Modig självbekännsle av en åsiktskontrollant

 
 
 Expressenjournalisten Ann-Charlotte Marteus skrev en modig självbekännande artikel som många har väntat på. Det handlar om den åsiktskorridor som varit befolkad av  mediafolk och politiker, som vetat vilka åsikter som skall föras fram och vilka som skall bekämpas och tystas ner. Det handlar också om den stora lock som lagts på t.ex. att problematisera frågor som rör invandringen. De som har försökt med det har märkt hur svårt det är. Då har rasiststämplen delat ut mycket frikostigt. Läs förövrigt bloggen här den 29 december 2013.
 
A-CH Marteus skriver att hon kände någon gång vid år 2002 i samband med folkpartiets förslag om språktest lades fram, att nu var det dags att ställa sig på barrikaderna. Språktestet var tänkt som en kontroll på invandrares inlärningsnivå av det svenska språket. Samtidigt kom vindar av islamofobi över sundet från Danmark och främst av allt så började Sverigedemokraterna att växa och det påkallade stor möda från korridorfolket att bekämpa det nya rasistpartiet långt till höger. Det gjorde att debattörer som förde vidare SD:s  problematisering av invandringsfrågan attackerades från korridortrumpeterna. A-CH Marteus skriver: "Åsiktskorridoren hade samma magiska egenskaper som Doctor Whos Tardis: När man är inne i dess värme verkar den oändligt stor, lika stor som Sanningen. Det är först när man med akut samvetsångest tar ett steg ut som man upptäcker hur smal den är. Och krympande" Den insikten blev än mer påtaglig när det inte bara kom rasistmejl till A-CH Marteus utan oroliga vanliga svenskar som börjat förstå att vi nog inte hade bostäder till de stora strömmarna av asylsökande som kom. De sistnämnda frågade vad de skulle rösta på i valet, eftersom de inte kunde tänka sig att rösta på SD.   
   Ja, man kan undra hur A-CH Marteus´ artikel kommer att bemötas. Tigas ihjäl av alla som är kvar i åsiktskorridåren?. Det är nog inte så många som kan göra samma bekännelse. Det är för smärtsamt.  Denna fråga om rasism och antirasism har i Sverige fått religiösa dimensioner. Sedan religionen med lutherdomens synd och nåd kränkt sig ur folksjälen har dualismen rasism/antirasism tagit dess plats. Det är därför det är så svårt att bryta, trots den krassa verklighet som vi kommer att möta. När en liberal nyligen undrade hur kommunerna skall klara ytterligare 400 000 asylsökande på kort tid, replikerade en MP-politiker att sådan retorik göder de mörka krafterna.
 
Vare sig de vill det eller inte, så kommer korridorfolket att få möta verkligheten och spotta i nävarna och anpassa sig till en sannare verklighetsbeskrivning. Det är enda vägen att få ner SD:s höga siffror i opinionen. De bör inte ensamma stå för den konkreta problemformuleringen visavi invandingen.

Hur radikaliseras ungdomar i religiösa organisationer?

 

 
Det finns svenskar, som krigar med Islamiska Staten (IS) i Syrien och Irak. De har blivit rekryterade i Sverige av hitkomna medlemmar ur IS. Vad innebär radikalisering, hur uppstår den och hur kan den förhindras innan ungdomarna ger sig iväg? Det är en viktig fråga, som många söker ett svar på. Frågan debatterades nyligen i Agenda SVT2 mellan Birgitta Ohlsson EU- & demokratiminister (fp) och Omar Mustafa ordförande i islamiska förbundet (IFiS).  Omar Mustafa sa i programmet, att de arbetar dagligen med dessa frågor och möter dessa ungdomar i sina församlingar. Han redogjorde dock inte närmare för hur de arbetar. Samtalet i Agenda gav inga tydliga öppningar.

-

I starka religiösa kontexter har ungdomar tre vägar att gå inom kontexten. 1) Följa traditionen och bejaka den religiösa tro som utgör mainstream i den gemenskap de fötts in i och leva släktens traditionella liv. 2) Luckra upp det de upplever som tvångströja och gå en väg mot större öppenhet och mer bejaka det omgivande samhället, dock utan att revoltera. 3) Gå djupare in i tron och studera de religiösa texterna, som de finner att föräldragenerationen har hoppat över och inte lever fullt ut. - Den tredje gruppen riskerar att radikaliseras och vill ta de religiösa urkunderna på allvar. Det är texter, som vem som helst kan ta del av och som manar till handling för Guds sak på ett mer påtagligt sätt än vad som gäller för mittfåran i gemenskapen. Att följa texterna ger också belöningar om högre nivåer i paradiset. Budskapen är radikala och den unga formbara människan tycker inte att den äldre generationen lever upp till vad texterna kräver. Att följa texternas innehåll ger också belöningar och högre nivåerna i paradiset. Den unge vill alltså läsa som det står och handla som det står. Ofta finns även ett eskatologiskt laddat budskap i urkunderna om ett nära förestående slut på denna tidsålder. Tiden fram till dess anses vara kort, så varför satsa på utbildningar och familj, när uppdraget hastar. Så i sina egna ögon handlar ungdomarna helt rätt och har valt en rätt väg. De har gjort avkall på det som civilsamhället kan kalla förnuft, logik och filosofi, samt gör ett avståndstagande från en vetenskapligt uppdaterad världsbild. I stället har de en starkt religiöst förankrad logik, som reses som en mur mot det förfallna världsliga samhället, som hamnat helt snett.

-

Radikaliseringen ligger dock inte oöverskådligt långt från vad den äldre generationen i församlingen står för och några föräldrar kan säga om sina ungdomar att de tar ju sin sak på allvar! De kan även få beröm av andra personer ur den äldre generationen.  Den här sammanvävda interaktiva processen mellan generationerna gör att det interna arbetet mot en radikalisering inte kan bli så effektivt. Tankemässigt rör sig ju ungdomarna inom den egna religiösa sfären och gör ju inga uppbrott mot fundamenten. De tar steget fullt ut helt enkelt. Att få vara med om att skapa en ren islamisk stat med koranen som grund måste te sig stort!

-

Inom varje religion finns en skala av tolkningar, som i de flesta fall har är personlig prägel. Många tänjer på sin inställning till urkunderna, för att anpassa sig till det civila livet och underlätta sin sociala integration i samhället med vänskapsband utanför sina församlingar. Andra lever på ett starkare sätt inåt det de uppfattar som trons centrum. Inom den här spännvidden lever ungdomarna och vet om att spännvidden finns. Men tillsammans utgör alla dessa dock en gemenskap. Radikalisering innebär att en del ungdomar vill röra sig mot den texttrogna falangen och nå längre och högre mål i sin religiösa hållning.  Det kan ju rent av för en ungdomsledare att låta behjärtansvärt.

-

Här uppstår den stora frågan: vem skall driva processen för att förhindra en radikalisering? Klarar ledarna inom moskéer och kyrkor av att göra det?  Det finns ju en bredd i tolkningar även bland dessa. Frågan kan här bara ställas! Det behövs att man ringar in radikaliserande texter och med detta urval skapar studiecirklar. Vill man det?


Rasism och etnicitet är inte tillgänligt för öppen debatt i Sveige

 Adolf Hitler                                               Karl Marx
 

Efter att en fredlig familjär antirasistdemonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp urartat på grund av att det dök upp en motdemonstration från nazistgrupperingar, har åter rasismdebatten kommit högst upp på dagordningen. Antirasism och främlingsfientlighet har under många år varit bland topp fem av de ämnen som debatterats i media och politiska församlingar mycket på grund av att Sverige haft en av Europas mest generösa invandringspolitik. Och samtidigt har frågan inte debatterats!

-

Frågan om rasism har en tydlig placering på den politiska kartan och sammankopplas med extremhögern, där rasrenheten varit mest tydlig som i nazismen. På den politiska vänsterskalan bygger grundinställningen på kodorden frihet, jämlikhet och broderskap, som myntades under franska revolutionen, där broderskapet är gränsöverskridande för nationsgränser och etnisk tillhörighet.

-

För min egen del blev jag grundligt vaccinerad mot rasism, då mina kristna föräldrar satte mig i söndagsskolan, där den sång jag fortfarande kan som ett rinnande vatten löd: - Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart. gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord -. Alla barn skulle också hjälpas efter behov och livssituation och vi fick vara med och bidra. Det handlade inte om vänster och höger i politiken, utan om den utgivande kärleken.

-

Men rasism placerad på den politiska skalan föreligger en del låsningar. Sedan 60-talet har det varit ett välkänt och dokumenterat faktum att vi haft en vänsterpolitisk dominans i den svenska journalistkåren. Därmed har också frågan om etnicitet och främlingsfientlighet förts fram och granskats med tyngd och kraft. Baksidan har varit att på grund av den starka politiska polariseringen i frågan har det inte varit möjligt att problematisera kring de svårigheter, som inflyttningen från andra länder fört med sig för dem som kommer hit. Det har då alltför lättvindigt klassats som rasism och så har det varit locket på. Man har helt enkelt inte velat ge extremhögern födkrokar till sitt hat.

-

När de stora medierna kom till Norge i samband med Bering Breivik affären, förvånades de över den mediala hållningen i Norge, nämligen att lägga täckelse över uppenbara problem, när invandring diskuterades, precis som i Sverige. Allt handlade om en rädsla för att bli stämplad som rasist. För mig med min religiöst grundade mångkulturella hållning förstår jag detta utifrån att ämnet är instoppat under stark spänning mellan två politiska poler, men ser i det en naivitet och känner mig inte alls bekväm med det.

-

I min roll som barnläkare under många år i Sverige har jag sett hur barn till olika grupper av invandrare har haft olika specifika problem kopplade till etnisk grupp och religion. Dessa svårigheter hade vi kunnat komma vidare med om det på medial och politisk nivå gått att lyfta dem, utan ett svartmålande som uttryck för generaliserande rasism mot specifika etniska grupper. I stället för detta har vi fått ett parti i riskdagen, som har rasistiska rötter och gör just detta, nämligen problematiserar kring invandringen, utan att säga nej till all invandring. Detta partis tillkomst hade vi kunnat undvika. Allt de säger är inte värt att kastas i papperskorgen. Men återigen på grund av frågans politiska placering lyssnar vi inte på dem, utan placerar dem långt ute på högerkanten i politiken och motarbetar dem blocköverskridande.

-

Det visar att vi har en bred politisk samsyn visavi det mångkulturella samhället i Sverige. Befolkningen i sin helhet är dock inte lika enig. Det framkommer av SD:s stegrade siffror i opinionen och särskilt, när de attackeras av kvällpressen men sin ”grävande journalistik” för att svartmåla partiet. Vi måste se hela detta problemkomplex utan politisk låsning och våga belysa öppet de svårigheter som finns, för att komma på bättre köl med den viktiga frågan om rasismen och broderskapet.


Hur skall Haddile överlämnas till modern vid förfrågan

Haddile i fosterhemmet
 
 
Migrationsverket har en svår uppgift att slussa människor av varierande öden in och ut ur Sverige. Några får stanna här medan andra får vända åter till hemlandet. Att ärenden kritiseras är ofrånkomligt, men ibland lyser inkompetensen i bjärta färger när handläggningen striden mot det mest grundläggande i allas vår gemensamma kunskap om mänskligt liv och relationer och hur barn kan hanteras och hur man bedömer vad som är bäst för ett barn.

Fickan Haddile 2 år blev rikskänd, sedan fallet med frågan om hennes utvisning blev känt i media. Hon är född i Sverige av en algerisk kvinna . När hon var 20 dagar gammal försvann mamman spårlöst. Pappan finns inte heller med i bilden Det blev styvpappan som fick ta han om henne.

 Vid fyra 4 månader gammal kommer flickan in på barnsjukhuset i Lund med blödningar i hjärnan och i ögonen och styvpappan misstänktes för barnmisshandel. Tillräckligt bevis i skuldfrågan fanns ej, men Haddile blev placerad av socialnämnden i ett familjehem i Broby i Skåne . Hon har där bott i en familj och har vuxit in i en relation med två vuxna och ytterligare några tonåringar i familjen.  Hon har blivit trygg och tillitsfull som en 2-åring kan vara under bästa tänkbara förhållanden.

När migrationsverket fann att mor hade franskt medborgarskap, ville man först utvisa Haddile till ett barnhem i Frankrike. Där kunde man få söka efter modern.

Nu har migrationsverket tillfälligt backat från utvisningen och vill föst få tag i modern. Men en mor som lämnat sitt barn och befinner sig i konsekvenser av det beslutet kan inte så lättvindigt ta det tillbaka.  Att ta tillbaka ett barn som man valt bort och övergivit är svårt. Skall hon återförenas med sin dotter skall det ske i Sverige med början en längre tid i Broby tillsammans med den familj som nu har henne.

Att i ett senare skede skicka Haddile till barnhem i Frankrike och träffa sin mor hon inte knutit an till bland idel andra okända ansikten ställer för stora krav på Haddile. Hon kommer inte att få en enda initial fästpunkt på bra lång tid. Helt förvirrad kommer hon att längta tillbaka till Broby i en tomhetskänsla, som kommer att leda henne in i avskärmning, tystnad och depression. Vem vill sitta med henne i flygplanet?

Nu gäller inte längre genetiken som ledstjärna inte heller medborgarskap.  Nu handlar det om en liten människa som tappat sina tre viktigaste första trygghetsfaktorer och som har landat i ett sammanhang, där livet börjat ta form. Låt henne fortsätta växa in i den formen. Det är den enda riktiga vägen. Ta inte ifrån henne det hon nu lyckats bygga upp av social kompetens, kommunikation, språk och identitet.

Hör mamman av sig är det hon som kommer hit och efter en bra och väl etablerat kontakt med Haddile kan hon återvända till Frankrike eller Algeriet.


RSS 2.0