Kungen Svenskarna och de Lutherska Arketyperna




Efter det stora kungaåret 2010 med prinsessbröllopet den 19 juni och stor fest, öppen och tillgänglig för en stor TV-publik, har vi fått ett mörkare år med skandalskriverier. Den kom särskilt efter boken Den motvillige monarken utgiven i november 2010 och skriven  av journalisten Thomas Sjöberg, Deanne Rausher och Tove Meyer. Där plockar man fram händelser decennier tillbaka i tiden, då kungen av sina vänner tagits med på fester, där nakna sällskapsdamer och strippor uppträtt. Kungen skall också ha festat på svartklubbar  och skall ha agerat riskabelt.  Hur rimmar detta rotande i gammalt festande med landet Sverige, där den sexuella frigörelsevågen nått sina högsta höjder. Vi har kommit i mål med befrielse av hbt-kollektivet som får gifta sig i Svenska kyrkan  och att få barn är allas rättighet oavsett läggning och konstellation av föräldrar. I fasta förbindelser bejakas snedsteg, som lite extra livsluft. Vi är det mest sekulariserade landet i världen och medan barndopet i kyrkan håller en hyfsad nivå, givetvis utanför alla gudstjänsttider, så har konfirmerandet av detta dop gått ner tilll ca 30%.

Man kan tycka att landet har befriat sig från lutherdomen och innevånarna kan leva ut sina liv efter egna normer. Lutherdomen lever dock kvar som arketypiska rester i folksjälen. Det finns fortfarnde en strävan efter att ha kvar syndabegreppet. En synd som står högt på listan i det moderna Sverige, är att inte på något sätt kunna bli belastad med att vara rasist. Detta har i media i stället för trycksvärta blivit en grå medieskugga över all text som återger negativa problematiserande nyheter rörande invandrares ibland knökliga väg in i vårt samhälle. Denna tystnad har banat vägen för ett nytt rasitiskt parti nämligen Sverigedemokraterna. Man skall heller inte yttra sig i problematiserande termer kring förlsag, som ytterligare gynnar HBT-kollektivet, ty då beläggs man med homofobistämpel och det är en svår synd.

Alltnog har de flesta gamla bastioner fallit. Den finns dock en bastion kvar som står fast vid lutherdomen, såsom lagen förskriver den att vara, och är den starkaste symbolen för familjen med mamma, pappa barn i livslång gemenskap, nämligen kungafamiljen. Detta gör den till en störande symbol för landet.

 Det är givet att kanonerna skall riktas mot den institution som kungadömet utgör. Efter HBT-kampens erövringar är kungafamiljen ett logiskt mål.  Det är alltså inget konstigt att gamla fester, som kungen deltagit i för länge sedan och som enligt det gamla syndabegreppet var fel, nu plockas fram som kanonkulor för att befria landet från kungadömet med sin förankring i kristendomen och det gamla familjebegreppet. Attacken har varit framgångsrik och förtroendet för kungen dalar i opinionsundersökningar.

Det är ju inte så att någon skulle nedvärdera någon idag  som går på nattklubb med striptease och kalla honom för en storsyndare. Thomas Sjöberg skulle inte bli beskylld för det om han gjorde det, men han använder den gamla syndakatalogen och vill få kungen fälld, sannolikt för andra nu högre stående syften.

Har kungen gjort fel, så ligger det i linje med vad som den svenska frigörelseatmosfären bejakade på tiden det begav sig. Det är en stor dubbelmoral, som driver drevet mot kungahuset. Men syftet är klart. Kungahuset skall bort. De obekräftade antydningar som göres, att i de ställen kungen varit på skulle det finnas kopplingar till personer i den kriminella världen är inte alls belagda. De förstärker dock på ett effektivt sätt svartmålningen.

Har Thomas Bodström ADHD?


Thomas Bodström


I dessa tider, då det ligger i tiden att stoppa in diverse beteenden i diagnoser kan man undra hur väl ADHD stämmer in på Thomas Bodtröm. Ett kardinalsymtom är en bristande impulskontroll.
  Bara att sticka till USA innan valspurtens slut med familjen och då några stycken partisympatisörer ville ha Bodström som näste partiledare var ju en snabb inte så övertänkt impuls. Han hade för avsikt att skriva en bok om amerikansk politik. Han fann dock inte det så roligt och framförallt krävde det en asträngning i inläsning. Då föll han för nästa impuls, nämligen att skriva en skvallerbok om det svenska politiska och kulturella livet "innifrån". Det var ju en smartare impuls ur inkomstsynpunkt, särskilt som han så nobelt avsagt sig riksdagsmannalönen under tiden i USA.

Att ge sig på att skriva en hel bok om spelet innifrån, där han själv varit så kort tid efter Görans Perssons inplockning av honom som justitieminister ter sig också som ett snabbt hugskott. De intryck han samlat på sig inifrån under den korta sejouren  - kan man tro på dem? Det kräver en väldig koncentration och uppmärksamhetsförmåga och det saknas i stora delar hos en impulsdriven person liksom bearbetning och eftertanke. Tanken rusar fort och reflektionen stryps. Håkan Juholt  har svarat med att Bodström varit fotbollsspelare längre tid än han varit i socialdemokratin och därför ser han politiken som ett spel. Den har större allvar än så menar Juholt.

Bodström slår friskt omkring sig. Avfärdar till hälften Håkan Juholt som ett mycket osäkert kort och Carin Jämtin avfärdas helt som en omöjlighet. Att avsättningen av Mona Sahlin var en komplott var kanske ingen nyhet, men att skära upp sår igen som plåstrats om så väl under det ståtliga officiella avskedet av Mona Sahlin är också väldigt impulsartat utan känsla för finess, inlevelse och hänsyn. Motståndarna får ännu vassare och fränt förmulerade karaktärsdrag. Det gäller Carl Bildt, som "Sveriges mest överskattade politiker", Fredrik Reinfeldt som är "skicklig på att säga en sak och göra en annan".  Jag skulle vilja säga att förväntningarna på Thomas Bodström som politisk ledare är klart överskattade. Vi skulle alla få svåra stressymtom med honom som stadsminister!
Det impulsdrivna beteendet gör att allting går för fort. Det är breda fartränder längs Bodströms väg. Hans tal både i politiken och som advokat i rätten forsceras fram.  Det känns onekligen som att även den senaste bokprodukten har passerat en snabb inre press dikterad av en yttre utgivningsdag.
  Lena Melin i Aftonbladet tar Bodström i försvar. Hon säger att "han brinner för något". Det är nog viktigt att ta reda på varifrån den elden tar sin näring.
I det lilla Sverige finns det egentligen inte plats för en sådan bok som Bodström nu släpper. Det flesta vet det mesta om alla och det är bara längtan efter kassaklirr, som kan driva fram en sådan utgivning.

Håkan Juholt och Utrikespolitiken


Håkan Juholt  -  velar i utrikespolitiken



Inför beslutet att sända JAS Gripen plan till Libyen sade Håkan Juholt, att när FN kallar och vill ha hjälp, då skall ett land som Sverige ställa upp. Som bekant fick vi höra på 1:a maj vid Juholts tal i Dalarna att missionen med JAS-planen i Libyen skulle inte få fortsätta, efter att tiden för första uppdraget gick ut i sommar, då skulle "några andra" få ta vid. Vilka de andra var sades det inget om. Tydligen var detta ett dåligt förankrat uttalande inom socialdemokratin. Toppdiplomaten och socialdemokratiske f.d. utrikesministern Jan Eliasson tycker det var ett illa överlagt uttalalde av Juholt och helt fel tänkt. Så uttalar sig också alla i Sverige med erfarenhet av internatinella förvecklingar.
Det har sagts att Juholt är impulsiv och det får vi leva med. Skall man söka någon inrikespolitisk förklaring till uttalandet, så kan det vara ett sätt att påverka och stjälpa regeringens politik och fälla den på en fråga. Strunt samma sedan vad det är för fråga! Om det är ett uttryck för hans skämtlynne, är det ett illa valt ämne att skämta i!

 Juholts agerande inger inget förtroende i urikespolitiska frågor. Naivt, okunnigt och barnsligt skulle man kunna säga. För det första vet ingen hur läget ser ut i juni. Vilka behov är då viktigast att uppfylla? Tyvärr kommer Juholt att få leva med detta länge som en barlast. Som plåster på såren, säger Juholt nu att han kan tänka sig att sända enheter ur marinens flotta!? Behövs det? Är det förankrat i partiledningen? Man skäms å Sveriges vägnar.

Nej, i en värld med ständiga internationella förvecklingar, så tycks inte Håkan Juholt vara någon att hålla i handen.

Pingst och Livets Ord närmar sig varandra

        
Pelle Hörnmark lutar åt          Ulf Ekman

Den 15:e maj gästade Pelle Hörnmark, ordförande i Pingst - fria församlingar i samverkan, Livets Ord i Uppsala. Det var något av ett historiskt vingslag. Det finns i historien från 80-talet, när Livets Ord trädde in på den religiösa scenen, många sår att läka. Den nya rörelsen tog initialt flest medlemmar från pingströrelsen och andra närstående grenar av samfundsfloran på högerkanten. Nya märkliga inslag i gudstjänsterna rapporterades. Utdrivandet av demoner praktiserades  ofta. Sjukdomar var onda andars besättelse. Carola Häggqvist som tidigt anslöt sig och gick på Livets Ords bibelskola hamnade i media, då ett inspelat band kom ut i SR P3, där hon vrålade ur sig sina demoner. Andra kräktes ut dem i hinkar. Livets Ord fonderade också kraftigt mot övriga kistna rörelser. Nu kom det nya enda sanna!

Med tiden har de värsta avvarterna klingat bort.  Den klassiska pingströrelsen är heller inte längre någon framgångssaga och tappar medlemmar. Det finns nu krafter, som vill förena de karismatiska samfunden  för att enade nå större styrka. Detta har lett till att det förts samtal mellan Pingst och Livets Ord sedan 2009.

 På grund av den historiska händelsen den 15:e maj gjorde jag mitt första besök på Livets Ord. Jag är ingen stor tillskyndare av Ekmans sätt att närma sig tron. Jag var dock så öppen som möjligt. Hörnmark var också en ny erfarenhet. Ett inslag som finns kvar i gudstjänsten sedan starten är applåderandet. Varja gång Ekman entrar scenen får han en kraftig applåd, vilket händer några gånger under en gudstjänst. Bara så där, när han knallar upp för trappan till estraden! Dessutom applåderas inslag i predikan, som tänder till i medlemmarnas sinnen liksom andra kommentarer som fälls.

Ulf Ekman

Om man skulle försöka sig på en recension av de två pastorerna, så kan följande sägas om Ekman: han är en väldigt snabbpratande  talare. I inledningen av mötet hade han ett längre anförande med först en välkomsthälsning till Hörnmark och bedyrande av deras starka och nära vänskap med fruarna inkluderade.  Sedan blev det en minipredikan. Tankemässigt är han inne på nästa mening medan han slutför den föregående. Det gör att det ibland blir fel ord valda. Han surfar fram på sitt ordflöde. Går runt talarpulpeten och talar hela tiden, även när han har ryggen mot församlignen. Behandlingen av bibeltexter har en del övrigt att önska. Han läser dem slarvigt och man kan få en känsla av att de inte är så viktiga. Han börjar läsa men avbryter sig snabbt och säger att det här är välkänt och ni har hört  det många gånger, men vi läser det igen. Framförallt delger han faktiskt ingen djupare förankring i texten. Han kan dem och har läst dem många gånger, men de har inte filtrerats igenom hans person, så att det blir en erfarenhet på ett djupare plan, utan en snabb återgivning. Ordflödet rullar på genom hela framförandet. Inga konstpauser, som i en predikan är otroligt viktiga. Han har antagit en kontext. 

Jag har lyssnat på Ekman via TV och DVD inspelade predikningar, så vid besöket på Livets Ord blir min bild bekräftad med råge. Man får ihop applåderandet med Ekmans snabba talteknik så till vida att båda företeelserna är ett smatter svårt att hänga med i (ursäkta ordvalet). Om han givit publiken några konstpauser, skulle en välbehövlig tystnad inträffat i salen och några hinna med att reflektera över det som hände och tugga lite på den andliga maten. I en predikan från den 17:e april 2011 skall Ekman just läsa sin text och stannar upp lite  medan han säger: - Jag väntar medan ni tar fram bibelstället i era biblar...om jag kan...jag är lite ivrig -. Det säger mig att han är medveten om sitt problem.
   Tyvärr blev även dopförrättningen i slutet av mötet med ett 20-tal dopkandindater iklädda svarta t skirts och svarta tajta långbyxor en ytlig tillställning som inte heller den tillätt några pauser. Ingen stillhet. Det är klart att man saknade de vita dräkterna. Varje dopkandidat fick säga sitt namn och svara på frågan om vem som var herre i deras liv och sedan snabbt under vattnet och lika snabt iväg därifrån. Man hoppar hela tiden över något viktigt.

 Det snabba ordflödet speglar sig också i Ekmans bokskrivande. I entrén finns en bokhandel, där två hela sektioner fylls av Ekmans böcker. Den ena med engelsk översättning. Framför bokhandeln finns ett bord med höga staplar av Ekmans senaste utgåva, nämligen hans första memoarbok i en serie på tre! En annan av böckerna är utlagda bibeltexter för årets alla dagar. Jag kan tänka mig att han har lätt föra att skriva. Det är nog bara att trycka på knappen, så löper fingrarna på tangeneterna. Ordflödet har han ju redan. Tyvärr skapar detta en stresskänsla. Det blir för mycket av Ulf Ekman helt enkelt.

Pelle Hörnmark

Hörnmark har i sin karriär flera år som missonär i Afrika tillsammans med sin fru. De senaste åren har han varit pastor och föreståndare i pingstförsamlingen i Jönköping. Han har ingen avanserad teologisk utbildning mer än vad pingströrelsens skolor ger. Han utstrålar heller inget akademiskt. Han påminner mig om de västkustfikskande äldstebröderna i Göteborgs skärgård, där det finns gott om pingstförsamlingar.
  
Sedan pingströrelsen  tagit ett steg mot samfund genom bildandet av Pingst - fria församlingar i samverkan, blev Pelle Hörnmark dess 2:a ordförande efter Sten-Gunnar Hedin. Hörnmark är en exekutiv person som vill se saker hända och att folket aktiverar sig. Han har sagt att han vill stimulera till nya församlingsbildningar, som något prioriterat. Det är lite svårt att förstå. Det innebär bara dränering av de befintliga församlingarna, som istället behöver tänka nytt vad gäller den utåtriktade verksamheten och få hjälp med det. Det är där de nya greppen skall födas.

Hörnmark entrar scenen i hela sin stora kroppshydda. Han får ingen applåd. Han tackar för inbjudan och uttrycker också sin starka vänskap med familjen Ekman.  Hans predikan går ut på att man som kristen måste tänja sig för att göra den där framstöten till sin arbetskamrat och räcka honom/henne en kristen bok som semesterläsning eller ge den där pengagåvan till församlingen. Krypa ur sin bekvämlighet och bli lite mer aktiv. Han säger att det är inte avkristningen i landet som är problemet, utan de  kristna, som gör för lite. Han säger sitt - Kom igen!
Hörnmark pratar också fort, men inte alls som Ekman. Framförallt blir det nedbromsningar i hastigheten och ljudnivån lägre samt små pauser. Det märkliga är då, att det blir knäppstyst i salen. Något för Ekman att ta efter.

Frågan är vad det blir av den påbörjade föreningen mellan Livets Ord och Pingst - fria församlingar i samverkan. Vad säger fotfolket? De är nog inte efterfrågade. Det är ett lyssnande till var folk utanför kyrkorna  befinner sig och hur samtalen med dem skall öppnas som är det avörande. Livets Ord har ingen utvecklad teknik för det utan inbjuder till att ta emot hela deras kontext i ett svep. Det är ingen bra metod! Jag skulle vilja lyfta fram föreståndaren i Filadelfia Stockholm Nicklas Piensoho, som ett bra och väl förankrat exempel med ett anslag, som möter den moderna människan. Det är inte meningen att vi skall hjärntvätta folk utan öppna upp för den inre mötespunkten, där det sanna livet gestaltas och mötet med Gud kan ske.

USAMA BIN LADEN ÄR DÖD




Nu har även den muslimska världen erkänt att al-Qaida ledaren Usama bin Laden är död, så då kan man med viss trovärdighet föra den sanningen vidare. I första fasen var det Barack Obama som lade ut agendan, sedan en USA-ledd kommandoräd med elitsoldater tagit sig in i det stora hus i Abbottabad nära Islamabad, som Bin Laden levde i sedan 2005 och där han var granne med en stor pakistansk militärförläggning.
  I ett stort ca 6 år gammalt hus med flera våningar och omgärdat av en befäst hög mur bodde bin Laden med sina tre fruar och åtta barn. På 45 min var attacken över och bin Laden samt tre andra vuxna döda. Ingen omfattande eldstrid pågick har vi förstått i efterhand. En helikopter störtade. Bin Ladens döda kropp togs med och dumpades i havet. USA ville inte riskera att få en vallfärdsplats för terroristledaren.


Så var den långa jakten slut. Den började den 11 september 2001, efter att tvillingtornen på Manhattan fallit efter att två flygplan kört in i dem. TV-bilder kablades ut över världen medan tornen föll i realtid. Ingen som såg de sändningarna kommer att glömma det. Samma dag startade ett flertal kapade flygplan med olika mål i USA i syfte att kraschlanda på utvalda mål. Pentagon blev träffat. Vita huset klarade sig eftersom det planet störtade på vägen dit. Världen såg en ny typ av terrorattack i megaformat. Det låg en flerårig planering bakom den.


En tid efter händelsen hittades en video i en av bin Ladens övergivna bostäder. Där ser man hur bin Laden får besök från en liten grupp imamer från USA. De talar bland annat om 11:e september. Bin Laden visade sig vara förvånad att effekten blev så stark av flygplanskrascherna. Han hade kallkullerat med att skalet på tornen skulle stå kvar. Han framstod som mycket initierad och delaktig i planeringen. Därmed beskrev han sig som strakt involverad i förarbetet. Imamerna rapporterade om ett ökat deltagande i moskéerna i USA efter 11:e september, vilket gladde bin Laden.


Vem var då Usama bin Laden?  När man ser videon med imamerna, så framstår bin Laden som en karismatisk starkt troende man med auktoritet. Han utstrålar stor tillit till sig själv.  Han var inläst på Koranen och levde den i sitt eget liv. Han gjorde sin tolkning och ville förvekliga det heliga kriget. Carmen bin Laden, som var en svägerska till Usama bin Laden med persikst ursprung beskriver honom som renlärigt troende konsekvent muslim. Hon har efter skilsmässan från Usama bin Ladens bror skrivit boken Inside the Kingdom, där hon ger en bild inifrån familjen bin Laden.  När hon den 11:e september hörde nyheten från de fallande tvillingtornen i New York visste  hon instinktivt att hennes svåger var inblandad.


I kraft av sin muslimska övertygelse, som inte delas av alla muslimer, har han levt ett liv med USA som den store Satan i världen. Han har haft som mål att tillintetgöra denne fiende. Det har varit hans övertygelse. Jag tror inte han haft som mål att döda, men han har heller inte alls ryggat från att människor dör som resultat av hans aktioner.  Man kan säga att USA:s hämnd i Abbottabad blev ljuv. Dock diskuteras nu folkrättsliga principer och om inte vilken brottsling som helst, som inte är beväpnad och kan döda den som fångar honom, skall erkännas en rättslig prövning. Detta har Barack Obama och administrationen i Vita huset ryggar för. Hur den debatten slutar  kommer den närmaste tiden att utvisa. Än så länge jublar och firar det amerikanska  folket segern över den döde Usama bin Laden.


RSS 2.0