Barnläkare om Astrid Lindgren fallet






Fotot har ingen anknytning till aktuellt fall


 Efter 3 långa år pågår nu en rättegång mot en barnanestesiläkare på Astrid LIndgrens barnsjukhus. Hon hämtades av 3 poliser mitt i rodnen den 2:e mars 2009 för att tas till häktet. Hon var misstänkt för att ha givit en kraftig överdos tiopental (narkos- och kramplösande medel) till ett för tidigt fött barn.  

Bloggförfattaren är själv barnläkare, men har inte på något sett deltagit i vården av flickan. Har aldrig sett henne. Har inte talat med behandlande team och inte läst några journaler. 
 
Flickan föddes 15 veckor för tidigt i graviditetsvecka 25 efter en besvärlig förlossning i juni 2008. Det var nära den absoluta nedre gränsen för ett barn att kunna överleva. Hon var från början svårt medtagen och behövde stora återupplivningsinsatser. En sådan start med syrebrist på en så liten omogen hjärna medför stora risker för allvarlig hjärnskada.

När flickan var ett dygn gammal gjordes ett misstag i behandlingen, då en sjuksköterska förväxlade koksaltflaskor och gav en sort, som hade högre koncentration av natriumklorid än den vanliga, som är precis som ordinär kroppsvätska. Det 2:a dygnet i livet fick flickan stora  hjärnblödningar. Obducenten menar att risken med så tidig födelse samt syrebristen vid förlossningen kan i sig vara orsak till hjärnblödningarna. Hur de högre doserna natriumklorid har påverkat går ej att skilja ut.
Med så stora hjärnblödningar kom flickan ej att utvecklas gynnsamt. Relationen mellan föräldrarna och vårdpesonalen fick en starkt negativ slagsida, särskilt efter sjuksköterskans misstag. Hon anmäldes av mamman till Häslo-och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och fick en varning. Läkarna var beredda att redan då avsluta behandlingen, men föräldrarna hoppades fortfarande.
  De negativa laddningarna eskalerade och föräldrarna kände sig nochalerade och tyckte inte de fick de besked de ville ha och svar på sina frågor. 

Föräldrarna tyckte att flickan blev klart sämre de senaste veckorna i livet. Hennes minskande hjärnsubstans kunde inte hålla vitala funktioner i gång.  Så kom från vården det gemensamma budskapet att upphöra med behandlingen den 20 september 2008 och ta flickan ut respiratorn och föräldrarna var med på det beslutet. De fick ett iordningställt rum att vara ensamma med flickan i. Läkaren och en undersköteska var inne och tittade till barnet av och till. Flickan fick ett dropp med morfin på 20 mikrogram/ml och kilo kroppsvikt  efter att respiratorn avstängts. Det fanns extra morfin att ge vid behov. Dessutom bereddes två sprutor med  med tiopental spädda till 25 mg per milliliter i två sprutor à 10 ml vardera att ha till hands om flickan skulle få kramper. Det fanns även ångestdämpande diazepam att ta till.

Att tas ur respiratorn blev en påfrestning för flickan, som då måste försörja sig med luft själv, vilket hon aldrig gjort tidigare. Det kunde ge andnöd, smärtor och ångest samt kramper. Föräldrarna bad upprepade gånger att läkaren skulle ge flickan mer läkemedel utöver morfindroppet, eftersom de tyckte att barnet kippade efter andning. Läkaren ansåg dock inte att det behövdes. Hon fluschade kanylen till infarten, som låg i ett blodkärl med koksalt, så att den inte skulle täppa ingen.

  Efter drygt 5  timmar dör flickan i föräldrars och släktingars närvaro. Det var periodvis över 10 personer i rummet.
 
Sexton dagar efter flickans död den 6:e oktober lämnar föräldrarna in en polisanmälan mot vården och vill få henne obducerad. Det ville veta vad som hänt. Särskilt fanns oro för de sista veckorna i flickans liv och vad hade sjuksköterskans felbehandling betytt. När obducenten svarade att det gick inte att särskilja lades åtalet ner. När sedan analysresultaten kom avseende läkemedlen med skyhöga koncentrationer av tiopental tog åklagaren Peter Cleason åter upp ärendet.

 Det är ingen avancerad slutsats att säga att det var den kraftigt laddade spännigen mellan vården och föräldrarna, som starkt måste ha bidragit till att en polisanmälan gjordes. När samarbetet är som oftast optimalt finns ett förtroende och avspänd dialog mellan vårdpersonal och föräldrar, med tolerans för de vanliga små felsteg, som kan göras. 
Men med den förhöjd koncentrationen av tiopental i flickans blod var en gräns överskriden.
Provet togs 24 dagar efter barnets död.

Kring detta läkemedel och den förhöjda koncentrationen har det sedan gjorts flera expertutlåtande. Hur bryts läkemedel ner i kroppen på ett för tidigt fött barn? Efter 24 dagar har det skett en dunstning av kroppsvätskor, som ökar koncentrationen av de läkemedel som givits. Blodet togs i lårmuskeln och efter den rena kroppsvätskans dunsting finns blodkroppar och läkemedel kvar. Flickan hade flera gånger fått tiopenttal tidigare. Fanns det kvar utan att det hade brutits ner?

Läkaren har hela tiden hävdat, att hon inte givit något tiopental. Att ge det rent praktiskt är enkelt. Det handlar om att lyfta på en liten plopp fästa sprutan i plopphålet coh trycka till. Detta kan vem som helst göra.

Med alla dessa osäkra rent medicinska och läkemedelsmetabola svårbesvarade frågor borde aldrig detta fall drivits fram av åklagare till en rättegång. Jag ställer det utom allt rimligt tvivel att det inte går att få klarhet i alla de till fallet hörande komplicerade spörsmålen i en rättegång. Det borde skett en utredning inom vården och det hela bearbetats inom sjukvårdens  interna etiska råd och Statens medicinsk etiska råd (SMER).

Det är pinsamt att höra hur kommunikationen fallerar i rätten på grund av att åklagare och advokater inte förstår den medicinska terminologin och måste fråga om, utan att ändå riktigt fatta. När en sjuksköterska vittnar under ed att hon vid ett tidigare tillfälle iordningsställt en tiopentalspruta för narkos vid datortomografi, ville advokaten Altin, som för föräldranras talan, föringa värdet av det vittnet. Men, hur kan advokaten göra det? Vet han mer om läkemedlesmetabolism än den medicinska expertisen? Och är det Altins uppdrag att få läkaren fälld?  Skall han inte bara vara föräldrarnas röst? 
  Hela fallet är djupt tragist och många har mått dåligt. Det gäller föräldrar, det arbetande vårdteamet och den åtalade läkaren , som inte fått arbeta i sitt yrke på tre år. Allt detta hade kunnat klarats upp mycket fortare.



10 år efter 11:e september 2001 - kampen trappas upp

        

Den är idag 10 år efter att de Två Tvillingtornen på Manhattan i New York genomborrades av ett flygplan vardera. Det var resultaten av en lång förberedelse av en plan initierad av Osama Bin Laden och al-Quida. De inneslutna i planen gick pilotutbildningar och lärde sig flyga de stora passagerarplanen, som skulle kapas och köras mot centrala mål i USA som Pentagon, Vita huset och Tvillingtornen där hjärtpulsen av USA ekonomi slog sina viktiga slag för att hålla det dollarmässiga blodomloppet igång i hela landet. Det var en mycket välplanerad attack och förberedelserna fick ta den tid de behövde. Därför kom attacken helt oförberedd och hela världen överraskades. Full pott för Osama bin Laden.

Muhammed Attar föddes i en liten by i Egyptens Nildelta. Fadern var berömd advokat och modern kom från en välbärgad familj. Sonen sändes så småningom utomlands för studier på Tekniska universitetet i Hamburg. Där träffade han Marwan al-Sheri och de blev nära vänner och stärkte varandra i tron på islam och möttes ofta i bön. 

Den 11 september 2001 kl 06:00 lämnar Muhammed Atta Portland med flyget till Boston tillsammans med Abdul Aziz al Omari. Framme i Boston finns i en angränsande terminal Marwan al-Sheri (studiekamraten från Hamburg). De ringer varandra och samtalar med varandra i 3 minuter. De har planerat att checka in på olika flygplan mot Los Angeles.
 
Muhammed Attar tar American Airlines flyg AA11 och med sig har han Abdul Aziz al Omari, Satam al Suqami, Waleed Al-Sheri och Wali al-Sheri.
Marwan al-Sheri går samtidigt ombord på Unites Airlines flyg UAL 175 mot Los Angeles tillsammans med Hamza al-Ghamdi, Ahmed al-Ghamdi, Mohaud al-Sheri och Fayez Banihammad. Destinationen Los Angeles garanterade stora mänder bensin i tankarna för den kortare planerade flygningen till New York och Tvillingtornen. Både Muhammed Atta och Marwan al-Sheri hade nyligen slutfört sina flygcertifikatutbildningar. Marwan skall nu försöka flyga en stor Boeing 767. 

Säkerhetskontrollerna passerades med vissa språksvårigheter utan anmärkning. Alla har biljetter i 1:a klass eller buisness class i främre delen av planet. I AA11 sitter Muhammed Atta på plats 8D, Omari på 8G, Suqami på 10B och i 1:a klass sitter Wali och Waleed bredvid varandra på 2A och 2B.

Efter tumultartade scener med knivar och tårgas tar Muhammed Atta över spakarna och styr om resan mot norra tornet på Manhattan. Hans studiekamrat Marwan al-Sheri lyckas efter likartade slagsmål med knivar och tårgas till slut ta över pilotens uppgift och vänder riktning och sänker höjden på planet och tar sats med sin flight UAL 175 mot södra tornet på Manhattan.

Från Dulles flygplatsen i Washington DC står American Airlines AA77 färdig för avgång då  Khalid al-Midhor, Majed Moqed, Hani Hanjour, Nawaf al-Hasmani och Salem al-Hazmani (bröder) går ombord. Detta plan störtar in i Pentagon, det amerikanska militärhögkvarteret. 

Från  Newark flygplatsen utanför New York checkar Ziad Jarrah, Saeed al-Ghami, Ahemd al-Nami och Ahmad al-Haznawi in på flyg United  Airlines UAL 93 till Los Angeles. Den tänkta destinationen för detta plan var Vita Huset, men motståndet och upproret från passagerarna i planet blev för stort för kaparna och de fick störta ner på en åker i Shankville i Pennsylvania.

 
   Osama bin Laden levde de första 5 åren efter terrordåden ett  kringvandrande liv i tillfälliga bostäder i gränsområdet mellan Afganistan och Pakistan för att undgå upptäckt. De senare åren fram till att han mördades av en militär insatsstyrka från USA bodde han i en inmurad fästning i Abbottabad i  norra Pakistan med sina tre fruar och barn alldeles intill en stor pakistansk militärförläggning.
  Från tiden som kringflyttande terrorist råkade bin Laden lämna efter sig en hög med videoband, som han spelat in från de möten han haft. Ett av dessa band var från ett besök han fick av imamer från USA något år efter attentaten. Samtalet kommer in på attacken mot de två tornen. Osama bin Laden kommer in på konstruktionen i de två tornen och berättar att han i sin planering inte trott att de skulle raseras så totalt av kraschen och hettan av all bensin som rann ut och tändes på.  Han talar på videon som en väl insatt och imamerna från USA lyssnar andäktigt och undergivet. De kan också på Obamas fråga berätta att besöken i Moskéerna har ökat efter 11:e september och ett uppvaknande bland muslimer har skett i USA. Detta noterar Osama bin Laden med tillfredställese. Attacken mot "den store satan" hade lyckats.

Efter dessa omvälvande händelser har världen förändrats. Den nyvalde presidenten Georg Buch ansågs som helt oerfaren inom utrikespolitiken, men fick nu kastas in i den vare sig han ville det eller inte.  Det som hänt känner vi väl till. Det stora kriget mot terrorismen startade. Irak invaderades och Sadam Husein hittades till slut och hängdes efter rättegång. Amerikanska soldater skickades också till Afganistan för att bekämpa terrorism och för att hitta Osama bin Laden. Ett nytt rigoröst säkerhtstänkande på flygplaster förändrade rutinerna påtagligt och förlängde incheckningsrutinerna avsevärt.
 
 De konspirationsteorier, som alltid frodas vid stora händelser, menar i detta fall att USA iscensatte hela händelsen för att motivera invationen av Irak och få tillgång till dess olja. De muslimska besättnignar, som tog över flygplanen och genomförde terroratackerna hade alla arabisktsklingande namn och de kan inte ha varit hjärntvättade av Busch administrationen och efteråt blivit välsignade av Osama bin Laden. De avskedsbrev som efterlämnats av terroristerna visar också att de handlade i Allahs namn.

Är kriget mot terrorismen ett religionskrig? Ja, vi måste inse att islam och kristendomen är två varandra helt exkluderande religioner. Islam blev genom Muhammed en synkrenism mellan judendom å ena sidan och kristendomen å den andra. Muhammed erkände den jungfruliga födelsen av Jesus. Han var dock inte Guds son ej heller delaktig i en gudomlig treenighet. De som tror detta skall alla brinna i helvetets eld, enligt Kornanen.  Jesus dog inte heller på korset och kunde därför inte ha uppstått.
 Islam säger liksom de kristna att Jesus skall komma tillbaka, men då enligt islam som muslim och då skall han tillkännge att han inte är guds son utan en muslim och då skall muslimerna sluta upp kring den återvändande Jesus. En somalisk  imam i Rinkeby sa på Sveriges radios somaliska redaktion nyligen på tal om att kristna somalier skulle evangelisera i Rinkeby, att det är varje muslims plikt att döda de som konveterar från islam till kristendomen.

På varje punkt utom jungrufödeslen skär sig islam och kristendomen i de kristnas viktiga kärnfrågorna. Paulus menade att om inte Kristus uppstått från de döda är allt evangeliserande arbete förgäves. Man må söka samförstånd mellan islam och kristendomen men för de troende som läser urkunderna går de två religionerna inte alls ihop. Det kristna landet USA blir därför "den store satan" och terrordådet i Olso visar på rädslan för muslimskt överagande av europa med införande av sharialagar. Det ser fortfarande tämligen mörkt ut.  Efter norgeattentaten har muslimska ledare i London signalerat en upptrappning av islamska aktivitetrer och samling till kamp för större islamskt inflytande i europa. De menar att terrorattacken i Oslo var inte riktad mot arbetarpartiet utan mot islam. Tyvärr har vi att se fram emot fler terrordåd och kriget mot terrorismen, måste hitta nya metoder för att göra framsteg.

RSS 2.0