Näthatet - gammalt hat i moderna uttrycksmedel

 Åsa Linderborg                                        Anna Hedenmo
 
 
Hatet på nätet har diskuterats mycket de senaste åren. Kommentarsfält där vem som helst har möjlihgeter att ha åsikter om vad debattörer, journalister och privatpersoner skriver på tidningars nätupplagor eller mer privat på Facebook och bloggar har blivit ett stort problem. Många tidningar har tagit bort möjligheten att kommentera och i Uppdrag granskning belystes särskilt hatet mot kvinnor med sexistiska uttryck av värsta slaget.
 
Det har alltid tyckts väldigt mycket ute i stugorna och folk har knutit nävarna i fickorna eller slagit några hårda slag i bordet och svurit över åsikter som flödat in från dagstidningen eller TV-nyheter och debattprogram. Det nya är att nu för tiden kan man få ett kraftfullare utlopp för sina åsikter genom att direkt nå sina hatobjekt via mail, twitter, Facebook och kvarvarande kommnetarsfält. Det gör att det går att sitta oskyddad vid en datorskärm och få utlopp för de mest primitiva känslor och aggressioner, skriva ner dem och med ett klick på "skicka" få iväg sitt alster. Det ligger en känsla av makt och illasinnad lust i att formulera dessa pratbubblor, som seglar iväg som ballonger precis dit man vill ha dem för att där explodera och tömma ut sitt innehåll rakt i ansiktet på sitt offer.
 
Det är inte så att människan blivit mer ondskefull eller mer villig att hata andra. Det är bara att det kunnat ta sig nya uttryck och bli mer synligt. Vi har nog inte trott det, utan varit mer godtrogna och inte förstått hur det ligger till. Att det funnits åsikter har vi vetat och tagit det som någon som skall finnas, och även stora motsättningar i vad vi tycker. När det nu får ett utlopp blir det mer synligt och anonymiteten ger sändaren en större kick av att få iväg sitt budskap.
 
När det gäller de kraftfulla uttrycksformerna mot kvinnor, så är det heller inget nytt. Journalister som Åsa Linderborg Aftonbladet och Anna Hedenmo Svt har berättat om om hur det kan påverka en kvinna att få dessa envisa hat och hot. Kvinnohatet börjar redan tidigt i skolan, där vissa killar alltid tagit sig rätten att kalla jämnåriga flickor för horor och användandet av en rad benämningar på det kvinnliga könsorganet som tillmälen. Det språkbruket lever kvar upp i vuxen ålder. Och de män som är fulla av denna vokabulär har heller inte den mest mogna och jämställda inställningen till kvinnor. De är snarare handikappade och har en osäkerhet gentemot kvinnor och har svårigheter att närma sig kvinnor. Det gör att kvinnor för dem har ett övertag och blir ett hot. Det är också bland dessa män som våldet mot kvinnor uppstår. Har de ingen kvinna i närheten att bråka med kan det sippra ut som grovt näthat.Skall man se det lite djuppsykologiskt så har dessa män inte integrerat sin egen manliga och kvinnliga sida och har därför en ständig dissharmoni.
 
Det kanske är så att dessa fenomen och deras omfattning blir som en nyhet för många. Tyvärr är det väl så, att verkligheten lyser fram i sin fullhet och sådan den är och har varit genom de nya medierna. Det är ett gigantiskt arbete att ta tag i. Nu blir det mer och mer synligt och det kommer säkert att öka insatserna på alla plan att jobba med dessa frågor från förskolan, skolan, yrkeslivet och hela vägen upp till pensionen. 
 
 
 

RSS 2.0