Storbråk på Sahlgrenska intensiven

 
  
 I flera dagar har det varit ett stort slagsmål både inne på Sahlgrenska sjukhuset och i området omkring. Polisen kallades till platsen och det förekom skottlossning och flera personer fick söka vård på grund av slagsmåten. Detta har media rapporterat om. Svensk media gör dock inte det grundläggande journalistiska arbetet och ger oss hela historien. Det är nämligen sedan 70-talet den stora mediasskräcken att kallas rasist.
 
Nu är det så alla vi mediakonsumenter förstår att de som agerat i bråken tillhör någon utlänsk folkgrupp. Möjligen men inte troligt zigenare, det är nämligen de som oftast fylkas på sjukhusen. Varför är det så farligt att ge en vink om detta. Vi skulle få en bättre förståelse för kraften i konflikten om detta kom fram. Det är inte så farligt som media tror. Det viktigaste utfallet av denna tystnad är att det blir fler som röstar med sverigedemokraterna. Denna mediavånda som sker i stor konsensus över all media-Sverige är en skada för landet. Att tala öppet om de krafter som styr folks beteende, när de ligger i öppen dager borde vara en sökande journalists viktigaste uppgift.
Folk i stugorna tänker och analyserar. Några har vänner som arbetar på sjukhuset och får då veta tillräckligt vad som hänt av det som ligger utanför det sjukvårdande arbetet. På så sätt sipprar i koncentriska cirklar informationen ut och ilskan mot media växer.
 
En del av den kraft som Anders Bering Breivik  tog styrkan ur var att kritiken mot det  han kallade islamiseringen av Norge och Europa aldrig gick fram i media på något sätt på grund av viljan att inte gynna de islamofobiska krafterna. Nu är det möjligt att både informera och analysera de problem som uppenbart följer med en invandring och samtidigt hålla stången mot rasism. Dessa båda uppgifter måste gå hand i hand. Det går inte i längden att hålla tyst om den ena delen. Att komma vidare med problem innebär att först gå till botten med en analys och belysa alla delar av komplexet. Men mörkar man problem, som för folket är uppenbara då faller förtroendekapitalet mot en bottennivå för all nyhetsmedia.
 
Missnöjet med denna mediatystnad är så utbredd och på vilken arbetsplats eller vilket kalas man går på så pyser detta missnöje och misstro fram. Tro inget annat kära murvlar.
 
  

Skolavslutningar i kyrkan eller inte



Under ett flertal år har skolavslutningar i kyrkorum debatterats. Det handlar dels om att vårt multikulturella samhälle inte skall tvinga en varierad etnisk grupp barn och undomar med skilda religiös bakgrund att gå till en luthersk kyrka och tillika höra ett präst tala och be utifrån sin kristna tro. Allt detta förstärkt av svenka humansiter, som inte vill ha någon form av offentlig pådyvlad tro. Därmed är debatten också de generellt antireligiösas möjlighet att sätta in en stöt.

Den långa traditionen av skolavslutningar håller alltså på att försvinna. Svenska kyrkor rymmer ett stort kulturarv och är ett rum av sin egen särart med stillhet och inbjudan till eftertanke. Jag kan själv minnas att jag tyckt att tillfällen med skolan i kyrkan har överanvändas av präster för att "predika" när man änligen har kyrkan full.
Det finns många sätt att uttrycka det som är viktigt för oss alla. Man kan från krykan bjuda på körmusik med vår- och sommarteman, som i sina texter inkluderar det gemensamma mänsliga sökandet. Prästen kan läsa ur Psaltaren eller Höga visan. Där kan finnas instrumental musik av elever. På många sätt kan med med respekt för den plats man är på finna ett uttryck med  ett tilltal, som berör utan att kännas påträngande. Det vore värdefullt att behålla en kontakt med kyrkrummets traditionsbärande förtätning till det växande släktet.

På detta sätt borde det finnas en väg till en god värdig kompromiss och finna en bred uppslutning kring att det är möjligt ett fortsätta med skolavslutningar i våra kyrkor.



Det planerade och avbrutna terrorattentatet mot Jyllands-Posten




Den 4:e Juni 2012 föll domarna i Danmark mot de fyra terroristdömda  Mounir Dhahri (46), Mounir Awad (30), Omar Aboelazim (31) och Sabbi Zalouti (38)  för att ha planerat ett stort attentat mot redaktionen på Jyllandsposten med målet att döda så många som möjligt. De greps efter sin resa från Sverige till en lägenhet i Danmark, där de dagen därpå skulle genomföra sitt attentat. Det var ett samarbete mellan svensk och dansk säkerhetspolis, som fick dem i fällan.

Mounir Dhahri var den äldste av de fyra och den ende som inte har svenskt medborrgarskap. Han är ursprungligen från Tunisien, där han föddes den 2:e Fabruari 1966. Han kom till Sverige 1993  och fick permanent uppehållstillstånd i januari 1996. Han har två barn med två olika kvinnor. Han har behandlats för drogmissbruk och  har 2 gånger blivit dömd för  misshandel och ofredande av kvinnor och en gång för försök till våldtäkt. Han har begärt att få svenskt medborgarskap men inte fått det.

Mounir Awad är 30 år född den 10:e februari 1981 i Libanon. Han kom till Sverige i september 1987 och har svenskt medborgarskap.  Han är gift med Safia Benaouda, som är dotter till Helena Benaouda, som är ordförande i Sveriges muslimska råd. Således mycket centralt placerad bland muslimer i Sveirige.

Awad och den gravida Safia var på resa i Somalia och greps där i februari 2007 av kenyanska styrkor misstänkta för samröre med islamistiska terrornätverk.  Själv hävdade Mounir Awad att han var i Somalia för att se ett riktigt muslimskt land med muslimsk kultur. Den 19:e maj 2007 släpptes paret ur somaliskt militärfängelse efter påtryckningar från svenska Säpo.

Nästa gång paret Mounir Awad och Safia Benaouda, då med sitt barn 2 år gammalt, greps var i Pakistan den 20:e augusti 2009. Med i sällskapet var också Sabbi Zalouti, en av de fyra i Danmark, samt den forne Guantanamofången Mehdi Ghezali. De kom dit efter att ha gjort en pilgrimsresa till Saudiarabien och sedan åkt till Pakistan för att delataga i ett religiöst möte i Lahore.  De greps efter försök att ta kontakt med en pakistansk terrororganisation.  Även denna gång grep svenska mydigheter in och förkortade deras fångenskap. I samband med frisläppandet från Pakistan intervjuades Safias mor Helena Benadouda i svensk radio om det kunde vara så att hennes dotter och måg var i Pakistan för att planera terrordåd. Helena Benaouda bedyrade att hon känner dem så väl och visste att de aldrig skulle vara mäktiga till något sådant.
Nu är Mounir Awad alltså dömd mitt i förberedelserna för att attentat mot Jyllandpostens redaktion.

Omar Aboleazim är 31 år och född i Äppelbo, Vansbro i Dalarna av svensk mor och egyptisk far. Omar har två halsvsyskon på mors sida och fem halvsyskon på fars sida. Han är dömd flera gånger för ofredande av flickor och stölder i sportaffär.Han har dömts till psykiatrisk vård. Enligt en artikel i Expressen har Omar diagnosen Aspergers syndrom. Han fanns som ovan angivits med i Pakistan på Mounirs  och Safias resa. 

Sabbi Zalouti 38 år och den 4:e som var med och planerade attentatet. Sedan år 2005 hade han varit en aktiv besökare av sin förorts Moské. Han hoppade av bilen mot Danmark i Jönsköping , med hade hyrt lägenheten i Danmanrk och gjorde inget för att stoppa processen. Därför dömdes han lika hårt som de andra. Han var också den som erkände i en intervju med Säpo att det var ett uppgjort terrordåd på uppdrag av  Al-Qaidakretsar i Pakistan, där han varit på resa samma period som Mounir Awad och Safia 2009.

Det var den 30:e sptember 2005 som Jyllandsposten publicerade tolv Muhammedkarikatyrer. Vi minns alla den våg som gick över världen med flaggbränningar av Dannebogen och massor av muslimer var ute på gatorna på många håll i världen. Frågan är om alla förstod vad som hänt,  men det var något fasansfullt. Och rycktet spred sig. Det var förvisso inte bara Al-Qaidafolk, som var ute på gatorna, om knappast några. Det arbetet sköttes av fotfolket. De vågorna har lagt sig och Danmark har nog fått tillbaka sina affärsförbindelser som föll i protesvågen. Men minnet finns kvar och kräkningen blev stor och därför var hämden även om den låtit vänta på sig, så nära att slå till i Danmark 2010.

Rapporteringen i svenska medier har varit sparsam kring domslutet efter rättegången. Det speglar som vanligt den darrhänta rädhågsenhet bland mediafolk i Sverige sedan decennier att inte bli beskylld för rasism eller att vara islamofob. Därmed blir heller inte analysen särskilt avancerad.  För det första skall vi vara klara över att det handlar om starkt troende människor, som drivs av en övertygelse. Enligt Koranen är en muslim enligt sura 9 köpt av Allah till liv och ägodelar på det villkor att paradiset skall tillfalla dem. De skall strida för Guds sak och döda och själva dödas. Man skall också draga ut från sitt ombonade liv och gå ut i strid. I paradiset finns sju avdelningar och den 7:e är den högsta med de bästa belöningarna. Detta är grundvillkoren.
Att fyra muslimska män i yngre medelåldern viger sina liv åt detta har narurligtvis med muslimsk tro och koranläsande och religiös övertygelse att göra. Det är inte törst efter blod och våld i sig, som är drivkraften utan en helig hämd på uppdrag av Allah själv vars budkap är tolkat av Muhammed. Det är inte politik och yttrandefrihet det rör sig om utan lydnad och fullföljande av det religiösa uppdraget.

Att en av dessa fyra män leder med slätband rakt in den muslimska toppen i Sveige bekräftar den religiösa grunden för handlingarna. Skall man motverka terrordåd av detta slag, måste man in i de religiösa samtalen innanför moskéernas väggar och det är en uppgift i första hand för de muslimska imamerna. Säkert finns det de som är beredda att ta samtalen med ungdomarna.


RSS 2.0