Slutet gott allting gott - att själv få bestämma tiden för sin död

 Mor Medeleine och dottern Díane
 
Den 27 Maj hade den franske regisören Pascale Pouzadoux  Sverigepremiär av sin film med den svenska titeln Slutet gott allting gott. Den kopplas tillbaka till William Shakespeares tragikomiska pjäser All´s Well That Ends Well,  Lika för Lika och Othello samt den danska filmen "Stilla hjärta", regisserad av Bille August. Det tema som tas upp i filmen är rätten att själv vara med och bestämma tidpunkten för sin död. Skådespelaren Marthe Villalonga själv 84 år spelar den 92 årig modern Madeleine med ett arbetsliv som barnmorska. Hon kryssar av i anteckningsboken förluster i sina kroppsfunktioner och tycker det börjar bli för mycket och signalerar  till familjen på en gemensam middag, att hon satt ett datum för sin död, som skall ske med hjälp av en överdos tabletter. Dottern Diane spelad av Sandrine Bonnaire och sonen Pierre spelad av Antonine Duléry och deras familjer blir upprörda och reagerar var och en på sitt sätt. Pierre tycker det är stolthet och egoism att inte vilja gå den sista sträckan utan tanke på övriga familjen.
 
Filmen gick upp på svenska biografer den 27 maj 2016. Den 28:e maj var det min dotter och jag samt 2 andra äldre damer som som letat sig till en av de större salongen på biografen Victoria på Söder i Stockholm. Det kan ju jämföras med när filmen En man som heter Ove slog alla publikrekord redan de första dagarna  och t.o.m. Stare wars låg efter, som kom samtidigt. Ove låg närmare den svenska folksjälen än en åldrad mor, som vill dö. Det kan ju säga något om det singulära Sverige med hög frekvens av ensamboende, som dumpar sina gamla i servicehus och ålderdomshem, där deras åldrande och bristande kroppsfunktioner blir mer osynliga och inget som gamla mormor vill störa sina hett upptagna barn och barnbarn med i den stresskarusell som de lever och försöker att pussla ihop. De recensioner  som hunnit skrivas ger ett blandat avmätt intryck.
 
I filmen Slutet got allting gott har den 92-åriga mamman tillika mormor/farmor inte hunnit så långt in i sina funktionsbortfall, men hon kryssar för i sin anteckningsbok och märker att processen är på gång. Hon är klar i huvudet och har en svart humor som lyser fram ibland ur en morsk uppsyn. Hon hävdar att hon de senaste 30 åren minsann gjort klart att hon vill inte bli ett vegetativt paket, som pysslas om av övriga familjen. Hon delger således sitt beslut i början av filmen. Sonen Pierre växer i aggressivitet  och dotter Diane blir först förtvivlad men stegvis indragen i moderns beslut och de går den sista sträcker tillsammans i genmensamma ömsinta bad hemma i badkaret och gör utflykter i naturen. Dianes son, starkt förbunden med sin mormor, har planerat att sticka iväg till Australien, men river biljetten, när han ser vartåt det barkar med mormor.
 
Rollkaraktärerna är mycket bra utmejslade och bildspråket skickligt utformat med starka närbilder, särskilt i kampen mellan mor och dotter. Madeleine drar upp kjolen och visar dottern Diane, när blöjan kommit på plats alls icke av största sorten. Ändå är Madeleine en pigg och alert  92-åring, skarp i repliken och som har mycket mer att ge till sin familj och mycket att få från sina barn och barnbarn. Rent medicinskt är hon en pigg dam och häller inte i sig skovlar med hjärt- och blodtrycksmediciner eller värktabletter. Hon är inget ålderspaket.  Som ett inlägg i eutanasidebatten känns det som flera steg innan den fråga bör väckas, utan att behöva komma i närheten av avskalat paket. Detta gör att inte så många kan känna igen sig i huvudpersonens karaktär. Med den ungdomligt spjuveraktiga blicken och humorn ter hon sig som en som borde älska livet ett tag till. Det är kanske detta som skall göra det till en komedi? Men komedin kommer inte riktigt på plats.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0