Landet med en fråga och en åsikt

 

 En man på speakers corner i London meddelar: - Nu eller aldrig! Kom och lyssna på mig. Jag är mycket klok och vet allting. I morgon kan det vara för sent.

 

I samband med nystarten för riksdagen i september 2013 stuvade Fredrik Reinfeldt om i regeringen.  Han utsåg bland annat en ny arbetsmarknadsminister och hon hette Elisabeth Svantesson. Hon har suttit i riksdagen sedan 2006 och varit ordförande i arbetsmarknadsutskottet.  Det var inte i den ordningen som t-ex DN presenterade henne med, utan som arbetsmarknadsminister och som tidigare arbetat för rörelsen mot abort ”Ja till Livet”. På samma sätt gjorde i stort sett hela mediakören, som tog fram hennes kristna tro med hemvist på den religiösa högerkanten, nämligen Livets Ord. Frågan är om inte muslimer har det lättare i Sverige än etniska svenskar som bekänner sig som kristna.

Det blev också ett väldigt liv i sociala medier. I Ring P1 i radion hördes röster om att vi trodde vi var framme med frågan om fri abort, och så kommer en Livetsordare in i regeringen och svarar  ”luddigt” på frågan om  den etablerade åsikten att kvinnan har rätt till sin kropp och därmed till fri abort.  Svantesson svarade någon journalist att frågan kanske inte är så svartvit och det gick inte alls hem i journalistens egen analys av sin egen intervju efteråt.

Men det duger inte att säga i Sverige, där det bara finns en åsikt som gäller i de stora frågorna. Den som avviker får räkna med att jagas av media.  Någon yttrade i en intervju att fostret inte är kvinnans kropp, utan en egen genetisk individ och att kvinnan kanske skulle ha skyddat sin kropp 9 månader tidigare lite bättre.  Sådant säger de som klassas som mörkermän.  Det finns något skrämmande i reaktionen på Svantesson och hennes utnämning. Hur högt till tak har vi i Sverige. Det vill säga hur långt respekterar vi andras åsikter.  När det gäller rasism, en fråga som nu är den förhärskande skiljedelaren mellan onda och goda i vårt land, så finns sedan 70-talet ett tassande i alla medier. Den som säger, eller skriver något som luktar rasism, kan mista sitt jobb över en dag. Om vi i den frågan vågat se nyanser, så hade vi kommit mycket längre med vår integration av våra invandrare. Vi hade kunnat hjälpa dem mycket bättre komma över de problem, som det innebär att komma till ett nytt land.

Debatten i svenska medier binder ris åt sin egen rygg, när de viktiga nyanserna har fallit bort och vi råskäller i stället för att samtala. Det är definitivt inte bra.


Storbråk på Sahlgrenska intensiven

 
  
 I flera dagar har det varit ett stort slagsmål både inne på Sahlgrenska sjukhuset och i området omkring. Polisen kallades till platsen och det förekom skottlossning och flera personer fick söka vård på grund av slagsmåten. Detta har media rapporterat om. Svensk media gör dock inte det grundläggande journalistiska arbetet och ger oss hela historien. Det är nämligen sedan 70-talet den stora mediasskräcken att kallas rasist.
 
Nu är det så alla vi mediakonsumenter förstår att de som agerat i bråken tillhör någon utlänsk folkgrupp. Möjligen men inte troligt zigenare, det är nämligen de som oftast fylkas på sjukhusen. Varför är det så farligt att ge en vink om detta. Vi skulle få en bättre förståelse för kraften i konflikten om detta kom fram. Det är inte så farligt som media tror. Det viktigaste utfallet av denna tystnad är att det blir fler som röstar med sverigedemokraterna. Denna mediavånda som sker i stor konsensus över all media-Sverige är en skada för landet. Att tala öppet om de krafter som styr folks beteende, när de ligger i öppen dager borde vara en sökande journalists viktigaste uppgift.
Folk i stugorna tänker och analyserar. Några har vänner som arbetar på sjukhuset och får då veta tillräckligt vad som hänt av det som ligger utanför det sjukvårdande arbetet. På så sätt sipprar i koncentriska cirklar informationen ut och ilskan mot media växer.
 
En del av den kraft som Anders Bering Breivik  tog styrkan ur var att kritiken mot det  han kallade islamiseringen av Norge och Europa aldrig gick fram i media på något sätt på grund av viljan att inte gynna de islamofobiska krafterna. Nu är det möjligt att både informera och analysera de problem som uppenbart följer med en invandring och samtidigt hålla stången mot rasism. Dessa båda uppgifter måste gå hand i hand. Det går inte i längden att hålla tyst om den ena delen. Att komma vidare med problem innebär att först gå till botten med en analys och belysa alla delar av komplexet. Men mörkar man problem, som för folket är uppenbara då faller förtroendekapitalet mot en bottennivå för all nyhetsmedia.
 
Missnöjet med denna mediatystnad är så utbredd och på vilken arbetsplats eller vilket kalas man går på så pyser detta missnöje och misstro fram. Tro inget annat kära murvlar.
 
  

Kungabilden - en flopp




Så kom då den omtalade kungabilden ut i Expressen, en bild som den kriminellt belastade porrklubbsägaren Mille Markovisc haft i sin ägo . Förhandstipset från författarrna Thomas Sjöberg och Deanne Rauscher till boken Den motvillige monarken var att det var graverande bilder. Expressen lät tre oberoende fotolab titta på bilden före publiceringen och alla ser klara tecken, som kan tyda på manipulation.

Med viss erfarenhet av retouchering ser bilden på kungen inklippt ut. För det första sitter han i ett hörn, där han inte  ser något av det som pågår i fonden av bilden och är utanför hela händelseförloppet. I fonden kan man se  en soffa. I den ligger en man med benen särade och en kvinna sitter framför , delvis synlig, med sina händer mellan benen på den liggande mannen. En annan man sitter mest utom synhåll för kameran, men hans ben syns, längst framme och nedtill i bild, som om han satt i en fotölj med byxorna på och tittar på sexleken. På soffkanten till höger i bild sitter en annan kvinna i bh och trosor och övervakar alltihop. Bakom allt detta som händer ses en man uppklämd i ett hörn. Han tycks ha en tjock mörk tröja på sig och en vit skjorta uppknäppt i halsen. Han håller höger arm lyftad med handen i bakhuvudet. Den yviga tröjan gör armen tjock på bilden. Han är alls inte med i vad som händer, utan sitter med ett uppslaget leende och  tittar förbi den på soffkanten sittande kvinnan. Detta skall alltså vara kungen. Skuggningen av ansiktet stämmer inte med hur ljuset faller in i den övriga bilden. Fotoexperterna ser flera liknande konstigheter i bilden tydande på manipulation. 

 Ansiktet på mannen i hörnet liknar den unge kungen, men man känner sig inte helt säker på att det är han. Sedan deltager han inte i något av det som sker. Ansiktsutrycket liknar mer en person, som blivit inslängd i rummet under ett nollningsskämt, som teknisterna brukar ha för sig.

Denna historia ingår i en pågående attack mot kungahuset.  Riksdagsman Henrik S Järrel (m) han ser att det finns ett pr-nätverk av republikaner, som i en samlad planering attackerar monarkin från olika håll. Boken Den motvillige monarken är ett inslag i detta. TV-4:s Hej Baberia och deras attack på drottning Silvias far angående hans köp av en fabrik från en jude under 2:a världkriget är andra inslag.  Republikanerna måste ju vara tämligen frustrerade, då det aldrig ses en ljusning för införandet av republik. Ett sätt är då att fläcka ner monarkin.
Det kan ju inte vara så att det mest sexliberala och sekulära landet i världen, nämligen Sverige, kan tycka det vara en skandal att se nakna kroppar eller titta på striptease eller liknande.

Därtill kommer att monarkin är en symbol för familjen med mamma, pappa och barn. I Sverige gäller inte det gamla familjebegreppet ensamt längre, utan det är vidgat till regnbådens alla färger med nya konstellationer etablerade inom HBT-kollektivet. Då stör det att ha en kungafamilj, som hela tiden lyser som symbol för det gamla lutherska familjebegreppet! Republikanerna ser framför sig med fasa alla prinsar och prinsessor på Haga med start inom en snar framtid.

Flera böcker är på väg och det här drevet, väl startat, kommer att pågå länge. Målet är republik.

Ingvar Kamprad i media - ett fall för journalistonani




IKEA grundaren Ingvar Kamprad


Det ryktas att SVT-journalisten Elisabeth Åsbrink har skrivit en bok, där hon berättar att Ingvar Kamrad så sent som 2010 sagt att högerextremisten och nationalisten Per Engdahl och grundaren av Nysvenska rörelsen var ”en stor man”. Engdahl stödde också Hitler under 2:a världskriget. Kamprad var i ungdomsåren mellan 16-25 år medlem i den Nysvenska rörelsen. När Per Engdahl dog 1994, 85 år gammal, levererade Kamprad en offentlig grundlig ursäkt i media för sina ungdomssynder för 60-70 år sedan och tog avstånd från nationalism och nazism. Kamprads uttalande 2010 tas som intäkt för att hans ursäkt 1994 inte var tillräckligt grundlig. Därför går nu en våg genom svenska media för att informera oss konsumenter, att det är något lurt med Kamprad.

 Man tage sig för pannan! Mediafolket vet vilka knappar man skall trycka på för att få ingång upphetsande vallningar över textrutor och tabloider. Elisabeth Åsbrink har hittat en ny triggerpunkt och gnider journalistkittlaren lysande röd och får en uppställning i tidningar och TV av journalister, som pulsativt spiller ut hennes uppgifter vidare som våta fläckar i trycksvärtan. I det tunga magasinet Studio 1 i P1 ägnas 20 minuter åt att föra ut den stora nyheten, som egentligen ingen utanför studion är intresserad av. Ändå hörs upphetsningen tydligt på andhämtningen under diskussionerna, att här finns något nytt att svärta ner IKEA grundaren med. Snudd på en skandal! Ett scoop att tugga på några dagar.

Uttalandet år 2010 att Per Engdahl ”var en stor man” följdes också av att Kamrad menade att Engdahl hamnade fel i sina åsikter, men det kom inte med i Åsbrinks bok. Där ser man så lätt det går att missa hela perspektivet.

Den här typen av uppgifter tänder till internt i journalistkåren, eftersom det kan skapa uppmärksamhet. I Sverige löper som regel en och samma nyhet över de flesta mediafönster per dag. Att få vara med där en dag är en fjäder i hatten för en journalist, väl värt att jobba för. Metoderna måste inte vara heljusta.

Det har ju visats sig att folket reser sig mot den här typen av påhopp. De går inte hem helt enkelt. Det är dock inget hinder för upprepade attacker, snarare ökar det lusten att publicera dessa icke-nyheter. Vi fåt leva med det!


Vad håller Aftonbladet på med?


Aftonbladets Chefredaktör     
Jan Helin               Sven Otto Littorin


Bakgrund 

Det vi minns mest av förra årets upplaga av Almedalsveckan var Littroinaffären och att Gudrun Schyman brände upp 100 000:- som hennes parti feministiskt initiativ (Fi) hade fått av tvä män, som ville stödja partiet.

Sven Otto Littorin var inne i en slitsam vårdnadstvist 2010 och ville inte löpa gatlopp i media utan avgick bumbs ur regeringen, när Aftonbladets reporter mötte honom med sina anklagelser på Visby flygplats. AB anklagade Littorin för att ha köpt sex och hade ett vittne som var en prostituerad kvinna som tyckte sig känna igen TV-bilden av Littorin som en av hennes kunder.  Det där gick naturligvis inte att leda i bevis. Det var ju ett tag sedan och Littorin nekade helt.

Ett  nytt försök

 Nu gör AB ett nytt försök på Almedalsveckans första dag 2011 med att påstå att Littorin, som ett helt år varit en icke offentlig person,  att han sexchattat på sexforum med yngre kvinnor. Han påstås även ha råkat få kontakt med en kriminell, som var ute på citen för att få kontakter utifrån ett kriminellt perspektiv.

Journalister erkänner aldrig fel

Tidningar och journalister är inte kända för att erkänna att de gjort fel. AB blev hårt kritiserat förra året för sitt angrepp. Efter ett års forskande ville man visa att man var rätt ute med sina artiklar 2010. Nu hade man ändå på fötterna, trodde man på redaktionen. Över en stor bild av Reinfeldt i tidningen stod det, att nu svarar Reinfeldt, tvingad av Aftonbladets avslöjande!
 
Men i SVT Debatt direktsänt från Almedalen under veckan osade det hett om öronen på chefredaktören Jan Helin och de flesta tykte det var osmaklig och snaskigt att rota i Littorin i något sorts revanschsyfte och försökte göra ett stort nummer av att Littorin chattat med en kriminell utan att veta om det. Hur säker kunde man vara ens på Almedalen från att inte stöta ihop med kriminella? svarade flera debattörer. Fredrik Reinfeldt hade 5 livvakter under veckan mot normalt 2-3 stycken. Littorin finns ju inte med i regeringen sedan ett år. Helin kommenterade att Littorin chattade dagen före sin avgång, minsann och då var det politiskt intressant.

Det  märkliga är att Sverige är det mest sexuellt frigjorda landet i världen. Sex är en privatsak och den sköter man hur man vill. Framförallt har inte kyrkan något att säga till om. Ändå håller de stora kvällstidningarna liv i en gammal sexualmoral och letar hos politiker och kungahuset efter skandaler.  Det finns tydligen tillräckligt med ursch och fy i landet att tidnignarna tror att det går att rota i vad folk har för sig och sälja lösnummer på det. Men hur länge kan det pågå. Har Aftonbadet någon fot ute i det moderna Sverige? Eller finns det ett bakåtsträvande?

 


Varför publicerar media bilder på odömda medborgare?

Nu diskuteras publicering av namn och bild på den häktade 38-åringen i Malmö för skottskjutningar, som satt hela staden i skräck. Expressen gick tidigt ut med namn och bild på 1:a sidan och andra journalister åkte till en av de skottdrabbade och visade den publicerade bilden med frågan om personen på bilden kunde vara den om sköt. Detta innan polisutredningen hunnit göra sin egen vittneskonfrontation.

 Ansvarig utgivare på Expressen säger att beslutet styrs av publicistiska överväganden och allmänintresset. Det senare handlar om att tidningen tror att presumtiva tidningsköpare och vi andra som för länge sedan slutat köpa kvällstidningar absolut vill se bild och namn på en häktad men icke dömd person. Det handlar ju om mord – ett allvarligt brott!

Före chefredaktören på Aftonbladet Anders Gerdin deltog nyligen i SVT:s Debatt och förklarade att när drevet går i media , handlar det om att vinna trofén eller bli den som fäller det aktuella bytet. Det handlar om att komma först!  Så är det tydligen även med bilder på odömda men häktade medborgare. Allmänintresset är ett begrepp som användes för att det låter så uppoffrande. Tidningen tänjer sig för vår skull. I stället tävlar tidningarna med varandra.  Åter och åter har det upprepats att vi inte vill veta vad någon heter, som bara är misstänkt, men inte fälld för ett brott. Nu känns det bra att slippa känna sig påklistrad en önskan, som vi inte har, utan det är en medial tävlan det handlar om. Frågan är bara i vilket skede som segern firas. Samma dag som publiceringen, eller då en eventuell dom avkunnas?

Media folket i SVT:s Debatt visade ingen förståelse för att de kunde försvåra polisens utredning visavi t.ex. vittneskonfrontationer. Anders Gedin surrade något om att man måste granska polisens arbete, men där högg han väl ändå i sten.

Vi kommer alltså att fortsatt se foto och namn publicerade på gripna medborgare i skydd av ett påhittat allmänintresse, fast det är det är ett tävlings race inom media självt.  Det känns bra att i någon mån fått verkligheten tillrättalagd.


KUNGEN HANDLADE HELT RÄTT






Den så kallade skandalboken, Den motvillige monarken,  om  svenske kungen är nu släppt. Författaren Thomas Sjöberg har rotat i gamla rykten om kungen och fått till en bok, som han lyckats få alla medier i vårt lilla land att exponera brett flera veckor före utgivningsdagen. Det säger mer om vad som styr bokutgivningen i Sverige än kvalitén på boken. Kvalitetsböcker som Lotta Lotass senaste bok ger hon ut på eget förlag till självkostnadspris till sina 300 läsare. Hon är medlem av Svenska Akademin.  Skall man ge ut en bok på ett svenskt förlag skall man redan vara en kändis. En skandalförfattare, som söker sina källuppgifter bland svårt kriminella och avslöjar kungen han får sin första testupplaga på 20000 att ta slut på några dagar. Thomas Sjöberg skrev också en bok om Knutbyflickan Sara, när den skandalen begav sig.
-

Kungen medverkar varje år i älgjakten. Han avslutar denna med en presskonferens.  Den var planerad till samma dag som Sjöbergs bok kom ut. Den var en ren koincindens. Det är klart att kungen  inte kunde ställa in den pressträffen. Då hade han fått höra, att han var feg. Han signalerade att han skulle hålla sin presskonferens och nämna något om boken, som han fick dagen innan.

Han böjar med att säga, att han inte hunnit läsa boken av förklarliga skäl.  Han var på uppdrag hela dagen innan. Dessutom hade han kunnat tillägga, att han har dyslexi och inte läser så fort.  Sedan fortsatte kungen på sitt personliga sätt att säga, att han sett vissa rubriker, som inte är så trevliga att se. Han hade pratat med familjen om det och med drottningen. Nu ville familjen vända blad som journalisterna gör i sina tidningar och gå vidare.  Sedan var det hela över. Någon murvel ropade kungen i ryggen om han menade att det som stod i boken var sant.
-

Allt detta kändes spontant och äkta. Vissa kommentarer har läst in att kungen var väldigt pressad. Den är en ren projektion av de som vill se honom skärrad. Nej, det var han inte, utan han var sig själv. Här vann han folkets förtroende och kan nu gå vidare. Han bör inte mer göra några uttalanden. Hovet har också sagt att man inte tänker väcka åtal mot boken.

Författaren Thomas Sjöberg har därmed förlorat i två led redan i inledningen. Ett avväpnande från kungen och inget åtal. Nu har Sjöberg några fler köttbitar att kasta fram till journalisterna så de inte ger upp efter första ronden.  Tror man sig ha skadeskjutit ett villebråd, så ger sig inte mediadrevet så lätt.  Fick man se kungen lämna över till Viktoria och slå sig ner på Sofiero och slicka sina sår vore resultatet av boken fullkomnat . Monarkin kommer att stärkas av detta, var så säker.


RSS 2.0