Nu går de teologiska debattvågorna höga i Sverige

                                                    Claes-Göran Bergstrand   Antje Jackelén     Olle Carlsson            
 
 
Det har blivit ett hett klimat i den svenska teologiska debatten. Gamla grundstenar i den kristna trosläran omskrives och övernaturliga fenomen som jungfrufödelse och Kristi uppståndelse tolkas mytiskt. Det är i och för sig inte nytt. Det gjorde redan KG Hammar på den tid han var ärkebiskop.  Christer Sturkmark , ordförande för den ateistska föreningen Humanisterna har lite raljerat sagt, att nu lämnar folk Svenska kyrkan inte för att de inte tror, utan för att de är troende och inte känner sig hemma i kyrkan längre. 
 
Den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén började med att tydligt ange att den kristna läran om jungfrufödelsen ej skall tolkas i biologiska termer utan som ett exempel av en då  levande myt i mellanöstern. Hon sa också på tal om jämförelse med Muhammed att Jesus förvisso sagt att han var vägen sanningen och livet, men dock inte påstått att han var den enda vägen. Sofia Camnerin, som är en av kyrkoledarna i den nya samfundssammanslagningen  Equmenia har visat på förskjutningar i försoningsläran och att syndafallet  är ett begreppsmässigt missförstånd. Hon har velat ställa nya frågor om vad försoningen kan betyda för den som mobbas i skolan, lever under förtryck eller den som flyr kriget, alltså något inommänskligt och landar mer i mänskliga relationer än att vara ett Guds handlande för mänskligheten. Thomas Kazen som är professor och  lärare på Ekumeniakyrkans teologiska högskola har sagt att Jesus var en vanlig kille som växte upp i en snickarfamilj och började predika "gudssanningar" och led martyrdöden. Han menar också att Jesu uppståndelse  inte skett i "materiell" mening.  Kyrkoherden Olle Carlsson bedriver en framgångsrik verksamhett i Katarina församling i Stockholm, men han uttryckte nyligen svårigheter med såväl jungfrufödelse, Jesu uppståndelse, himmelsfärd som hans återkomst. Det finns frågor där han lyfter på hatten, men har sådant han förstår och arbetar med. Vid en stor minnesgudstjänst för Anna Lindh, som ligger begravd intill Katarina Kyrka, sa Olle Carlsson att i vår kyrka har vi inte svaren, men vi söker dem.
 
Mot detta har en grupp på tre kända kristna profiler som vill lyfta fram den gamla frikyrkliga väckelsetraditionen, Thomas Forslin, Claes-Göran Bergstrand och Lars-Göran Berg i flera artiklar i DAGEN uttryckt start oro för att de teologiska grundbultarna i den väckelsetradition, som burit fram de samfund som ingår i Ekumenia helt luckras upp och att det leder mot ett annat sorts evangelium. De frågar sig om prof Thomas Kazens teologiska syn skall läras ut till blivande förkunnare, som kommer att vara verksamma i Ekumenia.
 
Det som sker nu är omtumlande och är som en smältdegel. De nya tolkningarna är inte längre bara tankar i huvudet på enskilda personer, utan står på agendan väl synliga för alla. Två mycket åtskilda religiösa kontexter bryts nu mot varandra och det slår gnistor. Frågan är hur dessa två kontexter skall kunna leva tillsammans.
 
Till allt detta kommer den ökande kunskapen om människan, jorden och universum. Urkunderna skrevs under en tid, då denna kunskap inte fanns. En uppdatering för att t.ex. inkludera evolutionen i Guds skapande verk finner jag nödvändig. Många kristna kan det, men för andra är det helt omöjligt.
 

Kyrkovalet 2013 - en krampaktigt fasthållen företeelse

 

 Nu är det över, det glömda valet till Svenska kyrkans styrande församlingar: kyrkofullmäktige, stiftet och kyrkomötet. Sedan 2000 är kyrkan skild från staten. Kyrkan kan då jämföras med de andra trossamfunden i landet. Ändå har inte alla politiska partier öppnat avskedsbrevet och läst innehållet. Det är slut nu!  Men det har blivit ett segslitet kvarhållande, där inte alla orkar acceptera en ny tingens ordning. Det känns som det behövs några som säger ifrån ordentligt. Äktenskapet mellan Svenska kyrkan och staten är över!  

 

  Nu är spelet bakom valet mångfacetterat. En socialdemokrat sa nyligen att det är ju (s) som har byggt upp Svenska kyrkan, underförstått: därför måste (s) vara kvar där. Värre groda i historiebeskrivningen får man leta efter. En annan person ur samma parti sade att om inte (s) fanns kvar skulle Svenska kyrkan (SvK) bli en liten sekt. Det är att ha stor tilltro till sin närvaro i SvK. SSU går ut med att Jesus var den förste sossen. Nu är det dock främst maktanspråk, som håller kvar partier i kyrkan. Självtillräckligheten som ligger i att (s) säger att de har byggt upp kyrkan handlar om att de vill ha den religiösa folkrörelsen, som SvK utgör, infångad i partiet och diktera villkoren för den.  Det ger röster i de andra valen. Sedan vill inte (s) att SvK skall vara alltför religiös och därmed stöta bort gråsossarna, utan en servicekyrka vid livets högtider och lite kulturella evenemang däremellan.

 

Å andra sidan har inte alla inom SvK tilltro till att släppa politikerna ifrån sig. De vill enligt biskop Brunne i Stockholm ha med folk utifrån. Det berikar och stimulerar och ger flera ögon på interna problem. Utifrån förresten!  Många inom kyrkan som gillar partiernas närvaro brukar framhålla att mer är 6 miljoner svenskar tillhör SvK. Det är ju en sanning med modifikation. Var finns dom? Ja, inte på högmässan kl 11 på söndagarna. Men ändå är det dessa man vill värna och försöka hålla kvar med kyrkovalens behållande av politiker i sina beslutande församlingar. Biskop Brunne uttalade en gång något så vackert som att det är för de frånvarande i kyrkorummet, som man håller en ställföreträdande gudstjänst varje söndag.

 

 Nu är teologin och tolkningsvariationerna många inom SvK. Det är högt till tak brukar man säga och det kan vara tilltalande främst för de som inte går dit. Det kan kännas bra att veta det. Vill man bli bekräftat i sin tro eller sina tvivel, så finns ett antal förkunnande präster att välja mellan. Det går säkert att hitta någon man trivs med. I slutändan, så kanske det är bra med en mångfald inom SvK både bland folk som vill bestämma och bland prästerskapet. Det är rätt länge sedan SvK lämnade en teologisk enhetlig renlärighet och där går det inte att vrida klockan tillbaka. Det är heller inte önskvärt.

 

Ändå finns det mycket förbättrings- och förändringsarbete, som måste till om folket åter skall komma till kyrkorummet och deltaga i verksamheten. Den processen tror jag inte kan eller skall komma från politiker, utan inifrån den aktiva levande kärnan.

 


Svenska kyrkan

Pressen informerar i dagarna om att Svenska kyrkan fortsätter att tappa medlemmar. Biskopen på Gotland Lennart Koskinen vill enligt en tidningsrubrik vända trenden genom att påverka föräldrar att döpa sina barn. Han kanske tänker att då är kyrkan med från början. Sedan kommer barnen i kyrkans barntimmar och därmed föräldrarna på barngudstjänster, då deras små telningar uppträder och sjunger eller spelar intrument. Sedan blir konfirmationen en natrulig följd. Det kan vara så att detta är Koskinens tankegång. Men...det är ju så historien sett ut och något som folket lämnar. Det behövs väl lite mer än att bara föra tillbaka männikor till något som gällt i århundranden, men nu inte känns som "i tiden". Det är nog andra grepp och omformuleringar som folket behöver. Texttolkningar, som känns placerade mitt i deras liv och klargör och förtydligar och lägger saker på rätt plats. Det ställer också krav på att kyrkan är med och närvarande i strömningarna som cirklar runt just nu och låter sig genomflödas av det för att med effekten av det föra fram ur sina källor såndant som faller in i det liv människor lever.
 Det är den stora utmaningen, herr biskopen.

RSS 2.0