Sameblod - utan försoning

 
Filmen sameblod skildrar hur en ung tonårsflicka vill göra sig fri från sitt ursprung i samesamhället, som känns inlåst och hämmande med en rasmässigt begränsande klassificering.  Livet var från födelsen utstakat alldeles för snävt.. Filmens tema kan gälla mångas försök till uppbrott och viljan att komma vidare i livet och klättra över sina släktmässiga, religiösa och föreningsmässiga hämmande krafter. Manusförfattare och regissör är Amanda Kernell med premiär i mars i år. Lene Cecilia Sparrock spelar den samiska 14-åriga flickan Ella Marja, som bestämt sig för ett annat liv med studier i Uppsala och att lämna renskötseln.
 
 I början av filmen kommer en son resande i bil med  sin åldriga mor till fjällvärlden, för att  deltaga i begravning för moderns yngre syster. Med på resan finns även sonens dotter. Farmor visar med alla sinnens uttryck att hon vill inte vara med om den förestående begravningen. Hon har för länge sedan gjort sitt uppbrått  och går motvilligt ur bilen in i kyrkan. Hon beter sig rent av ohyfsat. Hon pratar med ingen och vill inte följa med en kort helikopterfärd för att se på renflocken. Hon ger sig i stället iväg till ett närliggande hotell.
 
Sedan fortsätter filmen där Ella Marjas kamp börjar. Hon och den yngre systern placeras på ett internat för samebarn. Där drillas de av en helsvensk skollärarinna, som belönar med ord och bestraffar med rispiska. Ella Marja är duktig i skolan och blir lite av frökens favorit. En professor dyker upp med instrument för att göra en rasbiologisk analys av barnen. Ella Marja och de andra barnen känner sig djupt kränkta.  I sin målmedvetenhet begär Ella Marja att fröken skriver ett intyg, så att Ella Marja kan studera i Uppsala. Då får hon veta av fröken att samebarnens hjärnor klarar inte sådana studier.
 
Ella Marja fortsätter sin kamp och smyger iväg till en dansbana, där några beväringar från Uppsala finns med. Hon lyckas få kontakt med en av dem och det uppstår en dansbaneflirt.  Ella Marja beslutar sig från att rymma till Uppsala i neutrala kläder. Bränner sin samedräkt i vildmarken. Fortsatt målmedveten knackar hon på pojkvännens adress i Uppsala i ett övreståndshus. Ella Marja presenterar sig för pojkvännens mor  som Christina från Småland och säger att sonen i huset lovat, att hon skulle få sova där.   
 
Historien i Uppsala blir kort. Det fattas pengar och husrum. Sista natten sover Ella Marja i en park. Hon får återvända och tänka ut en ny lösning. Hon lyckas med det och får sitt liv utanför samesamhället. Blir lärare och återvänder som ovan angivet först till sin yngre systers begravning många år senare.
 
Amanda Kernell väver en starkt berättelse genom Ella Marjas uppbrott. Man kan reflektera över varför inte Ella Marjas befrielse också skapat någon grad av försoning med ursprungskulturen, då hon ändå fått det hon strävat mot, nämligen ett liv i frihet. Det säger mig att ränderna går inte ur så fort. Hon klarar inte efter så många år att möta sin släkt, eftersom minnena fortfarande värker i hennes kropp och själ. Det är sorgligt. Det blir först det barnbarn, som är med på helikopterfärden till fjället, som därifrån får ett fint minne för henne att fortsätta söka sina rötter bland samer och hitta en helande balans.

RSS 2.0