Den sekulariserade människan lämnar den etablerade religionen och dess ceremoniel

 
 Fårö Kyrka
 
 
Länge har konfirmerandet i Sverige  haft en vikande trend. Barndopen minskar kraftigt och ersätts av namngivningsceremonier. Borgliga vigslar ökar och. HBT-gruppen har erövrat den kyrkliga vigseln. Det var mest en fight för att vinna över en gammal men fallande tradition innan den försvann helt. På flera håll i landet vägrar rektorer att arrangera skolavslutningar i kristna kyrkor. Söndagsskolor har åtminstone i Svenska kyrkan ersatts av de mera religionsneutrala kyrkans barntimmar. De unga inom frikyrkan sviker, när de kommer in i tonåren och det blir ca 30% kvar att hålla fortsatt liv i församlingarna. Tillväxten utifrån är inte särskilt stor.
 
När litteraturprofessorn Göran Hägg skrev sitt epos om GUD i Sverige från medeltiden och framåt (se tidigare blogg) blev det en ickehändelse. Det uppstod i stort sett bara en allmän undran varför han som icke religiös gav sig på det stora verket.
Den råa statistiken visar att i Svenska Kyrkan har sedan 1970 antalet döpta minskat med 35%, konfirmerandet har gått ner med 62%, antalet vigda med 46% medan begravda i kyrkan bara gått ner med 7%. Svensson blir like skakig inför det okända mörkret och det känns fortfarande tryggt att  få prästens välsignelse när vandringen är slut. Men när de stora grupper som idag inte döper sina barn, inte konfirmeras mer än till 31% (2012), inte gifter sig i  kyrkan ja då kommer nog dessa att vid livets slut inte koppla på Svenska Kyrkan, när de inte gjort det tidigare i livet. För att se bort från detta trista har biskopen i Stockholms stift lyft fram att det är fortfarande ca 6 miljoner svenskar, som tillhör kyrkan. Det är stort och när vi firar våra mässor tänker vi även på dem.
 
Det är hög tid för eftertanke. Om Sveriges kristna menar att det finns något viktigt att förmedla till  gemene man, ja då får man fundera grundligt på vilka metoder som ännu är oprövade. Många sneglar bakåt och vill upprepa gamla väckelsetider och göra på samma sätt som då. Då har man inte förstått att väckelser springer fram ur  rådande omständigheter i samhället. Döparväckelsen var en protest mot prästerskapets makt över folket. När folket gick emot konventikelplakatet (förbud mot att ha gudstjänst i hemmet utan präst 1726-1858) och läste bibeln i hemmen väcktes en önskan att få döpas som vuxen, när man kom till tro. Så uppstod baptismen.  På 1800-talet var folket försupet och PP Waldenström predikade inte bara Kristus uran även nykterhet. Då fick vi missionsförbundet.  I början av 1900-talet kändes de religiösa uttrycken förstelnade och en större hänförelse söktes. Det sprang delvis fram ur sekelskiftets allmänna desillusionism och en hänförelse med tungotal och bön om underverk spred sig. I Sverige kom den att ledas av en jordnära icke särskilt extatisk ledare, nämligen Lewi Pethrus. Hans personliga kvalifikationer gjorde att det växte fram en rörelse som blev landets största frikyrka under hela 1900-talet, nämligen pingströrelsen.
 
Vilka strömmar finns i samhället idag? Jo, det finns en individualism med större frihet att söka sig sin egen väg. Tillgången till information och möjligheten att söka kontakter på nätet gör att individen kan finna gelikar, som tänker och tycker likadant och det stärker och lyfter och gör att man kommer vidare på sin egen slingria väg. Frågor som dramatikern Lars Norén ställer i sin dagbok vid besök hos psykiatern nämligen " jag vet inte vem jag har varit eftersom jag inte vet vem jag skall bli" funderar nutidsmänniskan över.
 
Den kanadensiske filosofen Charles Taylor säger i sin bok A Secular Age (en sekulariserad tidsålder) att när människor lämnar den traditionella kristendomen söker de sig till andra upplevelser som kan ha med samhörighet och naturens skönhet och ofattbarhet att göra. Upplever häpenheten att vara en del av alltet. Vårt gränslösa universum stimulerar tanken till starka upplevelser. Andra söker sig till konsten, musiken och litteraturen. Ger sig också tid att söka sitt eget jag.  När religionspsykologen Hjalmar Sundén skrev sin bok Religionen och Rollerna berättade han att Lewi Pethrus haft en sådan stark naturupplevelse vid en vandring i skogen. Han såg Guds storhet och upplevelsen satte spår i hans liv. Det typen av erfarenheter berättar nutidsmänniskan om utan att koppla in Gud.
 
Mångfalden av livsstilar (HBT) som nu är accepterade in den postreligiösa tidsperioden kan människor inte backa ifrån. För ungdomar idag är detta en självklarhet. Världsbilden med evolutionen ges alla barn och ungdomar i skolan och de integrerar den som en självklarhet.
 
Att i denna tidsålder som kristna återta vandradet på gator  med plakat  i händerna och ha sökarna som undrande åskådare bredvid på trottoarer och stå vid gatuhörn och be känns inte tidsenligt. Det är direktkontakt och dialog som är nutidens metod. Ta emot frågorna och kunna ge sina svar. Svensk media har förstått detta och skriver undantagsvis i tidningar om Jesusmanifestationen eller ger ytterst lite utrymme i TV-nyheterna om detta.Det är dags att sluta förlita sig på estradkristendom med upptrissade stämningar och kända utländska talare, där majoriteten är passiva lyssnare, som sedan går hem och lever sina vanliga liv utan att prata religion med någon utanför kyrkan. En evangelist i frikyrkan, Micael Grenholm förespåkar att man släpper fram undergörarna med sina försök till mirakler. Det skulle locka folk Det tror jag som läkare inte är rätt väg. När Cathrine Kuhlman, en helbrägdagörare  från USA var i Göteborg för ca 40-50 år sedan gjorde den kristne göteborgsläkaren Sven Adrian en uppföljning på sjukhusen om de som blivit botade. Han kom inte tillbaka med något bekräftat under från journalhandlingarna. De flesta som kommer fram i helandemöten och berättar om att krämpor försvunnit har helt klart haft psykosomatiska besvär. Det är symtom som släpper i den starka stämning som finns i helandemöten.
 Återigen kan vi citera Lewi Pethrus, som sade i sin sista predikan, att det gäller att vinna en och en. Ock det gör man i direktkontakt i riktiga personliga möten utan suggestion. Om den egna upplevelsen är så svag att den inte lämpar sig att prata om i vardagen, då är startsträckan lång för att återta en påverkan i samhället
 
Det finns naturligvis undantag. Läs t.ex. min blogg om Allhelgonakyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 

Egypten efter det muslimska brödraskapet - en smältdegel


Egypten är tillbaka i smältdegeln. Efter att det första demokratiska valet ägt rum och vunnits av det Muslimska brödraskapets Frihets- och rättviseparti, så har nu efter stora folkliga protester militären tagit tillbaka makten efter ett år med ekonomiskt förfall och ett alltmer förändrat samhälle mot ett muslimskt land med smygande inslag i riktning mot stiftande av sharialagar. Militären har visat hårdhandskarna mot protesterande demonstranter från brödraskapets sida med över 50 döda vid attack den 8:e juli. Brödraskapet har uttalat att de tänker fortsätta kämpa för att återfå Mursi som president och att den demokratiska konstitutionen skall gälla.
 
Vem har sagt att det skulle vara enkelt att skapa en demokrati efter en lång historia av diktatur och grundad på militärens starka inflytande. Frihets- och rättvisepartiet vann i ett demokratiskt val med 51,3% av rösterna. Men det som växte fram under Mursis ledning var inte det som folket ville ha. Nu kupar brödraskpets män sina handflatorna uppåt och sträcker sina händer mot Allah  för att få hjälp. Det sker i en djup religiös tro, som innesluter dem i en kontext där Allah är stor och Koranen är den viktigaste ledstjärnan för individen och samhället. Världsbilden är helgjuten och går inte att kompromissa bort särskilt långt .
 
Efter att ha läst hela Koranen finns ingen anledning att förvånas över muslimska brödraskapets agerande. Det kommer att finnas som en stark kraft i Egypten för överskådlig tid och någon form av samexistens måste komma till på något sätt. När militären ställde sig på protestanternas sida och utmanade Mursi, var det många skribenter, som undrade hur USA skulle agera, då de stöttar armén med stora summor pengar årligen sedan länge. Det skulle inte se bra ut med en militärkupp mot demokratin. Nu har det inte officiellt beskrivits som en militärkupp. Jag håller det inte för osannolikt att allsammans skedde med USA:s goda minne eller påtryckning. Vad hade USA att göra annars med ett Egypten på väg mot shariastyre och lierat med Iran, vars president var tidig med att besöka den nye presidenten efter valet 2012.
 
Charles Taylor har skrivit en uppmärksammad A secular age om västerlandets sekularisering och hur nya förhållningssätt utan de tidigare seklerna gudstro växer fram och hur de troende blir inte längre bara troende utan även tvivlare och söker nya världsförklaringar. Om detta gäller västerlandet, så gäller det inte Nordafrika och Mellanöstern. Där utbreder det sig ett religionskrig inom islam mellan shia och sunnimuslimer som i Syrien, Libanon, Iran, Irak, Tunisien och nu Egypten. Till det öppna inbördeskriget i Syrien finns stormakterna  inblandade som Ryssland, Kina och USA med Israel gnabbandes med Hisbollah i Libanon. Så ett  hotande storkrig i världen skulle ha sin grund i sektstrider inom Islam. Charles Taylor, hade vi inte kommit längre med världspolitiken?
 
 
 

Drar Kristdemokraterna till sig lyckosökare?

    
Marcus Birro                                          Stanley Sjöberg                   Jimmy Åkesson
 
 
 
Kristdemokraterna (KD) har av och till under sin historia dragit till sig kända personer. Premiärlejonet Alice Timander erkände sina sympatier för KD. Advokaten Peter Ahltin har arbetat aktivt för KD några år. Journalisten Lars Adaktusson har gått in i partiet och kandiderar till EU parlamentet. Ett tag ville Marcus Birro bli partiledare. Nu har pastor Stanley Sjöberg gått in och står på  en provvalslista för att bli riksdagsman.
 
Ja, vad skall man säga?  Marcus Birro erkände efteråt att det hela var överilat och ett utslag av narcissism. Han hade inte ens pratat med frun. Peter Ahltin var mer seriös och ville göra en insats utifrån sitt perspektiv. Adaktusson är ju journalist i fingerspetsarna och hur han skall trivas att sitta i parlamentet och på sektioner och föra diskussioner i knastriga ibland torra förhandlingar, som han sedan inte kan gå ut och rapportera i media?
 
Stanley Sjöberg, som på sistone ägnat mycket kraft åt att få den sedan 6 år årliga Jesusmanifestationen att gå runt är rätt besviken på den dåliga uppmärksamheten manifestationen fått i media. Men efter tillkännagivandet om hans tilltänkta politiska karriär, så har media fylkats kring honom. Där trivs han. Men någon politiskt skolad person är han alls icke. Har ingen som helst erfarenhet. Av intervjuer att döma, så vill han verka för att de kristna inte skall lämna KD för  Sverigedemokraterna (SD). Det var ett tunt politiskt program! Vad tycker han om kemikalierna,  som rinner ut i Östersjön, mer än att det kan orsaka homosexualitet, enligt en video på han Webbkyrka? Hur skall vi få företagen att anställa fler unga? Han har i intervjuer talat om Mose lag och Jesu undervisning som modell för ett land.
 
 Men om han vill gå in som väckelsepredikant i Sveriges riksdag, så blir hans bana kort. Dessutom  finns det mycket material på hans Webbkyrka, som folk kommer att nagelfara utifrån ett HBT-perspektiv och partiet kommer att få det hett om öronen. Man kan här tala om bristande impulskontroll. Sjöberg kan mentalt inte sadla om från väckelsepredikant till politiker efter 60 år som aktiv kristen förkunnare. När journalister kommer med sina mikrofoner och vill ha svar på frågor i hela det politiska spektrat, så står han sig slätt.
 
KD får vara försiktig med att fånga upp politiskt oskolat folk som vill få en plattform. Det kommer inte att gynna partiet, som lever väldigt farligt nära spärren för att komma in i riksdagen nästa val. Att skrämma med SD har ju som bekant bara ökat på deras opinionssiffror. Det vet alla som följt opinionsinstitutens rapporter det senaste året. De kristna som skulle rösta på Sjöberg, skulle aldrig kunna tänka sig att rösta med SD, så hela den tanken är feltänkt från början. Då är det ärligare av Sjöberg, att gå ut med att han vill stärka den kristna moralen i landet och lansera det ordentligt. Det är nog att låsa in KD i ett gammalt bås, som länge var en broms för att bli tagna på allvar.
 
 Nej, KD får stå upp för att de har ändå mognat i sin politiska roll, även om media velat ha kvar dom i moralfacket. Jag tycker Maria Larsson har inte alls fått den kredit i media som hon förtjänar t.ex. Satsa på alla goda erfarna KD-politiker och undvik opportunisterna.

RSS 2.0