Landet med en fråga och en åsikt

 

 En man på speakers corner i London meddelar: - Nu eller aldrig! Kom och lyssna på mig. Jag är mycket klok och vet allting. I morgon kan det vara för sent.

 

I samband med nystarten för riksdagen i september 2013 stuvade Fredrik Reinfeldt om i regeringen.  Han utsåg bland annat en ny arbetsmarknadsminister och hon hette Elisabeth Svantesson. Hon har suttit i riksdagen sedan 2006 och varit ordförande i arbetsmarknadsutskottet.  Det var inte i den ordningen som t-ex DN presenterade henne med, utan som arbetsmarknadsminister och som tidigare arbetat för rörelsen mot abort ”Ja till Livet”. På samma sätt gjorde i stort sett hela mediakören, som tog fram hennes kristna tro med hemvist på den religiösa högerkanten, nämligen Livets Ord. Frågan är om inte muslimer har det lättare i Sverige än etniska svenskar som bekänner sig som kristna.

Det blev också ett väldigt liv i sociala medier. I Ring P1 i radion hördes röster om att vi trodde vi var framme med frågan om fri abort, och så kommer en Livetsordare in i regeringen och svarar  ”luddigt” på frågan om  den etablerade åsikten att kvinnan har rätt till sin kropp och därmed till fri abort.  Svantesson svarade någon journalist att frågan kanske inte är så svartvit och det gick inte alls hem i journalistens egen analys av sin egen intervju efteråt.

Men det duger inte att säga i Sverige, där det bara finns en åsikt som gäller i de stora frågorna. Den som avviker får räkna med att jagas av media.  Någon yttrade i en intervju att fostret inte är kvinnans kropp, utan en egen genetisk individ och att kvinnan kanske skulle ha skyddat sin kropp 9 månader tidigare lite bättre.  Sådant säger de som klassas som mörkermän.  Det finns något skrämmande i reaktionen på Svantesson och hennes utnämning. Hur högt till tak har vi i Sverige. Det vill säga hur långt respekterar vi andras åsikter.  När det gäller rasism, en fråga som nu är den förhärskande skiljedelaren mellan onda och goda i vårt land, så finns sedan 70-talet ett tassande i alla medier. Den som säger, eller skriver något som luktar rasism, kan mista sitt jobb över en dag. Om vi i den frågan vågat se nyanser, så hade vi kommit mycket längre med vår integration av våra invandrare. Vi hade kunnat hjälpa dem mycket bättre komma över de problem, som det innebär att komma till ett nytt land.

Debatten i svenska medier binder ris åt sin egen rygg, när de viktiga nyanserna har fallit bort och vi råskäller i stället för att samtala. Det är definitivt inte bra.


Kyrkovalet 2013 - en krampaktigt fasthållen företeelse

 

 Nu är det över, det glömda valet till Svenska kyrkans styrande församlingar: kyrkofullmäktige, stiftet och kyrkomötet. Sedan 2000 är kyrkan skild från staten. Kyrkan kan då jämföras med de andra trossamfunden i landet. Ändå har inte alla politiska partier öppnat avskedsbrevet och läst innehållet. Det är slut nu!  Men det har blivit ett segslitet kvarhållande, där inte alla orkar acceptera en ny tingens ordning. Det känns som det behövs några som säger ifrån ordentligt. Äktenskapet mellan Svenska kyrkan och staten är över!  

 

  Nu är spelet bakom valet mångfacetterat. En socialdemokrat sa nyligen att det är ju (s) som har byggt upp Svenska kyrkan, underförstått: därför måste (s) vara kvar där. Värre groda i historiebeskrivningen får man leta efter. En annan person ur samma parti sade att om inte (s) fanns kvar skulle Svenska kyrkan (SvK) bli en liten sekt. Det är att ha stor tilltro till sin närvaro i SvK. SSU går ut med att Jesus var den förste sossen. Nu är det dock främst maktanspråk, som håller kvar partier i kyrkan. Självtillräckligheten som ligger i att (s) säger att de har byggt upp kyrkan handlar om att de vill ha den religiösa folkrörelsen, som SvK utgör, infångad i partiet och diktera villkoren för den.  Det ger röster i de andra valen. Sedan vill inte (s) att SvK skall vara alltför religiös och därmed stöta bort gråsossarna, utan en servicekyrka vid livets högtider och lite kulturella evenemang däremellan.

 

Å andra sidan har inte alla inom SvK tilltro till att släppa politikerna ifrån sig. De vill enligt biskop Brunne i Stockholm ha med folk utifrån. Det berikar och stimulerar och ger flera ögon på interna problem. Utifrån förresten!  Många inom kyrkan som gillar partiernas närvaro brukar framhålla att mer är 6 miljoner svenskar tillhör SvK. Det är ju en sanning med modifikation. Var finns dom? Ja, inte på högmässan kl 11 på söndagarna. Men ändå är det dessa man vill värna och försöka hålla kvar med kyrkovalens behållande av politiker i sina beslutande församlingar. Biskop Brunne uttalade en gång något så vackert som att det är för de frånvarande i kyrkorummet, som man håller en ställföreträdande gudstjänst varje söndag.

 

 Nu är teologin och tolkningsvariationerna många inom SvK. Det är högt till tak brukar man säga och det kan vara tilltalande främst för de som inte går dit. Det kan kännas bra att veta det. Vill man bli bekräftat i sin tro eller sina tvivel, så finns ett antal förkunnande präster att välja mellan. Det går säkert att hitta någon man trivs med. I slutändan, så kanske det är bra med en mångfald inom SvK både bland folk som vill bestämma och bland prästerskapet. Det är rätt länge sedan SvK lämnade en teologisk enhetlig renlärighet och där går det inte att vrida klockan tillbaka. Det är heller inte önskvärt.

 

Ändå finns det mycket förbättrings- och förändringsarbete, som måste till om folket åter skall komma till kyrkorummet och deltaga i verksamheten. Den processen tror jag inte kan eller skall komma från politiker, utan inifrån den aktiva levande kärnan.

 


RSS 2.0