Imam i Sofia församling







Sofia församling i Stockholm åstadkom en virvelvind i det religiösa Sverige med att anställa  imamen Othman Al Tawalbeh i sin församling. De var ett projekt initialt på 9 månader visavi Fryshuset i Stockholm, välkänt för sina arbeten bland ungdomar under ledning av Anders Carlberg. Imamen skulle tillsammans med prästen Maria Kjellström Rydinger arbeta i fryshuset för att motverka fördomar mot islam och bland annat förklara varför muslimska kvinnor bär slöja.
 
Denna anställning visade sig bli tämligen kontroversiell. Prästen, feministen och författaren Annika Borg skrev tillsammans med prästen Johanna Andersson en artikel i Svenska Dagbladet under rubriken: En kyrka i fritt fall. En av deras viktigaste invändning var det feministiksa perspektivet. Skulle Moskén kunna anställa en kvinnlig imam eller homosexuell? Den artikeln genererade över 1100 kommentarer stundom högljudda och kritiska mot anställnignen. Artikelförfattarna fick svar på tal av stiftsprosten Bo Larsson, som tyckte det var naivt av Borg/Andersson att tro att kyrkan övergivit sin tro och blivit gränslös.

Kyrkoherden i Sofia Karl-Erik Tysk försvarade sig i en artikel i DAGEN och menade att det var  modigt av församlingen att göra den prioriteringen att anställa imamen. Han apostroferade den aktuella kyrkotexten om Abraham,  tjänstekvinnan Hagar och hennes son Ismael och menade att vi måste som kristna visa ansvar för våra kusiner och möta dem i dialog, eftersom vi har Abraham som gemensam religiös ursprungsgestalt. Tysk tar sig för pannan när han läser Borg/Anderssons artikel. Som om det mest skulle handla om frågan om kvinnliga eller homosexuella imamer.  Även från  muslimskt håll kom kritik, så pass att Säpo blev inblandad för att skydda Othman Al Tawalbeh mot muslimer. 
 
Nu har anställningen tagits över av Fryshuset och bedrivs som ett gemensamt projekt mellan Fryshuset, svenska kyrkan och moskén. Så hett blev det alltså om öronen på de inblandade.

Man kan undra hur okomplicerat det är att kristna och muslimer samsas. Skall man ha de teologiska texterna som grund och se hur de två religionerna skall mötas, så stöter man på problem. Man måste ta till stora ytor i KG Hammars skräpkammare, som han symboliskt velat använda för besvärande texter i biblen.

Läser man Koranen så finns ingen plats för Kristi gudom, den kristna treenighetsläran eller att Jesus dog på Korset. Aposteln Paulus menade att om inte Jesus dött på korset och uppstått, så är allt ett falsarium.
 Angående treenighetsläran om Gud, Kristus och Den Helige Ande, som tre personer i gudomen kan man läsa i suran nr 5 vers 77: "Otrogna är de, som säga: 'Gud är förvisso den tredje av tre'. Det finns ingen gud utom en enda Gud, och om de ej upphöra med vad de säga, skall sannerligen ett plågsamt straff drabba dem".
 När det gäller Kristi gudom står i samma sura v. 19: "Otrogna är de som säga: "Gud är förvisso Kristus Marias son". I sura nr 9 v 30 står det om de kristna som gör Kristus till Gud: "Må Gud förgöra dem!" I sura nr 17 v 41 blir det än mer tydligt: "..sätt ingen annan gud bredvid Gud, så att du smädad och bortstött varder kastad i helvetet"!

Den här typen av texter mot de kristna finns det gott om i Koranen. Det är klart att vi kan i dialog som mellan samhörande kusiner se hur vi skall överbrygga de gamla texterna och nå varandra i en dialog.

Juden Jackie Jakubowski skriver en intressant artikel i DN Kultur den 28 mars med anledning av en översättning av Talmud till engelska och nämner en muslimsk kvinna Irshad Manji, som vill se samma kritiska interna annalys av islam som Talmudtexterna är visavi judendom: ett ständigt ifrågasättande och nytänkande.  Hon lyfter fram det stora problemet med islam genom att säga: "Vi muslimer har fått lära oss att Koranen är Guds 'final manifesto', eftersom den kom efter Toran och Nya testamentet, och är därmed inte ämnad för tolkningar."

Om inte hennes önkskan i någon mån går i uppfyllelse, så finns ingen möjlig väg till dialog mellan kristna och muslimer. Den fria reflektionen, som är vår största tillgång, måste även lösgöras inom islam, annars är det kört!


Håkan Juholts linjetal på extrakongressen






Så stod han där mitt i kretsen av socialdemokrater hungrande efter en ledare. Han hade fötterna på den röda   (s)-rosen invävd i mattan hans skor trampade runt på. Nu ville de höra honom. Göran Persson sade att han var nervös före talet. "Det måste bli bra!".
 
I en rörelse, där nästan alla känner alla och har arbetat samman i ett antal år beroende på ålder, så blir det en väldigt förtätad stämning. Det vibbrerar i luften av förhoppningar och framtidstro och blickarna som möts  säger tydligt, att nu gäller det! Det finns en vilja att ta sig ur svackan, den djupaste sedan förra seklets början. Det är så det går vibrationer i själva golvet av det nervösa fottrampet.

 Han tog först tag i kulturens bärande krafter för folkbildning och sammanhållning allt från museér, teatrar till andaktsrum. Som om att någon hade trott att han var en kulturellt obildad från Oskarshamn, som i flera generationer enbart kunnat förskjunka i sin  partigrupp och tryggt haft sitt  (s) styre och inte behövt bry sig så särskilt mycket över något annat. Nej, det sägs också att han både läser böcker och gillar kultur.

Det har sagts att han är fast förankrad i det socialdemokratiska ideologin. En sann ideolog alltså! Han har beskrivit det i flera artiklar på Newsmill. Juholt menar att om vi har jämlikghet, ett bra välfärdssystem och goda sociala skyddsnät, så får vi tillväxt. Nu är det så att den offentliga sektorn behöver pengar och det sker via skatter. Fram till Olof Palmes tid, så tillfördes skattemedel i en ständigt ökande procent för att bygga välfärden. Med Palme infördes principen att det finns ett tak för hur stor skattebördan kan bli och efter det så har ett antal sparpaket och effektiviseringsprojekt sett dagens ljus. Johult signalerade inga stora skattehöjningar heller. Under alliansens tid har de privata aktörerna bredit ut sig i den offentliga sektorn. Juholt talade skarpt emot att vinster komna från skattepengar i t.ex. i våra skolor läggs i aktieägarnas fickor, istället för att gå tillbaka till skolorna för att förbättra för eleverna och t.ex. garantera sjuksköterskor och kuratorer i skolorna. Den tillväxt vi skall ha skall vara färankrad i rätta värderingar, dvs en "väreburen tillväxt".
Håkan Johult talar med glöd och entusiasm. Han får in sina humorinpass och  sågar liksom på vedklossar med parallella rörelser av händerna och böjda armbågar sig igenom talet. Intrycket är att han har stolpar i sitt manus. Han läser definitivt inte innantill.

Applåderna smattrar genom salen och polstrar sig kring hans talarposition, nästan så han lyfter från golvet. I detta kan han visa sig riktigt uppsluppen. När han kom in på försäljningen av statliga bolag och särskilt  Vin&Sprit så använde han sin ralgerande humor, hur företaget via privata mellanhänder hamnat i finska staten. En Skåne är inte längre skånsk.

Mest känslosam blev han, när han  talade om barnfattigdomen, som ökar i Sverige. Ett liv skall inte för alltid präglas av i vilken familj man råkat bli född. Alla skall ha samma möjligheter efter sina förutsättningar. Han gick emot att yrkeslinjerna inte behöver teoretiska ämen och därmed ej högskolebehörighet.  Varför kan inte  han bejaka handkraften och yrkeskunnigheten, som byggt Sverige? Så sent som när jag gick i skolan talade vi om "de förlästa" och de som kunde fixa med händerna. Där har kuttingen vänts upp och ner. Det började med att yrkeslinjerna införde studentmössa. Sedan kom de teoretiska ämnena. Resultatet är att många aldrig når slutet på sin yrkesutbildning och hamnar i arbetslöshet. Juholt ville högpriotitera att motveka barnfattigdomen i ett tillräckligt generöst trygghetssystem. Ett löfte som förpliktigar.

Efteråt var till och med Göran Person riktigt nöjd. Fotfolket hade fått vad de behövde för att börja känna vind i segeln. Efter detta får Juholt möta den så kallade verkligheten. Blir det att dra igång förra seklets klassiska socialdemokratiska program, som Juholt ville kalla "social demokrati", ja då kan man undra hur väljarna, som fått mer pengar i plånboken under alliansen och fått känna på att det lönar sig att arbeta, vad de tycker.

Sannolikgt kommer alternativet i svensk politik att bli skarpare presenterade och det är bra för väljarna.

Mona Sahlins avskedstal




För sista gången stod Mona Sahlin i rampljuset. Hon steg fram efter  att ha rest sig från sin plats bredvid Håkan Johult. Han som aktivt gjorde insatser, för att få henne bort. Talet blev överdådigt och det visade på något som socialdemokraterna måste vara mycket mer försiktiga med, nämligen att se på sig själva som det enda riktiga partiet. Sahlin ville inte mer höra talas om att det finns "riktiga sossar", men för partiet lät det alltså anorlunda. Det finns bara ett parti svenska folket vill ha.
 
Hon länkade sig själv till en jämbördig med sina företrädare från Branting och framåt och karakteriserade dem med sina profilfrågor. Själv hade hon stått får måttot "möjligheternas land". Nu vet alla att det blev inte så mycket med möjligheterna, eftersom hennes mandat var inte av den digniteten. I talet nämndes odet "katastofval" men det är bara en parentes i partiets historia. Partiet har den politik som svenka folket röstat fram mer än ett halvt sekel och så kommer det att bli framöver, ty forskning visar att den svenska valmanskåren omfattar envist socialdemokratiska värderingar decennier efter decennier. Liksom det inte finns några "riktiga sossar" så finns det helller inga höger- och vänsterfalanger i partiet, sa Sahlin. Hoppsan! Under alliansens regeringsår har Reinfeldt och Borg rest utomlands och försökt glänsa i lånta fjädrar från vad socialdemokraterna byggt upp. Talet var ett försök att vara stadsmannamässig med lite rakare rygg än vanligt och inga snedvinklar med huvudet. Hon markerade med högerarmen och dess uträckta handflata. Ändå sprängde hon inga vallar för sin egen del. Hon fick gå efter sin första valrörelse som nyvald partiledare. Det är hard facts!

Hon drömde verkligen om att bli statsminister under valrörelsen. Hon uttryckte det med ord och såg tydligen det som en möjighet trots alla opinionssiffror. Men så kom linjetalet i december då det framkom att hon inte trott på den politik hon gick till val på.

Nu kommer Håkan Johult och har lyst fram som en stor räddare för partiet. Han tar plats och har svar på tal. Vi får se idag vad han kommer med i sitt tal. En man från gräsrötterna med djup ideologisk förankring och utstrålar att han vill ha jobbet!
 

The King´s speech - Kejsarens nya kläder?







Jag har sett filmen The King´s Speech. Den blev ju nominerad till 12 Oscars statyetter och fick tre: en för bästa film, en för bästa manliga huvudroll och en för bästa orgininalmanus. Filmen bygger på ett historiskt skeende i Storbrittaniens kungahus i slutet av 30-talet. Kung Gustav V dör 1936 och efterträdes av kung Edvard VII, som dock abdikerar samma år. Han gifte sig tydligen olämpligt med en frånskild amerikanska. Efter honom stod brodern prins Albert , hertig av York, på tur. Han var tveksam eftesom han stammade svårt och trodde sig inte om att klara uppdraget. Nu fanns ingen annan utväg och han blev Kung Georg VI. Det måste naturligtvis vara något fantastiskt för regissören Tom Hooper att gå in och återskapa ett skeende i det brittiska kungahuset. Bara det är stort nog och räcker långt för att göra filmen intressant. Vi vill alla ha inblick i kungligheters liv.

Med så stora beröm över filmen är naturligtvis förväntningarna stora när den ses efter Oscarsgalan. Jag vill dock anmäla en avvikande bedömning. För det första tycker jag inte att stammningen framställs trovärdigt av skådespelaren Colin Firth. Detta sagt trots att han fått pris av USA:s skådespelarförbund Screen Actors Guild som bästa huvudroll och bästa manliga huvudroll på Oscarsgalan. Det oralmotoriska ansträngningen att härma stammning ser väldigt tillgjord ut.  Man får först se prinsen Albert av York, när han skall hålla ett tal på en fotbollsarena. Han står och tuggar med munnen i några klipp och folket skruvar sig på läktarna. Sedan är den scenen över och man får inte veta hur det slutade.
 
Prins Albert söker professionell hjälp för att komma tillrätta med stammningen så långt det går, men han blir inte nöjd. Han hittar då en självlärd talpedagog Lionel Logue, spelad av Geoffrey Rush, som är villig att ställa upp. Det är väl i denna rollfigur, som filmen har sina poänger.  Lionel använder okonventionella metoder i sin behandling av stammningen och för prins Albert tillbaka till barndomen för att förlösa honom med ordbaserier och svordomar och liknade uttryck. Relationen med talpedagogen bryter konventioner och  lyser inte av hovetiketter, utan är en avskalad kompisrelation. Tänk att kungligheter är som vanliga människor! Har vi inte insett det för länge sedan. Särskilt i det brittiska hovet med sina skandaler fyllda av vanliga mänskliga relationsproblem och uttryck. Tänk på prins Charles som ville vara sin älskarinnas tampong! Kungligheter går liksom också på toaletten.
 Inför kröningen är det en hel del bråk om procedurer och detaljer i arrangenmanget  samt om talpedagogen skall sitta med centralt, som stöd för kungen. Men kröningen passerar lite obemärkt förbi. 
 
Det stora finalen med den krönte kungens tal till folket är en uppladdning i träning och massivt stöd av talpedagogen och det går rätt hyggligt, där kungen sitter i radiostudion med talpedagogen framför sig och alla blir nöjda. Hovet applåderar. Något annat slut hade inte varit möjligt. Men hur gick det sedan för kungen? Delegerade han sina tal och stod med som vacker fasad eller gjorde han framsteg? Vi vet inte! 
Filmen har säkert blivit ett stöd till alla som stammar och lärt biopubliken hur svårt de har det.
 Men tyvärr med denna filmgestaltning är det lite av kejsarens nya kläder! 

Håkan Juholt - ny partiledare snart






När så stormen haglade mot valberedningen hos socialdemokraterna som värst med bara få veckor kvar till extrakongressen försvann Thomas Öströs, Mikael Dahmberg och Sven-Erik Österberg snabbt ut i klisserna, för det otippade namnet Håkan Juholt f. 1962. Han var en partimedlem med politiskt basarbete i Oskarshamn, Kom in i riksdagen 1994 och arbetat med försvarsfrågor, vikarierade en kort tid som partisekreterare första tiden under Mona Sahlins korta era på högsta toppen, men dumpades för Ibrahim Bylan. Johult är en sosse till vänster om mitten i partiet. Han är ordförande i försvarsutskottet. Han beskrivs som en som står för klassisk socialdemokratisk politik. Har stor arbetskapacitet, har humor och lyssnar bra, men driver hårt sin linje när han lyssnat färdigt.
 De tre huvudkandidaterna hade länge fått vara utsatta för nagelfarning i media om deras för- och nackdelar och de är säkert inget upplyftande. Efter hela den späkningen blev det inget att läka såren med för någon av dem. Det ryktas också att Östros är på väg ut ut det verkställande utskottet (VU).
 
Nu sluter sig leden omkring Håkan Juholt, så som det burkar vara i politiska partier. Det är också det som var helt nödvändigt för att få en trovärdighet in till partiet. Det kom genast en Juholt-effekt tyckte Aftonbladet efter en undersökning då 246 röster var analyseraden i en opinionsundersökning. Där var det viktigt att visa på en ändring i vindrikningen och inte att den skulle vila på ett säkert underlag.

Juholt skriver i en dabattartikel på Newsmill om socialdemokratins magiska formel. Den lyder: - när alla medborgare efter sina behov kan erbjudas bra dagis, bra skolor, fritidsgårdar, vuxenutbildning, universitet, trygga anställningar, bästa sjukvård och omsorg såväl fysiskt som psykiskt skapas den breda grunden för verklig tillväxt.
 Allt detta skall skattefinasieras. Således är gången den att förse den offentliga sektorn med pengar så löser vi tillväxten -.
  Inom alliansen är det omvänt. Se till att få alla i arbete, då får vi intäkter som kan finansiera den offentliga sektorn.

 Det låter som det blir två tydliga alternativ framöver. Det gynnar det politiska klimatet.

Hur det går är svårt att gissa. Det blir en kamp om väljana mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt I det mediala kraftfältet är det personligheten, som slår igenom och vinner eller förlorar.  


Det är synd om socialdemokratin

Det är kaos hos socialdemokraterna! Valkommittén har inget klart förslag med bara ett par veckor kvar till extra kongressen. Rykten går i media om namn, som kan vara aktuella till partiledarposten. Senast har Leif Pagrodsky seglat upp som het kandidat. Det förstärker bara intrycket av kaos. Han skulle inte kunna komma med förnyelse och han är ingen karismatiker, utan en ättrig terrier, skäller underifrån i dubbel bemärkelse och som bara retar folk med gammalt socialdemokratikst snömos. 

 I bakspegeln och även framåtskådande för några år sedan, så skulle Mona Sahlin inte ha blivit  partiledare. Det var liksmom redan färdigvalsat kring den frågan. Hon var tillräckligt belastad av gamla historier och hade inte den styrkan och kraftfulla ledaregenskaperna som behövdes. Om hon hade haft det hade hon kört sin linje med miljöpartiet och inte fallit för vänsterfalangens tryck inom partiet att inkludera Lars Ohly i en röd-grön enhet. I stället tog  hon upp det i sitt linjetal i december efter valet och sa att hon inte trodde på den politiska linje hon hade gott till val på. Där satte hon sin sista politiska potatis. Man kan inte ha en partiledare som ler undergívet med huvudet på sned och försöker vinna en debatt med motståndaren. Att hon gaskade upp sig i valspurten räckte inte och var inte trovärdigt.
 Hade en annan kandidat blivt partiledare i stället för Mona Sahlin, så hade partiet varit i ett helt annat läge idag.
Mona Sahlin hade då haft en annan mer oskadligörande roll som gråsosse-debattör.

Att Tomas Östros inte gör som partisekreteraren Ibrahim Bayland och ställer sin plats tll förfogande är gåtfullt. Han var inget tillskott i  valrörelsen med sina undergångsprofetsior vad gäller svensk ekonomi. Problemet var att ingen trodde honom. Det var bara att titta ut i verkligheten, så såg alla att han hade fel. Hur skall han kunna leda partiet? Det vore en gåva till alliansen och skulle ge ett greeen card för en valseger 2014.  

Det som nu spelas upp  är den interna kampen inom socialdemokratin mellan höger och vänsterfalangerna. Den har hållits vid liv särskilt inom SSU under alla år och fortplantat sig hela tiden upp till partiet.

Vad om behövs är en person som har integritet och vill stå för det han/hon tror på och driva en linje med upprätt huvud.  I ett läge då Sverige är bäst i klassen inom EU vad gäller ekonomi, medborgarna har fått mer i sina plånböcker, ja då känns den socialdemokratiksa skattehöjarpolitiken avlägsen.

Det är här som problemet ligger: hur skall en socialdemokratisk politik formuleras i dagens Sverige?

RSS 2.0