Kampen mot extremism behöver större insikt i religiösa kontexter

 
Illustration: Magnus Bard
 
-
 
Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism har beslutat att stötta ungdomar som kommer hem från ett delatagande i IS krigföring för etablerande av ett kalifat på landområden i Irak och Syrien. Dessa ungdomar skall få hjälp att skaffa jobb, bostad och vid behov vård. Ett likande beslut fattades av Örebro kommun, som har ett flertal somaliska ungdomar som varit  nere i Irak och Syrien och krigat. En av  de som varit med i kriget  gav en lång intervju i SVT och redogjorde för sina tankar. Han var ingen som var förändringsbenägen, utan planerade att vända åter och skulle han dö i kriget så var det ett martyrskap, som han såg fram emot.
 
Signaler att ta hand om återvändande krigare från Islamiska staten har inte stått oemotsagda i media. Hanif Bali (m) skriver i Expressen den 21/5 att vi kommer att infinna oss i en situation där flyktingar flyr IS och hamnar i Sverige i arbetslöshet och fyr-handsboenden, medan IS krigarna får en gräddfil till bostäder och arbete. Andra ser det på annat sätt. En ledare i DN den 21/5 påvisade att problemet var komplicerat. Det kan se ut som att värna förövare, men drog slutsatsen att resultatet att inte göra något var ännu värre. Det var att låta en återvändare få traska runt i samhället utan verktyg att förändras var knappast tilltalande. Den 22/5 i DN skriver statsvetaren Marco Nilsson att jihadister är inte alltid terrorister och han menade att det som saknas i dag är bidrag från samhällsvetare och beteendevetare för att skapa en mer nyanserad bild av ett komplext socialt fenomen.  
 
I inget av dessa två inlägg i vår största tidning DN nämns nödvändigheten av att ta in religionspsykologisk expertis. Det behöver inte vara så avancerat. Det räcker med personer som har egen erfarenhet av strikt religiöst reglerade sammanhang.
De ungdomar som ger sig iväg till IS för att deltaga i kriget gör det inte i första steget för att de är arbetslösa eller misslyckats i skolan. Det gör det av religiösa skäl. De ser en möjlighet att få leva i en ren islamisk stat, där alla trackaserier de möter i Sverige inte finns och de kan följa profetens uppdrag till punkt och prickar. De traskar inte omkring i vårt samhälle utan verktyg. De har sin djupt förankrade tro att luta sig mot. Flickorna som åker till Irak och Syrien  blir kallade till att vara mödrar till barn, som växer upp till rättrogna muslimer och slipper också att få sina schalar avslitna. Detta är något stort och revolutionerande för dessa troende ungdomar. De låter sig inte omvändas om de får en bostad, men tackar Allah för det och tar tacksamt emot vad de får. Där kan cellgrupper bildas för rekrytering av nya krigare. 
 
Om det sekulariserade Sverige inte förstår detta kommer man alltfortsatt att hugga i sten med alla sin "kloka" åtgärder. Samhällsvetare och beteendevetare måste ta hjälp av religionspsykologisk expertis. På vissa håll pågår verksamhet av imamer i moskéerna, där Korantexter analyseras, men resultaten har inte läckt ut i någon större omfattning. Mona Sahlin som är regeringens samordnare för arbetet mot våldsbejakande extremism har påtalat  bristen på deltagande i debatten från muslimska ledare. Detta gör att den religionspsykologiska expertisen måste sökas utanför det muslimska samhället, vilket inte gör analysen sämre.
Till Mona Sahlin: vidga kompetensen med personer som vet hur religionen fungerar i människors liv!

Lovsångsteam - ett förytligande?

 
 
 
 
Det har skett stora förändringar i musiklivet i frikyrkan de senaste decennierna. Vill man hårdra det så har musiklivet i flera fall rudimentterats ner till en grupp ungdomar som sjunger korta slingor om äran till Jesus och att han är stor för oss alla. Det finns så gott som alltid ett trumset, en gitarr, en bas och ett piano. Lättklädda unga rösterna 6-8 stycken inleder gudstjänsterna och håller på 30-40 minuter.  Ber ofta publiken att sjunga med stående. De korta texterna visas oftast på storbildsskärm.  Det är tryck i musiken och publiken uppmanas att lyfta armarna och ge sig hän i lovsången. Textinnehållet är teologiskt väldigt tunt och inbjuder inte till egen reflektion. Den enskilde individen i publiken får hitta balansen mellan att ge sig hän och vara avvaktande. Stilen ger inte utrymme för dialog, som innebär beröring på djupet. Det blir en light variant av förmedling, som surfar på ytan.
 
Detta genomslag av lovsångsteam har slagit ut den unisona orgelburna sången. Körsången har minskat med sitt inslag av konstnärlighet och fördjupade budskap i texterna. Körsångens hela koncept berör betydligt mera på djupet och går bortom orden i texterna och ställer inte krav på att ge sig hän. Solister med skolade röster förgyller inte längre sammankomsterna. Blåsorkestrarna tycks ha blåst bort helt. För de äldre har en stor sångskatt av unisona sånger satts i karantän. Ingenkännbarheten har påtagligt minskat, om man inte hänger med i de nya korta texterna. Det märks ofta en skiljelinje i publiken mellan äldre och yngre. De äldre orkar inte att stå och blir sittande betraktande utan att sjunga med. De klagar ibland så det går fram till församlingsledningen, men de förblir ohörda.
 
Det har den senaste tiden pågått en intensiv debatt om gudstjänstens utformning. Många har deltagit på tidningen Dagens debattsida. Nu har det inte blivit något särskilt stort inslag just kring lovsångsteamen. Om det är något som nutidsmänniskan vill ha, när de närmar sig trons sfär, så är det dialog och att känna en beröring, genom att få nya tankar och infallsvinklar på sin väg framåt. Korn att suga vidare på när vardagen kommer och som sätter igång en process på djupet. Till detta ger lovsångsteamen inget stort bidrag. Vad är det för mening att gå till en gudstjänst, när folk sitter och värjer sig. Någon säger att sångerna för in Anden i gudstjänsten. Då säger jag att Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Ord som gräver på djupet.
 
Vad finns det för uttryck för alla andra med musikaliska ambitioner. Vem väljer ut de som skall få denna stora exponering på scenen om och om igen. Ju fler som visar upp sig ju mindre blir risken för egofixering. Mångfalden är  alltid att föredra. Gudstjänsten har med detta stuk fått två inslag och det är lovsångsteam och predikan. Det ställer därför stora krav på predikanten, att vara den som ger allt det som har blivit över från förr. Har hen en dålig dag och snurrar runt på ett spår som inte fungerar, ja, då går man hem med en jobbig tomhet.
 
Det måste finnas alla tänkbara musikaliska uttryck i varierad grad från den ena gudstjänsten till den andra. Människor är mångfasetterade och måste nås på många sätt. Det viktigaste argumentet för den nuvarande ordningen är att ungdomar måste nås och känna igen sig. Ja, men hur länge behålls ungdomarna tack vare en ytligt svängig sångstil. Det blir bara 30% ungdomar kvar efter pubertetens hormonstorm, så 70% gör en kort visit i sångbruset. Jag är snart 70 år och har vuxit upp i frikyrkan och genomgått en trons fördjupning, som inte har med ämnet för denna blogg att göra. Man får bocka sig för det nya och inse at tiderna förändras..

RSS 2.0