9-årskrisen en viktig fas i barnets utveckling

 
 
Det finns mycket skrivet om barns utveckling och dess olika faser. Vi har nyföddhetsperioden med anknytningen till modern och uppfödningen första havlåret. Sedan den första viktiga motoriska utvecklingen mellan 6 till 10 månader då barnet kan sitta och börjar utveckla sina färdigheter på golvet i bukläge med att dra sig framåt, börjar krypa och resa sig mot stöd och gå med gåvagn eller med handfattning till förälder. Runt 11 till 12 månader går de flesta barnen. Därefter kommer språkutveckling från 1,5 år till 3-4 års ålder. Här börjar också den stora socialiseringen ofta i förskolemiljö. Barnet skall lär sig att interagera med andra barn och vuxna. Den sociala kompetensen fortsätter att utvecklas under grundskoletiden och lärandet får en stor plats i utvecklingen. 
 
 Det finns en period som inträffar mellan 8 till 10 år som uppmärksammades i en artikel i läkartidningen redan 1986 av undertecknad och kollegorna barnpsykiater  Berit Lagerheim och psykologen Göran Högberg. Denna period inträffar, när barnet gått ett par år i skolan och börjat  söka sin plats i den barngrupp man placerats i av skolan. Barnet har också börjat  sin förmåga att närma sig de stora frågorna, som har med liv och död att göra. Dödsångest kan visa sig mycket påtagligt i att barnet inte kan somna, men har svårt att uttrycka varför. Barnet kan också börja jämföra sig och sin ursprungsfamilj med andra barns familjer. Kollegan Lagerheim, som då ägnade sig åt CP-skadade barn berättade att barnen hade började runt  9 års ålder att förstå att deras CP-skada var inte ett övergående bekymmer utan en livslång problematik. Detta gjorde att de gick in i en depression.
 
Vad som händer det friska och normalutvecklade barnet runt 9 års ålder är att de grubblerier om livet och döden och sin jämförelse av sitt eget ursprung med omvärldens villkor, skapar ett tankeinnehåll som barnet inte har ord för att uttrycka. Dessa tankar snurrar runt i huvudet och skapar en del somatiska symtom som magont, huvudvärk och trötthet. Barnet går oftare avsides in på sitt rum. Blir allmänt mer tystlåtet. Vissa barn blir utåtagerande och utan att föräldrarna riktigt förstår. När tiden går och de somatiska symtomen inte viker, söker föräldrarna någon av de basala vårdinrättningarna. Då vill det till att det finns kunskap om denna fas, så att man inte startar en alltför avanserad somatisk utredning.
 
Efter en begränsad bedömning av kroppen, maten och magen samt eventuella förändringar i familjebilden, så bör tanken på 9-årskrisen tas fram. Den profession som möter barnet  skall då berätta om 9-årskrisens innehåll och ge den till föräldrarna. Uppdraget till föräldrarna är att se sitt barn som tankemässig näst intill vuxet och öppna en dialog med barnet om de stora frågorna som liv och död samt människors olika villkor och att barnet får sätta ord på detta. Det bör också få kunna berätta om det social samspelet i vardagens skolmiljö, Med denna nya träning lär sig barnet att prata och föra dialog med sina föräldrar om viktiga saker. Det är en alldeles  förträfflig grund för den snart anstormande fasen som kommer några år senare med puberteten. Med föräldrarna delaktiga av 9-årskrisen brukar symtomen ge sig och en fördjupad samvaro i familjen har påbörjats.
Barnet känner en fördjupad förståelse från sina föräldrar och kan minska sin ofta mossiga syn på föräldraskapet.
Artikeln från 1986 kan laddas ner om man googlar på Roland Sennerstam  researchgate. Där i listan på publikationer finns ursprungsartikeln.

RSS 2.0