Bombdåden i Stockholm 2010 och Olso 2011



Nu har Skandinavien förlorat sin säkerhetspolitiska oskuld. Sverige hade sin självmordsbomare, Taimour Abdulwahab 28 år, i december 2010. Han klarade inte att fullfölja hela sitt uppdag. Han dog på en tvärgata till Drottninggatan när bomben runt kroppen exploderade.  Några minuter tidigare på Olof Palmes gata hade han lyckats spränga en bil, som en avledande manöver. Strax innan dådet skickade han ett jihadliknande budskap till  Tidningarnas Telegrambyrå och Säpo med budskapet: "nu skall era barn. döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör". Sverige klarade sig lindrigt undan. Det är nästan så det fallit i glömska helt. 28-åringen var en troende muslim som invandrat till Sverige. Han bodde vid tiden för dådet i England i den lilla staden Luton känd för att vara samlingsplats för grupperingar av extrema islamister.

Norge

Det som utspelade sig under några timmar den 22 juli i centrala Oslo var avsevärt mer förödande än vad som kunde iakttagas på Drottninggatan i Stockholm. Ett helt kvarter av regerings- och departementsbygggnader mitt i Oslo blåstes ut och glassplitter samt möbelrester spreds ut på gatan. Sårade låg på gatan och det brann i regeringsbyggnaden. Itaktagare kunde se rakt igenom byggnaden, som tedde sig helt utblåst. Ambulanser och brandbilar började tjuta.Poliser spärrade av hela kvartert. Chockade människor samlades i förfäran mot avspärrningarna. Frågorna hopade sig.

Utöya

Några timmar senare kom rapporter från socialdemokratiska ungdomsförfbundets sommarläger på ön Utöya några mil utanför Oslo om att en man i polisuniform sköt mot ungdomarna för att döda. En beväpnad polisstyrka begav sig till platsen. En man av norskt ursprung, Anders Behring Breivik 32 år gammal, kunde gripas. Tyvärr hade han hunnit döda ett 80-tal ungdomar innan han greps. Många av dem flydde in bland träd och runt stränderna. Andra kastade sig i vattnet för att simma mot fastlandet. Polisen fick tidigt misstankar om ett samband mellan skjutandet på ön och bomdådet i Oslo centrum.

32-åringen

Den gripne mannen visade sig vara en politiskt aktiv person på den extrema högerkanten. Han var emot socialism och det mångkulturella samhället, som han menade var sprunget ur marxismen. Han hade en egen hemsida på nätet, där han förde politiska diskussioner och deltog i högerextrema dabattfora. Hittills har det inte kommit fram något som tyder på att 32-åringen haft medhjälpare. Bodde för bara några år sedan fortfarande hemma hos sin mor.

32-åringen och 28-åringen

Två män i 30-årsåldern står för de två bombsprängningarna. Två män med religiösa respektive politiska övertygelser. De var inga mainstreamtänkare. Deras åsikter var formulerade mot tydliga fiender i det omgivande samhället. Deras budskap var så viktiga att de var beredda att dö och döda för sina uppsatta mål. När man hamnar utanför den demokratiska dialogen, där åsikter får brytas i respektullt lyssnade, på grund av att de egna värderingarna har ett så mycket större sanningsvärde växer en messiansk megalomani fram, som stärker egot till att tillägna sig rättigheter över andras liv och egendom. Den upprymdhet som så totalt fyller individer med denna typ av religiösa och politiska tankebyggnader är starkare än sexualdriften och kan släcka ut känslor även för den egna familjen. 28-åringen hade fru och två små barn, som han var beredd att lämna till förmån för jihad.

Kan man komma åt grogrunderna för denna typ av personlighetsutveckling? Ofta finns den politiskt extrema unga människan en historia av att inte komma in i gängen i skolan. Bli en outsider. För att göra sin revange skapar de sina egna tankar och ideologier samt söker andra udda kontakter. De hittar ett politikst sammanhang, där de stärker sin identitet. De religiösa extremisterna har oftast fötts in i en religion och hamnar i ett utanförskap särskild som del av en till väst utvandrad familj med sina tydligt avvikande kläder, seder och religionsutövning. En lösning på detta är att leva ut sin religion så rättroget det bara går och blir då en religiös extremist. Båda dessa varianter är svåra att nå. För den religiösa extremismen ligger ett stort ansvar hos de religiösa ledarna. De politiska extremismen växer ur en enstörighet, som skolan skulle kunna ha möjlighet att bryta och arbeta på att få in de utanförstående i gemenskapen. Det ger inga lättvunna framgångar, men vi måste tänka i de riktningarna. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0