Ingmar Bergman - Lars Norén och deras kvinnor


Lars Norén och Ingmar Bergman är två av de mest framstående teaterregissörer vi haft och fortfarande har i Lars Norén. Bergman var även lika framstående som filmregissör och därför mycket mer känd internationellt. Lars Norén har publicerat två tjocka dagböcker från början av 2000-talet och 10 år framåt. Ingmar Bergman har fått sitt liv med sina kvinnor granskat av landets främste snuskletarförfattare Thomas Sjöberg. Sjöbergs bok blir  något tack vare kopplingen till Bergmans moder Karins dagbok.
 
Teatern och filmen är konstarter där de aktiva deltagarna kommer varandra mycket nära och det gör att det starka sensuella inslaget blir ett kraftfält där det uppstår laddningar, attraktioner och relationer. Det är intressant att se hur olika de två regissörerna hanterar dessa. Båda hamnar i förälskelser till sina skådespelare. Norén tar upp det i sina dagböcker. Det handlar t.ex om en mycket yngre norsk skådespelare med starkt uttryck på scenen och med bedårande skönhet. Han blir drabbad av förälskelse som bara finns där, men bär det inom sig och har en egen inre dialog och värper på ägget rätt länge innan han i ett telefonsamtal säger att han älskar henne. Hon har en mycket gott äktenskap till en teaterregissör och vill inget annat än leva kvar i det. Norén blir lite som en tonåring, som skäms för vad han sagt, men kunde inte låta bli och kärleksförklaringen upprepas, Mest njuter han av ruset i ensamhet och stegvis kom känslorna att klingas av. Vid nästa förälskelse redogör båda för sin skuld gentemot den aktuella partnern och kan inte ta steget att ens börja på allvar.  Detta sker samtidigt som Norén genomgår en ömsint långdragen skilsmässoprocess med ett varsamt och ömsesidigt stöttande. Han vill i första vändan, som den enstöring han är, få bo ensam som särbo. Hela processen svänger fram och tillbaka med återkommande omfamningar och de ringer och håller kontinuerlig kontakt.. Till slut blir det dock separation. Norén har även tät kontakt med sina två vuxna döttrar från tidigare förhållanden med olika mödrar.
 
 Ingmar Bergmans förälskelser har ett helt annan förlopp. Han drabbades av oemotståndliga attraktioner, där han nästan på dagen lämnade fru och barn och kastade sig in i ett nytt passionerat förhållande. Han kunde dyka upp hemma hos frun Ellen född Hollender, då med fyra barn, varav ett tvillingpar och meddela att han var på väg till Paris med en ny kvinna. Inga långdragna processer alls. Han tog inte ens av sig överrocken innan han gav sig iväg. Ville väl inte konfronteras. Han spelade in filmen Persona på Gotland med Liv Ullman och Bibi Andersson varvid en passion uppstod mellan Liv Ullman och Ingmar Bergman som vid nästa besök hemma hos frun och världspianisten Käbi Laretei i Djursholmsvillan meddelade att en förälskelse var på gång men att frun kunde ta det lugnt till att börja med. Liv Ullman var dock redan gravid. Flera gånger fick Bergman dras inför tingsrätten och bekräfta sitt förhållande med den nya kvinnan i sällskap med den bedragne och svikne maken. Det blev till slut 9 barn med 6 kvinnor. Han överger alla sina barn och har ingen kontakt med dem. När Bergman som gammal man på Fårö ser tillbaka på sitt liv säger att han var besatt av en sexualitet som tvingade honom till ständiga otroheter och tvångshandlingar, ständigt plågad av begär, rädsla, ångest och dåligt samvete. Han kände sig ensam och rasande (ur Laterna Magica). Hans ursprung som prästsonen från Östermalm som gjorde uppror mot Gud och den snäva sexualmoralen kan vara en del av förklaringen..  Det finns nämligen en skärningspunkt mellan religion, eller mer precist,  religiösa kontexter och sexualitet, vilket kan vara en förklaring till Bergmans vildsint frisläppta begär. Här finns en hel del att spinna vidare på.
 
De två regissörernas personligheter speglas också i deras val av teman. Norén går ett steg djupare i sina utforskningar av människorna i sina pjäser. I relationsdramer går han förbi den ytliga snabba erotiken och ger i mångas ögon en mörk bild av mänskliga förhållanden med starka underströmmar. Han ville t.ex. utforska nazismen och gjorde teater med grova brottslingar inne på fängelser. Norén bliv därför indragen i polismorden i Malexander, där hans skådespelare medagerade till mord och det blev en tung period för Norén. I relationen till skådespelarna har Bergman starkare humörsvängningar och starkare utbrott än Norén. Den sistnämnde är mer ömsint och tänker en stund innan han agerar.
 
Ingmar Bergman brottas som prästson med Gud i sina filmer, vilket inte Norén gör. Berman skrev redan som utbytesstudent i Tyskland samma år han tog studenten i ett brev hem till sin mor Karin och meddelar att han nu lämnar tron. I de filmer som tar upp detta tema som t.ex. Det sjunde inseglet driver han den kampen djupt in i själen.  I övrigt är hans relationsdramer ofta färgade av hans egna upplevelser och de berör men går inte lika djupt ner i det undermedvetna som för Norén.
 
Lars Norén ter sig mer som en mer reflekterande och analyserande person. Han har mer kontroll över sina impulser och skenar inte iväg in i de förälskelser han drabbas av. Ingmar Bergman följer sina impulser utan förbehåll och tanke på konsekvenserna och hamnar i mycket svåra livssituationer. En sak har de gemensamt. De gillar inte sociala tillställningar. Då mår de dåligt båda två.

The King´s speech - Kejsarens nya kläder?







Jag har sett filmen The King´s Speech. Den blev ju nominerad till 12 Oscars statyetter och fick tre: en för bästa film, en för bästa manliga huvudroll och en för bästa orgininalmanus. Filmen bygger på ett historiskt skeende i Storbrittaniens kungahus i slutet av 30-talet. Kung Gustav V dör 1936 och efterträdes av kung Edvard VII, som dock abdikerar samma år. Han gifte sig tydligen olämpligt med en frånskild amerikanska. Efter honom stod brodern prins Albert , hertig av York, på tur. Han var tveksam eftesom han stammade svårt och trodde sig inte om att klara uppdraget. Nu fanns ingen annan utväg och han blev Kung Georg VI. Det måste naturligtvis vara något fantastiskt för regissören Tom Hooper att gå in och återskapa ett skeende i det brittiska kungahuset. Bara det är stort nog och räcker långt för att göra filmen intressant. Vi vill alla ha inblick i kungligheters liv.

Med så stora beröm över filmen är naturligtvis förväntningarna stora när den ses efter Oscarsgalan. Jag vill dock anmäla en avvikande bedömning. För det första tycker jag inte att stammningen framställs trovärdigt av skådespelaren Colin Firth. Detta sagt trots att han fått pris av USA:s skådespelarförbund Screen Actors Guild som bästa huvudroll och bästa manliga huvudroll på Oscarsgalan. Det oralmotoriska ansträngningen att härma stammning ser väldigt tillgjord ut.  Man får först se prinsen Albert av York, när han skall hålla ett tal på en fotbollsarena. Han står och tuggar med munnen i några klipp och folket skruvar sig på läktarna. Sedan är den scenen över och man får inte veta hur det slutade.
 
Prins Albert söker professionell hjälp för att komma tillrätta med stammningen så långt det går, men han blir inte nöjd. Han hittar då en självlärd talpedagog Lionel Logue, spelad av Geoffrey Rush, som är villig att ställa upp. Det är väl i denna rollfigur, som filmen har sina poänger.  Lionel använder okonventionella metoder i sin behandling av stammningen och för prins Albert tillbaka till barndomen för att förlösa honom med ordbaserier och svordomar och liknade uttryck. Relationen med talpedagogen bryter konventioner och  lyser inte av hovetiketter, utan är en avskalad kompisrelation. Tänk att kungligheter är som vanliga människor! Har vi inte insett det för länge sedan. Särskilt i det brittiska hovet med sina skandaler fyllda av vanliga mänskliga relationsproblem och uttryck. Tänk på prins Charles som ville vara sin älskarinnas tampong! Kungligheter går liksom också på toaletten.
 Inför kröningen är det en hel del bråk om procedurer och detaljer i arrangenmanget  samt om talpedagogen skall sitta med centralt, som stöd för kungen. Men kröningen passerar lite obemärkt förbi. 
 
Det stora finalen med den krönte kungens tal till folket är en uppladdning i träning och massivt stöd av talpedagogen och det går rätt hyggligt, där kungen sitter i radiostudion med talpedagogen framför sig och alla blir nöjda. Hovet applåderar. Något annat slut hade inte varit möjligt. Men hur gick det sedan för kungen? Delegerade han sina tal och stod med som vacker fasad eller gjorde han framsteg? Vi vet inte! 
Filmen har säkert blivit ett stöd till alla som stammar och lärt biopubliken hur svårt de har det.
 Men tyvärr med denna filmgestaltning är det lite av kejsarens nya kläder! 

Petra Mede på Gröna Lundsteatern

Petra Mede har haft en mindre serie enmansföreställningara på Gröna Lundsteatern. De sista var den 9/9. De drog fulla hus på den inte särskilt stora teatern, men ändå. Genom programvärdskapet ï Melodifestivalen och sommarvärd i P1 så har hon blivit känd av hela svenska folket. Man får  säga att hon gjorde succé under Melodifestival föreställningarna och som sommarvärd i P1 fick vi veta hur hon haft det med sin svåra ryggvärk. Hon var under flera år en hårt tränande balettdansös ovh var på väg till Paris för att dansa då en ryggskada smällde till och förändrade allt. Hon hade fått en överrörlighet som gjorde att kotorna svängde för mycket i ländryggen mot alla nerver som går förbi. Det blev en värk av inte denna världen.
  Så kom hon in på komikerbanan med Morgonsoffan i TV och några stå upp evenemang. Nu har hon haft  ca 10 stycken  90-minuters föreställning i hög intensitet på scen och levande publikkontakt. Genom att mejla kunde man boka biljetter, som hämtades vid entrén. Inga braskande reklamannonser, men folket  kom. Petra Mede tar ut svängarna både i repliker och kroppsrörelser, ryggbsvären till trots. Formatet passar henne väldigt väl. Scenen är mitt i publiken och därtill kan hon bakom ett transparent förhänge agera i mer subtila uttryck. Hon pendlar mellan dessa scenrum. Det blir effektfullt. Efter att ha öppnat med att föreställningen kommer att förändra besökarnas liv och det blir i deras liv ett före och ett efter Petra Medes 2-aktare liksom före och efter 11:e september 2001, så bjuder hon på en show, som ger många skratt och blandad av humor och allvar.
Hon har en befriande humor och anspelar även på de handikappades situation i samhället. Sådant går att driva med och göra humor av. Det lyckas Petra med. Hon har erfarenhet. I vissa scener tycks ryggvärken sätta i, men man vet inte säkert som publik och man vet inte om det är verkligt eller spelat. Just därför blir det så starkt.
Petra Mede visar med sina föreställningar på Gröna Lundsteatern att hon behärskar en ensamshow och vi kommer säkert att få se mer av henne i den funktionen.


MAMMUT

Lukas Moodyssons nya film Mammut har haft premiär. Moodysson är en etablerad filmregissör och författare. Han gör alltid intryck och ofta med tydliga och kraftiga medel. Han fångar upp de utsatta och skildrar dem, men han behåller alltid en respekt mot dem han skildrar och "snaskar" aldrig i träsket som en förevändning för andra syften. Han flirtar inte heller med publiken.
I sin nya film Mammut behåller han sitt tematiska upplägg och skildrar två pararallella familjers liv. De är dock inte helt parallella utan är flätade in i varandra. En kvinnlig kirurg med mycke jourarbete har med sin man, affärsman på resa utomlands, en dotter som sköts av en nanny från Filippinerna, där hon i sin tur har två barn. De passas av mormor och pappan. Moodysson tar god tid på sig i första delen av filmen för att beskriva situationen. Tempot kan säkert för vana biobesökare kännas långsamt utan sedvanlig fart och fläng med snabba scenväxlingar. Filmen handlar om föräldrars olika val att få sina familjer att gå runt, tjäna pengar och få det så bra som möjligt. Ur ett barnperspektiv, så blir dock inte föräldrarnas val särskilt bra. Utan att avlöja för mycket arbetar sig Moodysson in ett händelseförlopp som kommer, allteftersom filmen löper på, att beröra åskådaren starkt och det stockar sig i bröstet.  Det är villkoren för överlevnad som belyses från helt olika utgångspunkter och hur barnen lever under dessa villkor och hur de mår av effekterna, som kommer därav. Det är en bra film, som ingen kan vara oberörd av. Den går rakt in i hjärtat på stressade förvärvsarbetande västerländska föräldrar och hårt arbetande kvinnor från tredje världen, som kommer hit för att tjäna ihop till överlevnaden för sina stora familjer i hemlandet. Gå gärna och se den tillsammans med familjen.

Alla Helgons Dag



ALLHELGONAKYRKAN

Vi närmar oss nu den helg, som vi kallar Allhelgonahelgen. I almanackan står både Allhelgonadagen och  Alla Helgons Dag.  Helgen har mer och mer blivit spökenas helg sedan Halloween drog in över oss från USA. Affärerna säljer spökläder och våra tonåringar ägnar få tankar på våra döda släktingar.  Spöken tillhör en sorts fantasivärld, som man kan tro på som verklig och vara rädd för särskilt när det är mörkt. Helgon har varit verkliga människor, men lever inte längre, men i t.ex. katolska kyrkomedlemmars religiösa värld finns de, som andligen levande. De är också  föremål för tillbedjan och dyrkan.     

De flesta sekulariserade människor i västvärlden eller Norden kanske man skall säga, har inte onåbara helgon, som de aldrig träffat inkluderade i sin tankevärld, men de har ändå något som kan närma sig ett gränsöverskridande från verklighet till icke-verklighet.  Då handlar det om personer, som stått oss nära i livet och som varit viktiga för våra liv och vår personlighetsutveckling. De kan kännas närvarande på ett nytt sätt efter att sorgen har fått verka igenom kropp och själ med gråt och sömnlösa nätter.  Ingmar Bergamn hade denna närvaro av t.ex. sin hustru Ingrid, vilket han berättade om ofta i TV-intervjuer. Som feneomen eller psykisk företeelse är detta inte så alldeles väsenskilt från helgons närvaro i tillbedjarens liv. Det är innehållet som skiljer.

Eftersom det finns så lite tid i vår stressade värld för reflektion, så kunde den kommande helgen gärna få återerövra något av sin gamla karaktär av just eftertankens helg. Reflektionen är  en förmåga vi borde vårda och utveckla mycket mer än vad vi gör. Där rinner  kreativiteten fram och där sorterar vi i det enorma sensoriska inflöde vi får varje dag, så att vi bättre kan hantera världen omkring oss. Man kan ta en långprommenad och låta höstlöven spreta om fötterna och låta tankarna röra sig fritt. 

Kom se´n igen på måndag med nya pigga bloggar från det kreativa centra vi alla bär på!  


Persbrandt, Malmsjö och Ahlstedt

Ett bråk har utbrutit inom skådespelarskrået. Mickael Persbrandt lämnade den nyuppsatta förestllingen Måsen av Anton Tjechov på Dramarten med omedelbar verkan. Skälet angavs att han hade filmengagemang som kolliderade med teaterrollen. Det blev kraftfulla reaktioner från Dramaten. Erfarna skådespelare med gedigna erfarenheter och stor kompetens gick ut hårt. Jan Malmsjö vägrade nämna Persbrandt vid namn utan kallade honom "avhopparen" och att han "pissat" på kollegorna på Dramaten. Ahlstedt uttrycker sorg och besviklese och ogillar sättet på vilket Persbrandt försvann. Det fanns skäl som bode omnämnas av Mikael, som inte kommit fram. Ahlstedt ser slutet på Persbrandts teaterkarriär och ser framför sig hans "Golgatavandring". En så egotrippad skådespelare har ingen framtid, menade Ahlstedt.
  Både Malmsjö och Ahlstedt tillhör våra riktigt stora skådespelare. De gestaltar roller med stort engagemang och förankrar dem i sina starka och fast grundmurade personligheter, där det finns stadiga rötter i en välvårdad teatermylla och det blir stort skådespeleri. Persbrandt är fortfarande tonåringen, som inte har samma rotade personlighet. Han surfar på en yta, som han borde ha brutit igenom för länge sedan, men han når inte till djupet av sin personlighet. Det är fortfarande för kaotiskt i de nedre rummen. Det speglar hans krogbesök med ilskna utfall och snabba partnerbyten och nu flykten från Dramaten. Det räcker dock inte för att bli förlåten av de äldre kollegorna. Det handlar om ett mognadsteg, som Persbrandt måste ta för att bättre hantera sina kast i livet. Så länge han har nya vänner att ty sig till, så går det bra. Hoppas han har många vänner!


RSS 2.0