvärgning där en liten grupp inom svenk polis, militär och säkerhetspersoner var medaktörer kallades polisprofesorn upp till rikspolischefen Bengt Svensson för samtal. Därefter har Leif GW Persson inte uttalat sig.
Att locket ligger på visar Sven Anérs bok De Sammansvurna. Palmeutredarna levar under att alltmer tilltagande tryck från ett växande informationsflöde från spanare utanför den grupp som håller en resterande utredning på sparlåga. Till slut blir tystnaden talande.

Vad håller Aftonbladet på med?


Aftonbladets Chefredaktör     
Jan Helin               Sven Otto Littorin


Bakgrund 

Det vi minns mest av förra årets upplaga av Almedalsveckan var Littroinaffären och att Gudrun Schyman brände upp 100 000:- som hennes parti feministiskt initiativ (Fi) hade fått av tvä män, som ville stödja partiet.

Sven Otto Littorin var inne i en slitsam vårdnadstvist 2010 och ville inte löpa gatlopp i media utan avgick bumbs ur regeringen, när Aftonbladets reporter mötte honom med sina anklagelser på Visby flygplats. AB anklagade Littorin för att ha köpt sex och hade ett vittne som var en prostituerad kvinna som tyckte sig känna igen TV-bilden av Littorin som en av hennes kunder.  Det där gick naturligvis inte att leda i bevis. Det var ju ett tag sedan och Littorin nekade helt.

Ett  nytt försök

 Nu gör AB ett nytt försök på Almedalsveckans första dag 2011 med att påstå att Littorin, som ett helt år varit en icke offentlig person,  att han sexchattat på sexforum med yngre kvinnor. Han påstås även ha råkat få kontakt med en kriminell, som var ute på citen för att få kontakter utifrån ett kriminellt perspektiv.

Journalister erkänner aldrig fel

Tidningar och journalister är inte kända för att erkänna att de gjort fel. AB blev hårt kritiserat förra året för sitt angrepp. Efter ett års forskande ville man visa att man var rätt ute med sina artiklar 2010. Nu hade man ändå på fötterna, trodde man på redaktionen. Över en stor bild av Reinfeldt i tidningen stod det, att nu svarar Reinfeldt, tvingad av Aftonbladets avslöjande!
 
Men i SVT Debatt direktsänt från Almedalen under veckan osade det hett om öronen på chefredaktören Jan Helin och de flesta tykte det var osmaklig och snaskigt att rota i Littorin i något sorts revanschsyfte och försökte göra ett stort nummer av att Littorin chattat med en kriminell utan att veta om det. Hur säker kunde man vara ens på Almedalen från att inte stöta ihop med kriminella? svarade flera debattörer. Fredrik Reinfeldt hade 5 livvakter under veckan mot normalt 2-3 stycken. Littorin finns ju inte med i regeringen sedan ett år. Helin kommenterade att Littorin chattade dagen före sin avgång, minsann och då var det politiskt intressant.

Det  märkliga är att Sverige är det mest sexuellt frigjorda landet i världen. Sex är en privatsak och den sköter man hur man vill. Framförallt har inte kyrkan något att säga till om. Ändå håller de stora kvällstidningarna liv i en gammal sexualmoral och letar hos politiker och kungahuset efter skandaler.  Det finns tydligen tillräckligt med ursch och fy i landet att tidnignarna tror att det går att rota i vad folk har för sig och sälja lösnummer på det. Men hur länge kan det pågå. Har Aftonbadet någon fot ute i det moderna Sverige? Eller finns det ett bakåtsträvande?

 


RSS 2.0