HEDERSKULTUR OCH MÖDOMSHINNA

  Det har förekommit inom vår svenska förebyggande hälsovård, att en barnmorska på en ungdomsmottagning har skrivit ut oskuldsintyg, när en flicka från mellanöstern med sträng hederskultur ville bevisa sin oskuld.Tyvärr innebär det att man håller liv i en myt om att kvinnor som inte haft samlag har kvar en mödomshinna och det är en garant för de som hållit på sig till bröllopsnatten.
-

Oskuld kan inom hederskulturer bevisas genom att visa upp en blodfläck på det vita lakanet dagen efter bröllopet. Kan den nygifta kvinnan inte göra det är risken stor att äktenskapet upplöses. Många löser detta genom att med vasst föremål mot ett finger droppa tillräckligt med blod på lakanet och visa upp det för sin man eller föräldrar/svärföräldrar. Jag har fått mig det berättat av libanesiska kvinnor.

-

Man kan förstå barnmorskan i de enskilda fallen, men i stället måste vi hjälpas åt att ta död på den gamla myten. Det finns faktiskt ett underlag för att myten kan hållas vid liv. Som barnläkare kan jag på barnavårdscentralerna vid undersökning av friska barn vid nyckelåldrarna 1-2 månader och 6 samt 10 månader upptäcka på ca 5% av flickorna att de inre mindre blygdläpparna sitter ihop av ett tunt membran, som vi benämner synechier. Det kan variera i storlek från en mindre del till hela inre blygdläppars utsträckning. Vi gör inget åt de under 1:a levnadsåret, eftersom det oftast löser upp sig spontant. Det är ju också praktiskt för blöjbarn att ha som skydd. Vid 18 mån kontrollen följer vi upp flickorna och om det då finns kvar, kan en mild kortisonkräm en gång per dygn hjälpa till att luckra upp och få isär de inre blygdläpparna. Jag mötte en gång en mamma som hade en 4-årig flicka. Mamman kom springande till mig och var alldeles förtvivlad. Hon hade upptäckt synechier på sin dotter och trodde att det inte fanns något där innanför. Det är den äldsta flicka jag stött på under 40 år som barnläkare som haft kvar sina synechier så länge. Skulle det ligga kvar längre hos någon promille bland unga kvinnor så blir 1:a menstruationen slutpunkten för en synechie.

-

En mindre grupp mammor har under årens gång sett dessa sammanfogade inre blygdläppar och hållit myten vid liv. Något annat underlag för den finns inte. Ändå har det blivit en överlevande myt, som skapat stort lidande för unga kvinnor.  Att skriva ut oskuldsintyg kan alltså inte göras på det en barnmorska ser, när hon undersöker tonårstjejers underliv. Det blir enbart en nödlösning och välgörenhetshandling. Med detta innebär också att barnmorskan hjälper till att hålla en falsk myt vid liv.

-

Det är dags att avliva denna dödshotande myt och befria kvinnor främst bland de stora folkgrupperna där hederskulturer alltfort spelar en stor roll. Att det är ovanligt bekräftas av ett fall jag varit inblandad i, där pedagoger i svenska förskolan har tolkat synechier hos en invandrad flicka som omskärelse. Denna personalgrupp ser ju väldigt många flickor och tvättar dem rena under blöjbytarperioden och de kan alltså bli helt ställda om de ser synechier bland förskolebarn. Det bevisar ett det förekommer inte så ofta.

-

Stora organisationer som FN och Röda korset bör driva denna fråga och i vårt land kan vi inom barnhälsovården berätta för föräldrar om det falska underlaget, där det dyker upp. Skolhälsovården träffar många invandrarflickor och kan informera dem som en rutinåtgärd. I sexualundervisningen i skolan bör denna fråga finnas med och gärna referera till det falska underlaget.

 

 


Att hålla fast ett barn eller inte!

 
 
 
 Bild: Moa Hoff
 
Det har några dagar i media rapporterats om barn som är utåtagerande i skolan  och att de hållits fast av två vuxna personer. De som varit utsatta har intervjuats och det blev en en-dags fråga som löpte runt på all stora redaktioner i tidningar och TV. Det har gått lite troll i att "hålla fast" När inspektionen för vård och omsorg  (IVO) åker runt och gör sina nedslag är "fasthållandet" en viktig markör. Man får inte under några som helst situationer göra så.
 
Under snart 25 år har jag varit konsult på ett LSS-boende där vi av och till haft utåtagerande barn och ungdomar. Det har handlat om kombinationen autism, ADHD och brister i kognitiv förmåga eller barn med Downs syndrom som haft en perioder av kraftigt utåtagerande beteende. Det kan handla om att förse sig med tillhyggen och kasta dem omkring sig och mot personal. Det kan handla om att härja runt i ett badrum och riva ner skåp och lyfta badkaret med risk för allvarlig skada. Det är individer som tappat gränserna för sig själva och inte kan ta kontrollen över vad de gör. De är bortom all dialog och behöver naturligvis hjälp. Ibland har polis tillkallats, då det varit fara för personalen. Ilska och bångstyrighet finns i vitt olika grader hos de flesta barn.
 
När en 3-åring mitt i sin trotsålder sparkar och slåss och är oförmogna att hålla ihop sig själv så behöver hen hjälp med det. Då brukar jag råda föräldrarna att ta barnet och sätta det i knäet. Ge det den yttre gräns som det måste få med att hålla om barnet och låta det känna värmen från vuxna kroppar och därmed kärlek från en förälder. Det gäller att sitta där tills lugnet infinner sig. 
Med våra barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder i skolan, på LSS-boende eller på barnpsykiatrisk klinik har vi inte den möjligheten eftersom reglerna är sådana. Hur skall vi då förhindra kroppsskada på dom själva och personalen. Ja, det finns ingen annan utväg än att höja deras mediciner och helt enkelt droga dom. Det är dock ingen fråga för IVO.  Visst skall vi förebygga och ligga steget före och skapa miljöerna så att vi slipper utbrotten. Ja, man kan komma en bit på den vägen t.ex. med att förbättra kommunikationen med att använda bilder för autistiska barn att visa vad de vill. Ändå sker explosioner vars upprinnelse det inte går att förebygga. Då vore det en hjälp att med fasthet och värme hålla om det autistiska barnet  och med vår starkare kropp visa att vi kommer ur även denna situation.
 
Man behöver inte jämföra med en polis som på häktet lägger ner klienter på golvet och sätter knäet i ryggen och med hela sín kroppstyngd ser till att vederbärande ligger kvar. Det är i sådana situationer som andningsvägarna blir ansträngda och syretillförseln sjunker. Det verkar som det är det som blivit referensramen för fasthållande.
 
Vi måste se med kloka ögon på dem som har episoder då allt bara brakar ihop och ingen vet riktigt varför. De skall ha hjälp i den situation. Att vid varje incident höja medícinerna är ingen långsiktig bra lösning. 

9-årskrisen en viktig fas i barnets utveckling

 
 
Det finns mycket skrivet om barns utveckling och dess olika faser. Vi har nyföddhetsperioden med anknytningen till modern och uppfödningen första havlåret. Sedan den första viktiga motoriska utvecklingen mellan 6 till 10 månader då barnet kan sitta och börjar utveckla sina färdigheter på golvet i bukläge med att dra sig framåt, börjar krypa och resa sig mot stöd och gå med gåvagn eller med handfattning till förälder. Runt 11 till 12 månader går de flesta barnen. Därefter kommer språkutveckling från 1,5 år till 3-4 års ålder. Här börjar också den stora socialiseringen ofta i förskolemiljö. Barnet skall lär sig att interagera med andra barn och vuxna. Den sociala kompetensen fortsätter att utvecklas under grundskoletiden och lärandet får en stor plats i utvecklingen. 
 
 Det finns en period som inträffar mellan 8 till 10 år som uppmärksammades i en artikel i läkartidningen redan 1986 av undertecknad och kollegorna barnpsykiater  Berit Lagerheim och psykologen Göran Högberg. Denna period inträffar, när barnet gått ett par år i skolan och börjat  söka sin plats i den barngrupp man placerats i av skolan. Barnet har också börjat  sin förmåga att närma sig de stora frågorna, som har med liv och död att göra. Dödsångest kan visa sig mycket påtagligt i att barnet inte kan somna, men har svårt att uttrycka varför. Barnet kan också börja jämföra sig och sin ursprungsfamilj med andra barns familjer. Kollegan Lagerheim, som då ägnade sig åt CP-skadade barn berättade att barnen hade började runt  9 års ålder att förstå att deras CP-skada var inte ett övergående bekymmer utan en livslång problematik. Detta gjorde att de gick in i en depression.
 
Vad som händer det friska och normalutvecklade barnet runt 9 års ålder är att de grubblerier om livet och döden och sin jämförelse av sitt eget ursprung med omvärldens villkor, skapar ett tankeinnehåll som barnet inte har ord för att uttrycka. Dessa tankar snurrar runt i huvudet och skapar en del somatiska symtom som magont, huvudvärk och trötthet. Barnet går oftare avsides in på sitt rum. Blir allmänt mer tystlåtet. Vissa barn blir utåtagerande och utan att föräldrarna riktigt förstår. När tiden går och de somatiska symtomen inte viker, söker föräldrarna någon av de basala vårdinrättningarna. Då vill det till att det finns kunskap om denna fas, så att man inte startar en alltför avanserad somatisk utredning.
 
Efter en begränsad bedömning av kroppen, maten och magen samt eventuella förändringar i familjebilden, så bör tanken på 9-årskrisen tas fram. Den profession som möter barnet  skall då berätta om 9-årskrisens innehåll och ge den till föräldrarna. Uppdraget till föräldrarna är att se sitt barn som tankemässig näst intill vuxet och öppna en dialog med barnet om de stora frågorna som liv och död samt människors olika villkor och att barnet får sätta ord på detta. Det bör också få kunna berätta om det social samspelet i vardagens skolmiljö, Med denna nya träning lär sig barnet att prata och föra dialog med sina föräldrar om viktiga saker. Det är en alldeles  förträfflig grund för den snart anstormande fasen som kommer några år senare med puberteten. Med föräldrarna delaktiga av 9-årskrisen brukar symtomen ge sig och en fördjupad samvaro i familjen har påbörjats.
Barnet känner en fördjupad förståelse från sina föräldrar och kan minska sin ofta mossiga syn på föräldraskapet.
Artikeln från 1986 kan laddas ner om man googlar på Roland Sennerstam  researchgate. Där i listan på publikationer finns ursprungsartikeln.

Gåstol och Framvända barnvagnar - Inget för små barn

Roland Sennerstam barnläkare om Framvända barnvagnar och gåstolar

 

 Den skotska forskaren Suzanne Zeedyk har framfört vådan av att använda framvända barnvagnar. Hon har funnit att förälderns kommunikation med barnet avstannar under färden med den framvända barnvagnen, barnet sover mindre, blir mer stressat och blir otryggare genom att själv möta ett stort sorl av syn- och ljudintryck. Även gåstolen som ofta kommer in redan vid 4-6 mån ålder gör vid konsekvent användande att barnets egen motoriska utveckling hämmas och resulterar i en ca 2 månaders försenad motorisk kompetens vid läkarbesöket, då barnet är 10 månader gammalt. Båda dessa verktyg utgör ett allvarligt feltänk från början.

 

I min verksamhet som barnläkare ser jag varje vecka ca 30 barn under 1 års ålder och upptäcker därför många bevis på hur föräldrars iver att göra barnen glada leder helt fel, påhejade av säljande reklam.

De flesta barn börjar kunna sitta mellan 6 till 8 månaders ålder. Då blir det aktuellt att skaffa en sittvagn. Det har blivit alltmer populärt att då använda en framåtvänd barnvagn. Tanken är förmodligen att man vill att barnet skall se bra och upptäcka så mycket som möjligt av den planerade promenaden med en förälder till affären eller det äldre barnes väg till förskolan.

Föräldrarna vet naturligtvis att i hemmet är det vid ett halvt års ålder en pågående kontakt med barnet största delen av dess vakna tid. Föräldern pratar med barnet som ljudar och jollrar tillbaka. Tappar barnet kontakten med föräldern under sina trevande aktiviteter som 6 mån gammalt, så börjar det skrika och söker återskapa kontakten. Barnet har föräldern som återkopplingspunkt hela tiden och checkar av för att få bekräftelse och känna trygghet. Men när det är dags för att gå ut, så tycks en ny modell praktiseras för promenader i sittvagnen. Där släpper föräldern sin roll som återkopplingsstation. Barnet kan inte få hjälp att tolka vad det ser eller sortera alla de ljud som strömmar emot det. Det sensoriska inflödet av ljud- och synintryck hamnar helt osorterat i barnets växande hjärna och blir ett obegripligt brus.

 

Den skotska forskaren Suzanne Zeedyk har funnit att barn i framvända sittvagnar sover mindre, blir mer stressade och är mer otrygga. Föräldern pratar inte med barnet och hinner inte kommentera vad som händer. Det totala sensoriska inflödet av ljud, dofter, köld- och värmefläktar i vindpustarna samt synintrycken blir ett osorterat och otolkat flöde mot barnet. Hos vuxna har forskarna sagt att medvetandet har kontroll på en miljontedel av det sensoriska inflödet. Den miljontedelen blir dock tillräckligt mycket begripligt material för att tryggt kunna orientera sig kring tillståndet i den omgivande verkligheten. Suzanne Zeedyk tror att en delförklaring till den observerade försämrade språkliga utvecklingen bland skotska barn kan bero på de framvända barnvagnarna.

Barnet mellan 6 och 10 månaders ålder håller på att lära sig vad som rör sig utanför dess mor-far-barn relationer. Det behöver fortsatt starkt stöd för att kunna förstå vad som händer runt omkrig sin egen kropp.  Med framvända sittvagnar utlämnar vi barnet till ett obegripligt brus, som lagras i dess hjärna vars effekt är svårt att säga något säkert om. Det är dock otvivelaktigt så, att barnet det andra havlåret i sitt liv behöver föräldrar och syskon och den övriga begränsade kretsen av vuxna släktingar och vänner för att slussas in i en begriplig värld, som barnet stegvis börjar lära sig hantera och i takt med sin egen utveckling börjar kunna reagera emot. Vid 10 mån ålder har barnet börjat leka "titt-ut" och förstått att man finns, fast man inte syns. När det beteendet är etablerat vid ca 1 års ålder kan det vara OK att sätta barnet framåt i en sittvagn.

Gåstol

När det gäller gåstolen, som börjar användas innan barnet själv kan gå från 4-6 mån ålder, är den också ett exempel på ett liknande grundläggande feltänk. Gåstolen är rund upptill med fyra hjulförsedda ben och en sittdyna. Det finns variationer på hur den ser ut. Redan vid 6-7 mån ålder kan ett barn lära sig att pinna på och ta sig fram och till och med lyfta hjulen över trösklar. Det ser så roligt ut och barnet kan t.o.m börja leka med syskonet som är 2 år gammalt. Det man inte tänker på är att i denna ålder börjar barnet sina trevande aktiviteter på golvet i bukläge.

Det sträcker sig för att få tag i leksaker, snurrar lite runt, backar bakåt och börjar resa sig på armarna. Sedan kommer lyftet på knäna och gungandet på alla fyra. Här finns en fascinerande frustration hos barnet, som hela tiden vill mer än det kan - den viktiga motorn för att nå fram till krypandet och att resa sig mot stolar och bord. Barnet gör sin egen upptäcksfärd i vad det just för ögonblicket kan prestera i linje med var kroppen befinner sig i sin utveckling. I början av denna träning kan en del barn skrika frustrerat redan efter 10-15 sekunder på magen. Då är det viktigt att upprepa de sekunderna flera gånger per dag. Rätt vad det är har barnet upptäckt sin första färdighet och frustrationen avtar. Det är viktigt att barnet för göra dessa erfarenheter. Det är den första lärandeprocessen i livet, att med lust iver och frustration göra framsteg och lära sig nya saker. Denna viktiga erfarenhet skall vi inte ta ifrån barnet. Det är en lärdom för hela livet!  Vi riskerar att lära dom att söka Quick-fix lösningar och genvägar på sådant som vi måste ta oss igenom.

Hela denna process släcks ut om barnet konsekvent får vistas i sin gåstol under dagarna. När jag ser dessa barn på läkarkontrollen vid 10-12 måndaders ålder, så är barnet ca två månader försenat i sin motoriska utveckling. Jag har sett barn i denna ålder som endast kunnat ligga på golvet med armarna spretande rakt ut och benen vinkelställda och inte göra ett dugg mer, som resultat av löpandet i gåstol. Fabrikanterna får ursäkta, men jag ser ingen naturlig ingång av gåstolen.

Vill man ha koll på sitt barn vid 6-7 mån ålder, medan maten görs i ordning, så är hoppgunga ett alternativ. Vid 10 mån ålder då barn som inte haft gåstol som regel kryper, reser sig och går längs möbler är gåvagn det rätta alternativet. Den styr barnet själv och går med utifrån sin aktuella kompetens och får bra träning. Ett barn har också i gåstolen lärt sig att var det än befinner sig i verkligheten kan det sätta sig och fångas upp av gåstolens sittdyna. Den uppfattningen måste barnet med några blåmärken lära sig av med.

Det är viktigt att man med sina hjälpmedel till barnen använder redskap, som gynnar och understödjer barnets pågående utveckling och inte hämmar den. Möjligtvis har vi barnläkare inte tillräckligt klargjort detta. Barnet har en egen medfödd 'drive' att upptäcka och vilja göra mer än det kan. Detta är en fröjd att se! Låt oss inte ta ifrån barnet den lusten.


Kan alla i Grundskola och Gymnasium klara målen?

  
 Normalfördelningen i begåvnignskurvan (från SvD)
  
Det finns en ständigt pågående debatt om skolan. Det är nödvändigt eftersom det berör alla medborgare i landet. Vi går ju alla i skolan och får vår egen erfarenhet av den.  De senaste åren har frågan gällt de elever, som inte klarar målen och går ut gymnasiet, utan att ha godkända betyg i basämnena svenska, engelska och matematik. Politiker ställer upp till dessa ungdomars försvar och säger att skolan måste nå målen. Men är det så enkelt som att ställa krav från de politiska församlingarna. Kan alla elever som går i den vanliga skolan klara målen. Svenska Dagbladet öppnade denna fråga den 15:e oktober under rubriken: Svagbegåvad är skolans sista tabu.
 
Ibland kommer det  barn ut i media som man anser blivit felaktigt placerade i särskolan. Dock finns det ingen, som ifrågasätter särskolans vara. Dessa barn ligger på den normalfördelade IQ-kurvan på eller under 70 i IQ.Det är en svår process för föräldrar att komma till insikten om att deras barn är särskolemässigt. Man vill gärna använda möjligheten att barnet går kvar i sin vanliga klass, men får särskolans resurser. Ändå blir det i de allra flesta fall en stor lättnad för barnet, när det går över från grundskolan till särskolan.Först då blir kraven rätt anpassade och barnet behöver inte varje dag få bekräftat att det inte duger. En stor börda faller ifrån deras axlar.Och de börjar leva upp och visar glädje för första gången i skolan.
 
Nu finns det ytterligare en grupp barn som tas upp i SvD-artikeln nämligen de svagbegåvade barnen av Elisabeth Fernell professor i barnneurologi, Gunilla Carlsson Kendell, psykolog och Marcus Björnström,logoped. Dessa barn fyller inte kriterierna för särskolan, men har svårt för det teoretiska tänkandet, som gör det svårt att klara de teoretiska målen.  De hamnar i en grupp, som inte för de resurser och anpassningar de behöver, därför att de får ingen klar diagnos eller beskrivning av sina svårigheter. De står under samma krav att prestera, som de högbegåvade barnen. Detta är att göra ont riktigt mycket värre. Dessa barn kan ha andra förmågor som kanske mer sitter i händerna och i praktiska ämnen. Det lyssnar inte politiker och särskilt inte västerpolitiker på. Alla skall ha samma skola och alla måste nå målen. Det är kravet på skolan.
 
Om det nu är så att de svagbegåvande barnen har neurobiologiska hinder, som gör att de inte presterar på önskad nivå, vad skall man då göra. En viktig sak är att erkänna och ge de praktiska yrkesinriktade linjerna det status, som de förtjänar. Därmed inte sagt att alla svagbegåvade går på yrkesinriktade linjer på gymnasiets. Men de finns där kanske i högre grad, eftersom eleverna har valt dem, sannolikt för att de inte är duktiga i eller gillar matte, fysik, kemi och franska. Det går inte längre att ställa krav på elver, som inte har resurser nog att klara det teoretiska tänkandet. Låt dem få göra linjeval som är anpassade efter det. OK, låt yrkeslinjerna innehålla engelska, matte och historia, men de skall inte vara avgörande för att komma ut godkända om de valt en yrkesinriktad linje. Det kan räcka med att det står i betyget att de följt undervisningen med godkänd närvaro i de teoretiska ämnena.
 
Vi kommer aldrig till rätta med att eleverna skall nå målen on vi inte släpper det sista tabuet i skolan, nämligen att de svagbegåvade barnen finns och skall mötas där de finns.

RSS 2.0