En dokumentärfilm om Whitney Houston

  
 

                                                               
   Whitney Houston föddes 1963 i en afroamerikansk familj. Modern Cissy Houston var gospelsångerska och körledare i New Hope Baptist Church i Newark USA. Whitney växte in i kyrkans olika körer efter hennes stegrande åldrar.  Pappan John Russel Houston var chaufför, men kom att dras in i det musikföretag som växte fram runt  Whitney och han blev där manager. Det fanns två bröder, som utan utbildning så småningom kom att vara involverade i det växande musikföretaget kring deras begåvade syster.
 
Familjen Houston var en familj med starka känslor och starka uttryck. Modern styrde Whitneys utveckling från 11 års ålder och framåt, då Whitney uppträdde som solosångare offentligt för första gången. Under den tiden var modern mån om att inte skynda på för fort. Hon visste att det skulle bli något stort av Whitney och då fíck det inte gå för fort i början.  Whitney blev mobbad i skolan och  bytte skola till Katolska flickskolan Mount Saint Dominic Academy. Modern Cissy var själv mycket ute och reste som sångartist och de tre barnen fick under den tiden ofta placeras i 4-5 olika familjer. Under placeringen i dessa familjer berättar en av bröderna Houston att han utsattes för sexuella övergrepp. Whitney utsattes också för sexuella övergrepp av en kvinna, som utpekades av både Whitney och en moster som  en kusin till Whitney. Hon var också sångerska och dog 2008.
 
Övergreppen påverakade alla syskonen Houston negativt. Bröderna hamnade tidigt i drogmissbruk. Droger fanns tillgängligt på alla barer enligt en av bröderna och de tog med sig droger hem och bjöd Whitney på narkotiska preparat under tonåren. Whitney kom senare i tonåren att umgås mycket med den kvinnliga assistenten  Robyn Crawford, som var lespisk. Det gick då en del rykten om att det fanns en sexuell komponent i deras förhållande, men det bekräftades aldrig. Dock  måste  övergreppen ha påverkat Whitney i hennes utveckling som vuxen sexuell kvinna och för att hitta sin identitet. Hon gifte sig dock senare med musikern  Bobby Brown år 1992 och hon var då 29 år gammal. Ett är senare fick de dottern Bobbi Kristina. Maken Bobby var till typen mycket lik  Whitneys bröder. Han hamnade också i drogmissbruk. Whitney tog med sig dottern på sina resor, då hon ville undvika sexuella övergrepp på henne. Relationen med dottern blev ändå inte bra. Äktenskapet med Bobby Brown blev problematiskt. När Whitneys stora framgångar kom kunde maken inte bejaka det, utan blev avundsjuk. Fadern tyckte han fick för lite av pengarna som strömmade in och skapade  en konflikt, när han krävde att få 8 miljoner dollar för egen del.
Föräldrarna skilde sig innan barnen var vuxna, men de höll ihop i företaget runt Whitney. Det fanns uppgifter om att fadern varit otrogen.
 
Det blev Arista Records chef Glive Davis f. 1932, som tog si an Whitney Houston Han hade många kända artister han fört fram som Westlife, Janis Joplin, Laura Nyro, Bruce Springsteen, Chicago, Billy Joel, Blood  med flera. Whitneys debutalbum kom 1985 med hits som Saving All My Life for You och Greatest  Love of  All. Albumet såldes i 25 miljoner exemplar. Det stora genombrottet blev låten I Will Always Love You, som var ledmotivet i filmen Bodyguard med Kevin Koster som motspelare. Den tog hela världen med storm. Till och med diktatorn Saddam Housein i Irak hade en arabisk version på sin valkampanj och publikhavet sjön av hela hjärtat. Efter filmen spelades 6 låtar in förutom ledmotivet  de var I´m Every Women, I Have Nothing, Run To You, Queen of the Nigth och Jesus Loves Me. Skivan såldes i 37 miljoner exemplar och filmen spelade in 410 miljoner dollar över hela världen och gav ett flertal utmärkelser som MTV Movie  Award 1993, Grammy för årets skiva 1994, Amarican Music Award för årets single 1994 osv, osv.  Hon kom också att betyda mycket för den färgade befolkningen. Vid ett framförande på nationaldagen då hon sjöng USA:s nationalsång på ett sätt som smälte hela publiken gjordes ett enande över rasgränserna.
 
I den dokumentär som nu visas i Sverige är Simon Chinn producent och Kevin MacDonald regissör. Svägerskan Pat Houston deltog också i filamarbetet och som familjens kontrollant.  Filmen visades på Canne festivalen 2018 Det var mycket glest besatt i den mindre salongen på biografen Victoria på Söder i Stockholm den 21 juli. Filmen syfte var att det nu är dags att berätta den nakna historien om Whitneys liv. De stora framgångarna finns med tillsammans med de mörka baksidorna i familjen Houston. Whitney Houston hade en fantastisk röst och blev en stor artist, men hade behövt ett större grundläggande stöd och beskydd. Då hade vi kunnat ha en mognad kvinna med en stegrande röstutveckling och breddad repertoar långt in i seniet.  Dokumentärfilmen ger dock förklaringar till att Whitney Houston dog  2012 ensam 49 år gammal drunknat och drogad i ett hotellbadkar.  Tre år senare 2015 dog Bobbi Kristina också drunknad i ett badkar.

Sameblod - utan försoning

 
Filmen sameblod skildrar hur en ung tonårsflicka vill göra sig fri från sitt ursprung i samesamhället, som känns inlåst och hämmande med en rasmässigt begränsande klassificering.  Livet var från födelsen utstakat alldeles för snävt.. Filmens tema kan gälla mångas försök till uppbrott och viljan att komma vidare i livet och klättra över sina släktmässiga, religiösa och föreningsmässiga hämmande krafter. Manusförfattare och regissör är Amanda Kernell med premiär i mars i år. Lene Cecilia Sparrock spelar den samiska 14-åriga flickan Ella Marja, som bestämt sig för ett annat liv med studier i Uppsala och att lämna renskötseln.
 
 I början av filmen kommer en son resande i bil med  sin åldriga mor till fjällvärlden, för att  deltaga i begravning för moderns yngre syster. Med på resan finns även sonens dotter. Farmor visar med alla sinnens uttryck att hon vill inte vara med om den förestående begravningen. Hon har för länge sedan gjort sitt uppbrått  och går motvilligt ur bilen in i kyrkan. Hon beter sig rent av ohyfsat. Hon pratar med ingen och vill inte följa med en kort helikopterfärd för att se på renflocken. Hon ger sig i stället iväg till ett närliggande hotell.
 
Sedan fortsätter filmen där Ella Marjas kamp börjar. Hon och den yngre systern placeras på ett internat för samebarn. Där drillas de av en helsvensk skollärarinna, som belönar med ord och bestraffar med rispiska. Ella Marja är duktig i skolan och blir lite av frökens favorit. En professor dyker upp med instrument för att göra en rasbiologisk analys av barnen. Ella Marja och de andra barnen känner sig djupt kränkta.  I sin målmedvetenhet begär Ella Marja att fröken skriver ett intyg, så att Ella Marja kan studera i Uppsala. Då får hon veta av fröken att samebarnens hjärnor klarar inte sådana studier.
 
Ella Marja fortsätter sin kamp och smyger iväg till en dansbana, där några beväringar från Uppsala finns med. Hon lyckas få kontakt med en av dem och det uppstår en dansbaneflirt.  Ella Marja beslutar sig från att rymma till Uppsala i neutrala kläder. Bränner sin samedräkt i vildmarken. Fortsatt målmedveten knackar hon på pojkvännens adress i Uppsala i ett övreståndshus. Ella Marja presenterar sig för pojkvännens mor  som Christina från Småland och säger att sonen i huset lovat, att hon skulle få sova där.   
 
Historien i Uppsala blir kort. Det fattas pengar och husrum. Sista natten sover Ella Marja i en park. Hon får återvända och tänka ut en ny lösning. Hon lyckas med det och får sitt liv utanför samesamhället. Blir lärare och återvänder som ovan angivet först till sin yngre systers begravning många år senare.
 
Amanda Kernell väver en starkt berättelse genom Ella Marjas uppbrott. Man kan reflektera över varför inte Ella Marjas befrielse också skapat någon grad av försoning med ursprungskulturen, då hon ändå fått det hon strävat mot, nämligen ett liv i frihet. Det säger mig att ränderna går inte ur så fort. Hon klarar inte efter så många år att möta sin släkt, eftersom minnena fortfarande värker i hennes kropp och själ. Det är sorgligt. Det blir först det barnbarn, som är med på helikopterfärden till fjället, som därifrån får ett fint minne för henne att fortsätta söka sina rötter bland samer och hitta en helande balans.

Filmem Prövningen

 Pappa Romeo och dottern Elza
 
 
Den rumänske regisören Christian Mungius senaste film fick Guldpalmen för bästa regi i Cannes 2016 och filmen har nu kommit till Sverige under namnet Prövningen. Den är inspelad i en förort till staden Cluj. En sunkig miljö med nedslitna bostäder och ett komplicerat familjedrama i ett genomkorumperat samhälle med en maffia och gott om vänskapskorruption. Huvudpersonen läkaren Romeo har en tonårsdotter Elza, som han önskar ett bättre liv än att leva i Rumänien. Romeo har ordnat ett stipendium för att Elza skall få studera i Storbritannien. Precis lagom till sluttentorna blir Elza överfallen och misshandlad. Hon får högerarmen skadad och har svårt för att skriva.  Pappan kämpar med alla medel för att komma över detta hinder.
 
Makan Magda till Romeo lider av depression och ter sig nedbruten. Romeo har en älskarinna, Sandra med en son. Romeo dyker upp hos henne nu och då. Även om mycket i filmen handlar om Elza och hennes tentamen blir läkaren Romeo ändå en huvudperson. Han rör sig mellan alla sina låsta familjerelationer uttryckslös och som en nedtyngd medelåders man utan mimik, varunder han döljer en tuff kamp, som han inte sätter ord på. Det psykiatrika begreppet 'flodhästen' skulle passa på honom. Han försöker dock upprätthålla en vänskap och värme särskilt till dottern.. Hans egen mor är gammal och får hemma en akut hjärtåkomma, när Romeo är hos Sandra. Elza vet på något sätt att pappan är där och springer dit för att hämta honom till farmor, som Elza besökt.  Till allt detta för Romeo i början av filmen ett av sina fönster  i lägenheten sönderslaget av ett kastat föremål. Senare får han vindrutan på bilen krossad, utan att förstå varifrån det kommer. Någonstans har han sina fiender. Han försöker hjälpa dottern genom att prata med läraren, rektorn, vice borgmästaren och polisen och hitta vägar att komma runt Elzas tentamen, på lagliga vägar eller med vänskapskorruption
 
Romeo har en patient som skall får genomgå en levertransplantation, Han har kontakter, som vet hur man kan få sin tentamen förlängd genom fiffel med bokstäver på examensformuläret. Sedan får patienten en hjärtinfarkt under operationen och hans fru är förtvivlad och vill tala med doktorn. Romeo måste ta samtalet, men ser ut att känna, att han inte orkar med mer.
På en promenad runt sin bostad går Romeo in i ett litet skogsparti och han brister i gråt och hulkar sig. Det stora välfyllda burken spricker och han kan pysa lite. Men vänder snart åter men samma bistra tomma min. Den här filmen kommer inte att få någon framgång i Sverige. För djupgående för det svenska kynnet!
 
Hur det går med Elzas tentamen får man se på slutet i filmen..
  
 
 

Agnus dei - en film om våldtagna nunnor

 
I slutet av 2:a världskriget 1945 uppdagas vid ett nunnekloster i Polen, att de ryska soldaterna upprepade gånger våldtagit och även dödat nunnor på ett avlägset kloster. Av de våldtagna som överlevt blev sex stycken gravida och födde barn. Hur detta hanteras i klostermiljön och särskilt av den stränga abbedissan och hur en sekulär sjuksköterska från franska Röda korset kommer att lirka sig in i processen är filmens innehåll. Den hade urpremiär i Frankrike den 10:e februari 2016 och i Sverige den 9 december. Jag såg den på Victoria biografen i Stockholm i den minsta salongen med 4 korta bänkrader. Det säger något om det sekulariserade Sverige.
 
Franska filmer är klart överlägsna t.ex. svenska filmer och mest för dialogerna och de  psykologiska djupdykningarna. I TV4 visade man på julafton filmen Tomten är  far till alla barnen. Det är en självbespeglande film om det svenska misslyckandet, när det gäller familjerelationer. Inget som för tankarna vidare mot lite djupare skikt.
 
Som i alla krig bedrev de ryska soldaterna våldtäckter på kvinnor och berättelsen om de polska nunnorna bygger  på en verklig händelse. Den franske filmproducenten Philippe Maynial hade en moster som var läkare på ett Röda korset sjukhus i Polen under kriget. Via några kvarlämnade anteckningar av henne så rullades  nunnornas historia upp. De var från början 25 stycken med av de våldtagna mördades 15 och det blev 10 kvar. Några blev våldtagna 35, 42 och 50 gånger. Att det blev graviditeter av dessa oskyddade  påträngningar var inte så konstigt. Filmen börjar när det blir dags för den 1:a nunnan att föda. ´Det är ett bra filmgrepp att inte frossa i våldsamma våldtagningar, utan när  våldets verkningar blir påtagliga skapas våldet i nunnornas ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det kraftfulla spektakulära behövs inte.
 
Abedissans inställning är att allt skall hanteras inom kostrests väggar. Det är en skandal med våldtäkterna i förhållande till kyskhetslöftena och Guds vilja. Det får inte sippra ut. En av nunnorna har förstått, att den första nunnan skall föda och hon har fruktansvärt ont. Det måste vara något fel tycker en av nunnorna och smiter iväg till det franska Rödakorssjukhuset. Den stressade sjuksköterskan Maria avvisar nunnan och hänvisar till Polska röda korset. Nunnan ger sig inte och Maria förstår att det är något allvarligt. Maria smusslas in på klostret och förstår att det är en sätesbjudning. Hon möter motstånd mot allt från att närma sig den havande nunnan och känna vaginalt till att få ett kejsarsnitt utfört.  Alltnog får sköterska en öppning i buken och får ut barnet.
 
Sedan följer  flera födslar och syster Maria kommer nunnorna närmare och på ett personligt plan. En av nunnorna kan berätta om ett liv före klostertiden med män och sexualitet. När Maria frågar hur det stränga klosterlivet går att leva i svarar nunnan: "Det är 24 timmar av tvivel och en minut av hopp". En intressant inblick.
 
Filmen är ytterst välgjord och det ordlösa spelet  i mimik och kroppsspråk blir ett starkt konstverk. Här kan man lära av hur starka religiösa kontexter fungerar i det mänskliga psyket, något som är  högaktuellt i Sverige, med många anlända flyktingar, som har djupt rotade religiösa föreställningar. Det ligger dock utanför den sekulära svenskens tankevärld. Får bara de nykomna arbete och utbildning så ordnar det sig.
 
Filmen är väl värd att se. Ta ett kliv in i en annan värld, för att förstå vår värld.

Slutet gott allting gott - att själv få bestämma tiden för sin död

 Mor Medeleine och dottern Díane
 
Den 27 Maj hade den franske regisören Pascale Pouzadoux  Sverigepremiär av sin film med den svenska titeln Slutet gott allting gott. Den kopplas tillbaka till William Shakespeares tragikomiska pjäser All´s Well That Ends Well,  Lika för Lika och Othello samt den danska filmen "Stilla hjärta", regisserad av Bille August. Det tema som tas upp i filmen är rätten att själv vara med och bestämma tidpunkten för sin död. Skådespelaren Marthe Villalonga själv 84 år spelar den 92 årig modern Madeleine med ett arbetsliv som barnmorska. Hon kryssar av i anteckningsboken förluster i sina kroppsfunktioner och tycker det börjar bli för mycket och signalerar  till familjen på en gemensam middag, att hon satt ett datum för sin död, som skall ske med hjälp av en överdos tabletter. Dottern Diane spelad av Sandrine Bonnaire och sonen Pierre spelad av Antonine Duléry och deras familjer blir upprörda och reagerar var och en på sitt sätt. Pierre tycker det är stolthet och egoism att inte vilja gå den sista sträckan utan tanke på övriga familjen.
 
Filmen gick upp på svenska biografer den 27 maj 2016. Den 28:e maj var det min dotter och jag samt 2 andra äldre damer som som letat sig till en av de större salongen på biografen Victoria på Söder i Stockholm. Det kan ju jämföras med när filmen En man som heter Ove slog alla publikrekord redan de första dagarna  och t.o.m. Stare wars låg efter, som kom samtidigt. Ove låg närmare den svenska folksjälen än en åldrad mor, som vill dö. Det kan ju säga något om det singulära Sverige med hög frekvens av ensamboende, som dumpar sina gamla i servicehus och ålderdomshem, där deras åldrande och bristande kroppsfunktioner blir mer osynliga och inget som gamla mormor vill störa sina hett upptagna barn och barnbarn med i den stresskarusell som de lever och försöker att pussla ihop. De recensioner  som hunnit skrivas ger ett blandat avmätt intryck.
 
I filmen Slutet got allting gott har den 92-åriga mamman tillika mormor/farmor inte hunnit så långt in i sina funktionsbortfall, men hon kryssar för i sin anteckningsbok och märker att processen är på gång. Hon är klar i huvudet och har en svart humor som lyser fram ibland ur en morsk uppsyn. Hon hävdar att hon de senaste 30 åren minsann gjort klart att hon vill inte bli ett vegetativt paket, som pysslas om av övriga familjen. Hon delger således sitt beslut i början av filmen. Sonen Pierre växer i aggressivitet  och dotter Diane blir först förtvivlad men stegvis indragen i moderns beslut och de går den sista sträcker tillsammans i genmensamma ömsinta bad hemma i badkaret och gör utflykter i naturen. Dianes son, starkt förbunden med sin mormor, har planerat att sticka iväg till Australien, men river biljetten, när han ser vartåt det barkar med mormor.
 
Rollkaraktärerna är mycket bra utmejslade och bildspråket skickligt utformat med starka närbilder, särskilt i kampen mellan mor och dotter. Madeleine drar upp kjolen och visar dottern Diane, när blöjan kommit på plats alls icke av största sorten. Ändå är Madeleine en pigg och alert  92-åring, skarp i repliken och som har mycket mer att ge till sin familj och mycket att få från sina barn och barnbarn. Rent medicinskt är hon en pigg dam och häller inte i sig skovlar med hjärt- och blodtrycksmediciner eller värktabletter. Hon är inget ålderspaket.  Som ett inlägg i eutanasidebatten känns det som flera steg innan den fråga bör väckas, utan att behöva komma i närheten av avskalat paket. Detta gör att inte så många kan känna igen sig i huvudpersonens karaktär. Med den ungdomligt spjuveraktiga blicken och humorn ter hon sig som en som borde älska livet ett tag till. Det är kanske detta som skall göra det till en komedi? Men komedin kommer inte riktigt på plats.

The Danish girl

 
 
Filmen The Danish girl  utgår från en roman av David Ebershoff från 2000 som beskriver en kvinna som är född i en manskropp spelad av Eddie Redmayne. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Venedig 2015 och premiär i Sverige den 5:e februari 2016. Alicia Vikanders tolkning av den kvinnliga birollen nominerades till en Oskar och hon fick statyetten på Oscarsgalan 2016.
 
 I början av filmen lever landsskapsmålaren Einar Wegener (spelad av Eddie Redmayne) med sin hustru Gerda Wegener (Alicia Vikander), som också är konstnär i ett konventionellt till synes lyckligt förhållande. När Gerdas kvinnliga modell inte dyker upp till det planerade modellpasset, ber Gerda Einar att ta på sig den aktuella klänningen, strumpor och skor för den tavla Gerda just håller på med. Denna utstyrsel väcker till liv den dubbelgångare till kvinna som bor i Einar. Sedan följer det drama som är temat i filmen hur Einar skall hantera  denna kvinna som fått namnet Lilie Elbe och hur det kommer att förändra förhållandet till Gerda. För Gerda var alltihop bara en lek från början, men i sinom tid förstår hon att Lilie är på allvar och det innebär att hon inte kan få behålla sin man Einar.
 
Gerda börjar måla av Lilie i olika ställningar, poser och uttryck och det renderar henne sina första större framgångar som konstnär med en utställning i Paris.
 Lilie Elbe får följa med Gerda utklädd till Lilie på ett evenemang till Gerdas ära. Det sker då allt fortfarande är en lek.  Lilie blommar inte ut precis, utan ter sig skygg och tillbakadragen. Hon håller sig i bakgrunden med nedfälld blick och stålskal i kroppen. Hon blir dock uppvaktad av en man, men stålskalet släpper inte. Gerda lever mellan hopp och förtvivlan, men inser att Lilie är starkare än Einar.
 
 Att Alicia Vikander får en Oskars statyett för bästa kvinnliga biroll är själklart, när man ser hennes tolkning av Gerda. Denna Alicia som lär ha sökt 12 gånger till scenskolor i Sverige, men inte blivit antagen, men man förstår varför.
Hennes sätt att gestalta sin roll är ett prov på en förmåga till de äkta små och stora uttrycken i ansikte, ögon och munmotorik samt hela kroppsspråket med precisa rörelser. Även sorgen och tårarna ser inte spelade.  Denna äkthet är medfödd. Det går att jämföra med filmen om Ingrid Bergman. Hon var mer skolad och därmed inte så jordnära och nyansrik i sitt uttryck utan formad av många år i branschen. När hon berättade om sitt liv så fanns den skolade skådespelaren i röst och ansiktsdrag där till ett stelare uttryck.
 
Man kan bara hoppas att Alicia genom kommande manglingar i rollsättningar av stora etablerade regissörer behåller sin naturliga och starkt uttrycksfulla förmåga och inte låses in i skådespelarjargonger. Är det möjligt i en sådan värld hon nu går in i? Ja, jag tror på Alica!
 

Filmen om Ove slår Star Wars på första dagen


Mediabevakningen inför premiären av en nystartad serie av Star Wars filmer var enorm. Alla medier hakade på och både äldre som fötts upp med de första tre Star Wars filmerna bredde ut sig i media och deltog i långa intensiva diskussioner. Jag som inte fångats av drömvärlden i rymden kände mig verkligen off.De flesta som intervjuades var nöjda med den nya filmen. Den gick helt klart genom nålsögat. Den nya svenska filmen om En man som heter Ove regisserad av Hannes Holm, hörde jag om i TV4:as morgonsoffa. Det var allt. Inte i Studio Ett och liknande topseedade sändningar, där de nya Star Wars filmerna diskuterades. Så fick Hannes Holm sin premiär med filmen Ove på Juldagen och slår publikmässigt ut  jätten Star Wars som en David mot Goliat i Gamla Testamentet. Fram till Annandagen hade 76000 sett filmen.Ove spelas på ett förtjänstfullt sätt av Rolf Lassgård och i återblickarna från ungdomen är det Filip Berg som spelar den unge Ove samt Ida Engvall, som spelar hans flickvän.
 
Vi möter en Ove 59 år gammal, som när han skulle få något sorts avgångsvederlag från företaget han arbetade på, väljer att resa sig och går ut genom dörren, utan att skriva på några papper. Hans mor dog tidigt i livet och pappan och Ove blev kvar. Pappan bet ihop och talade inte mycket om mors död, utan ägnade sig åt att lära Ove allt om hur bilar fungerar. När Ove fått sin gymnasieingenjörsexamen  och skulle börja jobba omkom fadern i en tågolycka. Ensam fick han ordna sitt liv utan känslomässiga redskap  att hitta sin plats i det vuxna livet. Ove kom att levda mest för sitt Saabmärke på bilen och att vara en benhård, bångstyrig  regelbevakare som ordförande i sin bostadsrättsförening.
 
Han får dock lyckan att hitta sin flickvän, med kompetens att i någon mån komma under det bepansrade skalet hos Ove och bilda familj. Men säg den lycka som får vara beständigt. I en Bussolycka skadas hans höggravida fru och barnet dör. Det skulle bli fler olyckor i familjen. Allt detta skapar en hårt bepansrad man, vars mänskliga kontakt blir att skälla på alla som inte håller reglerna nedskrivna av bostadsrättsföreningen. En iransk kvinna gift med svensk man, som flyttar in i bostadsrättsföreningen, lär sig förstå Ove och blir en av de som tillsammans med sina barn luckrar upp hans pansar.
 
Det är ett gott tecken att filmen Ove skapar intresse. Nu är det väl så att det är en genomsnittsmässigt äldre generation som ser Ove i jämförelse med Star Wars filmen. Filmen om Ove berör på en påtagligt sätt och många som ser den och har sina låsningar kan spegla sig i filmen och få ett uppvaknande. Det är inte dåligt.

Malala på Film

 
Malala blev känd över hela världen sedan hon besköts den 9:e oktober 2012 av talibaner på sin hemort Swat Valley eftersom hon förespråkade skolgång för flickor. Hon sköts i huvudet, men efter flera operationer och svåra postoperativa infektioner hämtade hon sig förvånansvärt bra. Hon fick vä öra med hörselorganet förstört och en vä-sidig ansiktsförlamning. Hon hamnade i Storbritannien för slutlig behandling och vård. Från de hårdföra talibaner har hon fått höra, att om hon återvänder till Pakistan så skjuter de henne igen. I västvärlden har hon blivit en ikon för unga flickors och även pojkars rätt till utbildning och självständiga liv. Hon har fått Nobels fredspris och höll att strakt tal inför FN-församlingen.
 
Hon kom 2013 ut med sin bok I am Malala. Igår var det premiär för dokumentär filmen He Named Me Malala av Davis Guggenheim. Namnet Malala anspelar på en saga om en flicka som uppmanade afghanerna till strid mot engelsmännen. Hon ropade ut att det  var bättre att leva en dag som ett lejon än 1000 dagar som slav. Det var hennes pappa som gav henne namnet. En viktig person i hennes liv är just hennes far. Han skrev in hennes namn som första kvinna på familjens 300 åriga släkttavla, där det bara fanns män. Han var en lärare med starkt patos för undervisning. Han lät Malala som enda flicka få gå i skolan. När det blev svårigheter att bedriva undervisning på hemorten startade han med mycket små medel en egna skolor, där han var vaktmästare, städare, lärare och rektor i en och samma person. Verksamheten växte och flickornas antal ökade. Många barn kom från fattiga familjer och kunde inte betala skolavgiften, men fick gå kvar ändå. Barn som inte hade mat hemma fick komma förbi och äta frukost i Mallas familj och en del bodde periodvis i familjen. När Afghanistan tog över det område familjen bodde i var ledaren initialt mycket tillmötesgående gentemot befolkningen. Sökte kontakt och samtalade med gräsrötterna. Så småningom blev nyporna hårdare och det blev undervisningen, som blev skottavlan. Många skolor förstördes till grunden. De som opponerade sig letades upp och dödades.
 
Efter återkomsten till livet har Malala gjort skillnad konkret. Hon har t.ex. en fond som ger möjlighet för syrianska barn i sina tältläger att få undervisning. Hon har varit i Afrika för att ge uppmärksamhet kring de flickor som terroristgruppen Buco Haram kidnappat. Hon har talat med Barack Obama om faran med drönare i Syrien och Irak. 
 
I filmen får man lära känna hennes familj med två bröder och föräldrarna. Om Malala är pappas flicka så är äldsta brodern mammas pojke. Mor längtar tillbaka till Pakistan.  Malala berättar att hon skiljer ut sig mycket från de andra tjejerna i klassen. De har haft och gjort slut med pojkvänner. Det har inte hon. Hon lever att annat liv. Ändå kan hon ljusas av att titta på duktiga manliga idrottsmän på nätet. Bröderna retas med henne och säger att hon gillar dom på flera sätt.
 
Malala har ett patos och en förmåga att uttrycka det med auktoritet och folk lyssnar. Hon kommer att fortsatt göra skillnad och hon förstår att rätt använda sin position.

Girighetens pris - en utvidgad recension

 
Valeria Bruni Tedeschi som den desillusionerade lyxhustrun Carla
 
Den italienska filmen Girighetens pris är regisserad av Paolo Virzi och bygger på en roman av Stephen Amidon med titeln "Human Capital"  Den italienska titeln är "Il Capitale Unamo" (det mänskliga kapitalet) Den gick upp på de svenska biograferna i april 2015 och är kvar endast på någon kvalitetsfilmsbiograf. Den fick 9 nomineringar i en italiensk prisutdelning och vann statyetter för bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa manus, bästa scenografi och bästa ljud. Den sändes till Oscarsgalan som Italiens bidrag till bästa utlänska film 2014, men fick där inget pris, men väl på flera andra ställen i världen. Girighetens pris fick en lysande recension i SvD av Jeanette Gentele och en usel recension i Expressen av Maria Brander och i varierat tonläge i de flesta stora tidningar. Då filmen inte går längre tar jag mig friheten att ge berättelsen här mer detaljrik än som brukligt vid en recension, då alla som valde att gå och se redan har sett den.
 
Efter flera dagar i maj månad med skrivandet av en vetenskaplig artikel blev hjärnan mosig och det behövdes ett break. Victoria biografen i Stockholm visar kvalitetsfilmer. På vinst och förlust hamnade jag på Girighetens pris utan att veta något eller tagit del av någon recension. Helt nollställd. Det var ett av de mindre visningslokalerna med 7-8 bänkrader kanske 10-12 platser per rad. Vi var 2 personer som såg filmen en månad efter att den gått upp i Stockholm. En bomträff? Inledningen visar en servitör som åker cykel hem sent från jobbet och blir påkörd av en bil och omkommer. Bilföraren åker vidare utan att stanna. Sedan presenteras berättelsen i tre kapitel från olika personers vinklar.
 
I första kapitlet presenteras Giovanni Bernaschi, som är en fondmäklare. Han har en Hedgefond, där han förutspår ett 40 procentigt  vinstuttag. Han har en son, Massimiliano,  som skall ta studenten. Han har en flickvän, Serena; dotter till Dino som är bostadsmäklare och av klart lägre socialklass än Giovanni. Serenas far kommer för att hämta dottern med sin bil och presenterar sig för Giovanni som tittar på en tennismatch inne på den egna tomten. Dino får höra om Hedgefonden och blir ivrig och vill köpa in sig. Han har inte pengar nog, men med en vinstberäkning på 40% går han hem till sin gravida hustru och lägger fram förslaget. Han behöver låna 700 000 euro, vilket han gör och han lyser av förväntningar.
  En finanskris exploderar och efter någon månad sjunker värdet på fonden dramatiskt
 
I det andra kapitlet möter vi Carla, Giovannis hustru. Hon är en f.d. skådespelare och gift in sig i det högre ståndet. Hon känner sig desillusionerad och hittar ett meningsfullt projekt i en uttjänst teaterlokal på orten där de bor och vill renovera och öppna den för allmänheten. Hon hittar en samverkanspartner och startar sitt projekt. Maken måste dock bidra med pengar och i det kärva krisläget kan det bli svårt.
 
Serena finner inte det hon söker i Massimiliano utan möter Lucas i en mer levande kärleksrelation. Hon håller det hemligt.
 
På detta sätt möter den kyliga börs- och fondvärlden människor av kött och blod. De söker mjukare livsnära värden bortom ett liv som endast värderas i pengar.
 
I tredje kapitlet återkommer smitolyckan, som rullas upp och Massimiliano blir misstänkt för att ha kört berusad hem från studentfesten. Serena vet hur det ligger till. Lucas kör hem Giovannis stora bil som Massimiliano hade och Serena tar hem honom i sin egen bil. Serena försöker skydda sin kärlek Lucas, men hennes pappa Dino ser i hennes öppna dator en text som avslöjar allt. Det blir Dinos trumkort till Carla med vilket han kan rädda hennes son från all anklagelse. Det har dock ett pris som motsvarar vad han förlorat på sin satsning i Hedgefonden. Hon har inget val och fixar fram pengarna med ränta på 40%. Han kräver också en kyss av henne.
 
Berättelsen har en stegrad suggestiv kraft och spänningen ökar allteftersom manuset öppnar sig. Klyftan mellan människor som söker vinstmaximeringar i pengar och de som vill nå sina djupare mänskliga känsloskit blir så stark att den hänger kvar när  vi två går därifrån och även dagen efter. Varför blev det ingen film för den svenska publiken. Ett dåligt tecken som oroar. Har vi tappat kontakten med det som livet borde handla om?
  
 

Fifty Shades of Grey - En Recension

  

 

Veckans stora filmhändelse är filmen Fifty Shades Of Grey av regissören Sam Taylor-Johnson. Filmen bygger på den kvinnliga brittiska 52-åriga författaren E L (Erika Leonard ) James boktrilogi Femtio nyanser av honom om böjelser för överenskommet våld i samband med sexuellt umgänge, där det handlar om mannens dominans och kvinnans underkastelse.  Trilogin har översatts till 52 språk och sålts i över 90 miljoner exemplar. Nu har den 1:a boken filmatiserats och haft sin premiär. Intresset har varit stort och förköpen hade i Sverige nått till den höga nivån av 125 000 biljetter.

-

För svenskt vidkommande kan vi säga att filmen nu går upp i det enda landet i världen som har en sexköpslag, som kriminaliserar köp av sexuella tjänster, representerande ett våld mot kvinnor. Vi hade på 80-talet grafologiexperten Hans Scheike med sina kvinnor Agneta Ogebratt och Brita Sylvan, vilka drev ett ridläger för flickor i Kopparberg och sysslade med pisk-i-stjärten terapi.  Hans Scheike dömdes 1988 för sexuellt utnyttjande av minderårig.  Vi har haft Göran Linbergsaffären där polisen som varit rektor för polishögskolan och länspolismästare i Uppsala tillika kallad ”kapten klänning” för sitt stora engagemang i jämställdhetsfrågor. När utredningen om hans sexuella våld mot unga flickor rullade igång fann utredaren och poliskollegan Jonas Trolle i chefens tjänsterum sexleksaker, munbollar, handfängsel, viagra och dagen efter piller.

-

Det finns likheter i filmen till Göran Lindbergaffären. Den manliga huvudrollen Christian Grey spelad av Jamie Dornan är en framgångsrik känd miljardär och företagare som håller tal om välgörenhet på den högtidliga examensdagen för skolan, där den unga kvinnan Anastasia spelad av Dakota Johnson tar sin examen.  De har då redan träffats, när hon skulle för skolans tidning göra en intervju med Grey. I det mötet uppstår laddningar och Christian Grey vill träffa Anastasia igen.  Hon kommer från en vanlig familj och arbetar extra i en ”Clas Ohlsson affär”. Tidigt i relationen inviger Christian Anastasia i sin böjelse för dominans och underkastelse. Han har ett kontrakt som han vill ge henne, där han drar upp riktlinjerna för vad han vill göra med henne.  Hon är en oskuld. Hon lockas av hans kändisskap och rikedom. Hon får en egen bil och får flyga helikopter och segelflyga med honom. Hon lockas inte bara, utan får äkta känslor för honom. Han deklarerar tydligt att han sysslar inte med romantik. Det är inte hans stil.  Han visar henne sitt specialrum fullt av flätade rep, handfängsel i både tak och väggar samt ögonbindlar och diverse piskor.

-

Om hon skriver på kontraktet skall hon få ett fint rum i hans hus. Där får hon sova i egen stor säng. Han kommer inte att dela nätterna med henne där. Att sova med sin partner, det ägnar han sig inte åt men väl det sexuella våldet.

-

Anastasia gör sina försök att komma förbi den hårda fasaden, men han står emot.  Det glimtar i några repliker att han haft svåra upplevelser i barndomen, men det är bara som en förbipasserande ytlig information.  Efter att hon rensat från de värsta grovheterna i kontraktet skriver hon på.  Hon orkar dock inte att köra linan ut. Hon vill prata och göra vanliga utflykter. Skräms av hans kyla och kliver ur hela projektet.

-

Problemet är att filmen kör med två budskap. Han får orda mycket om hur bra hon kommer att må av hans frigörande terapi och bli en mer mognare kvinna. Detta budskap fyller större delen av filmen Det är först på slutet, som man förstår att hon har behållit sin vilja till kärlek och ett känslomässigt djupare förhållande och säger sitt tydliga nej till hans bepansrade våldsattityd.

-

Denna film kommer i första hand att ses av tonårstjejer, som har drömmar om rika prinsar och glam och glamour och framförallt gott om pengar, så de kan köpa allt det där de vill ha. Manstypen är en känslokall figur som vill utöva sitt våld mot sina partners.  Vi som i ett par decennier talat mycket emot våldet mot kvinnor och har ett politiskt parti som driver dessa frågor och andra partiledare kallar sig feminister, vi  borde tycka att vi behöver inte denna film. Den ger en fel ingång till kärlek och romantik hos de som söker det för första gången. Tonårskillar kan tro att tjejerna vill ha våldet. En student som åkt fast för våldtäkt, säger sig vara inspirerad och velat återskapa denna film. Göran Lindberg hade på väggen i sitt kontor satt upp ett brev han fått av Gudrun Schyman som tack för hans arbete med jämställdheten. Det visar att vi människor härbärgerar motstridiga tendenser och kan välja vilka vi vill förstärka och satsa på.

 

 


Filmen om Noa

 

De gamla bibliska patriarkerna och profeterna levde i en intim dialog med Gud, en kanal som ständigt stod öppen i ett levande samtal. För att göra sin film har regisören Darren Aronofsky lagt in ett avstånd i den dialogen genom att konsekvent tala om skaparen i stället för Gud eller Herren och Noah har drömmar och fantasier i stället för tilltal från Gud, som blir lite mer oklara. Det ger utrymme för flera tolkningar av det som Noah uppfattar som komna  från skaparen. Detta filmtekniska knep öppnar för Darren Aronofsky att skapa fritt. Filmen är inspelad på Island och har fått en budget på 1 miljard kronor. Filmen byggger på en manus från Darren Aronofsky och John Logan och i filmmanuset finns Ari Handel med som medförfattare. Noah spelas av Russell Crowe och hans fru av Jennifer Connelly. Filmen är förstås på engelska och då blir stavningen på huvudrollen Noah.
 
Denna osäkerhetsfaktor i kontakten med skaparen gör också att Noah kan bli osäker på på vad skaparen vill. Före avfarten med den stora båten hittar Noah en flicka bland en skara döda människor efter någon naturkatastrof. Det visar sig vara ett svårt skadat flicka och därav infertil, tolkar Noah det som att skaparen inte gett familjen någon möjlighet att föröka sig. Därmed blir uppdraget för Noah att forsla djuren över vattnet och sedan har Noahs familj gjort sitt och alla kommer att dö i tur och ordning. Noah har ju med sig sina tre söner Sem, Ham och Jafet utan fruktsamma svärdöttrar och då är loppet kört för Noah. I den bibliska berättelsen är det klart att Noah har funnit nåd inför Gud som en rättskaffens man och han känner sig utvald att med djuren få överleva katastrofen. Frågan om fortsatt förökning tas inte upp i bibeln.
 
Ett underverk låter Aronofsky  hända då han i ett av människan förstört landskap låter ett frodigt stort skogsparti växa upp på nolltid , för att Noah skall få virke för sin ark. Bygget sätts igång. En stor folkgrupp från Kains släkt dyker upp och pockar på att få följa med. Det blir en häftig kamp mellan Noah och Kains släkt. Storvuxna väktare, som är någon form av fallna änglar med flera armar och stora  och byggda i stenblocksliknande kroppar, som de vore doppade i tjära och stora som tvåvåningshus hjälper Noah i striden, men ledaren lyckas gömma sig i arken. I bibeln är reaktionen från omgivningen mer hån och förakt för Noahs vilda fantasier. Folk tror inte på honom.  Alla djuren väller in, först fåglar och sedan kräldjur i datoranimerade former. Sist de stora benburna djuren. Väl inne i arken ser vi så gott som ingenting av dem under hela färden. Inte heller ett maffigt uttåg från arken efter landningen på berget Ararat finns med. Dramat fokuseras på det psykologiska spelet i Noahs familj. 
 
I filmen skapas ett familjedrama kring familjemedlemmarnas egen överlevnad. Den ofruktsamma Ila hinner innan avfärden ta sig iväg till farfadern Lemek och han ger henne sin välsignelse, som också innebär att hon får sin fertilitet tillbaka. Ila och Sem fann varandra tidigt i filmen och de blir ett par och Ila blir gravid under färden med arken. Då Noah redan låst sig i tanken att hans familj skall dö, för att skaparen inte vill ha med människorna i sin värld, så hotar Noah att döda barnet om det blir en dotter.  Noahs hustru och Ila samt Sem kämpar en hård kamp mot Noah, som blir en envis ilsken tankemässigt fastlåst gubbe, som skall uppfylla uppdraget till varje pris, dvs så som han uppfattat det. Hur det går kan jag lämna till den som inte sett filmen att få uppleva.
 
Intrycket är att Aronofsky skapat en film, som hamnat ganska långt ifrån berättelsens ursprung i Gamla Testamentet. Detta för att få det drama han velat skapa. Det finns frågor om människans ansvar för planeten och ondskan som förstör både människor, natur och djur och vårt ansvar inför det. Själv är Noah vegan för att göra sitt bidrag. Den som inte är välbekant med bibelns version kan ha lättare att köpa upplägget. Filmen fick kalla handen från Vatikanen som kallade den "ett förlorat tillfälle" och "en Noah utan Gud".
 

RSS 2.0