Ingmar Bergman och musiken

I ett omtyckt sommarprogram i P1 av Ingmar Bergman ett par år innan han dog ställde han en fråga i slutet av programmet till publiken. Det löd: Var kommer musiken ifrån? Han fick många brevsvar.
Jag tror han kan få ett svar på den frågan. Jag lyssnade nyligen på ett program i P1 som heter Schϋldt i P1. Där pratade han med en professor i teoretisk fysik från Uppsala. De talade om de små beståndsdelarna i materien. Där har ju vetenskapen gått allt lägre in från atomen, den odelbara från antiken, ner mot negativt laddade elektroner som snurrar i banor runt en kärna av neutroner och positivt laddade protoner. De senare decennierna har man talat om kvarkar och det senaste är strängteorin. Strängar som svänger! Gör de det på ena sättet, så uppträder de som elektroner och gör de det på andra  sättet, så uppträder de som kvarkar. Naturens inre struktur är strängar som svänger! Följdriktigt fick professorn den rimliga frågan, om hela universum är en stor symfoni. Jo, det kunde professorn hålla med om, fast utan kompositör. Mina tankar gick spontant till Ingmar Bergmans fråga om musiken, var den kom ifrån. Jo, den finns inne i naturen med ett otal variation av svängningar. Musiken kan tänkas skapas som en drift att återspegla de små strängarns svängningar som genererar så fantastiska konstruktioner av materia och liv och galaxer. När vi upplever de stora kompositörenas mästervärk som går rakt in i oss har de hittat en resonans med något som redan finns där inne någonstans och som vi lever ur, med och av. Var kommer musiken ifrån. Jo, den finns genom strängar som svänger och blir elektroner eller kvarkar i atomer som bygger molekyler och grundämnen, som sedan konstruerar joner,  DNA, RNA, aminosyror proteiner och LIV!
 Tanken känns stimulerande och vi kan lyssna på ett nytt sätt. Stämma oss med livets inre puls! 

RSS 2.0