Anna Hages bok - Ett viktigt bidrag till bilden av mordet på Olof Palme

 

Anna Hage var som 17-årig tonåring först på plats vid mordet på Olof Palme 1986. Hon satt i en bil som stannade för rött ljus i norrgående på Sveavägen vid korsningen mot Tunnelgatan. Hon tittade ut åt höger från baksätet och såg en man falla mot trottoaren och en annan man sprang bort höger ut på Tunnelgatan och försvann i mörkret. En kvinna vänder sig mot den fallande mannen. Anna kom som för att  hjälpa en skadad. Hon hade inga teorier hur det gått till och vem som hade skjutit. Hon gjorde sina spontana iakttagelser, vilket ger ett mycket bra komplement till alla utredningar, polisförhör och rättegångar.
 
Reflexmässigt öppnade Anna bildörren och sprang mot mannen. Annas kamrat Karin Johansson  följde med. Anna såg att mannen blödde kraftigt  ur munnen och Anna kollade pulsen på halsen. Kunde inte känna någon puls och mannen hade tom blick och såg livlös ut. En ung man dök upp och tillsammans med honom gjorde Anna  hjärt-lungräddning. De fick inget livstecken. Kvinnan var hysterisk och skrek att ser ni inte vem det är. Jag är Lisbeth Palme och där ligger min man Olof Palme, Sveriges statsminister. Lisbeth Palme var enligt Anna och Karin hysterisk och sprang runt i cirklar. Karin fick ta hand om Lisbeth, medan Anna deltog i hjärt-lungräddningen. Lisbeth försökte knuffa bort Anna och menade att det behövdes en läkare i stället. Anna undrade om hon gjort något fel, men svarade att vi måste få igång hjärtat och andingen. Hon gick utbildning till undersköterska och hade tränat i akuthjälp. Anna får blod på byxor och händer. Får servetter av en polisman.
 
Tidsangivelsen när polisen kom blev i efterförloppet ett stort debattämne, eftersom det inom poliskåren fanns två uppgifter!. Ambulans dök upp. Anna och Karin fick följa med i en taxibil till förhör. Taxichauffören skulle också förhöras. Anna hamnar i en ny värld. Hon får en känsla av att polisen inte är så intresserad och vill bli klar fort. Innan de lämnar polishuset kommer två andra poliser in och de har fått uppgift från sjukhuset att Olof Palme är dödförklarad. En polis skjutsar hem flickorna.
 
Styrkan i Annas berättelse ligger i att hon är nollställd inför det som nu möter henne. Hon har velat hjälpa en man i nöd och hamnar i en helt ny värld av förhör från poliser, journalister, advokater och slutligen även åklagare. Hon har inte grubblat över vem mördaren var, utan ville hjälpa en man i nöd och gjorde iakttagelser på platsen, som hon höll fast vid, även om hon ofta fick känslan av att de som förhörde henne ville få andra svar. Ingen hade berättat för henne om förhörsmetoder. Hon kände sig misstolkad och söndermald av återkommande frågor, som redan ställts.
 
Särskilt svårt blev det i rättegångarna, där hon känner sig hårt och orättvist behandlad, ifrågasatt på ett otrevligt sätt. Hon var ju försvarsadvokatens inkallade vittne och då blev ju åklagarens frågor tuffa. Hade hon fått veta detta i förväg så hade det kanske gått bättre. Anna håller dock sin linje av observationerna från Tunnelgatan och Lisbeth Palmes förvirrade beteende.
 
Med Uppdrag gransknings båda senaste sändningar (nr 5 och 6) om Palmemordet och den triggade uppkomsten av misstankarna mot Christer Pettersson (CP) som Palmemördaren och upparbetats  av polismannen Thure Nässén, blir Anna Hages berättelse ytterst viktig. Thure Nässén höll över 40 förhör med knarkaren Sigge Cedergren och lockade med belöningen av 50 miljoner i syfte att få honom att vittna mot CP. Med tanke på fru Palmes träffsäkra utpekande av CP blir Anna och Karins iakttagelser av stor vikt. Karin som på mordplatsen fick ta hand om en förvirrad fru Palme, togs inte till förhör i någon av rättegångarna!  Det är synnerligen märkligt. Anna Hages känsla genom alla förhör och de två rättegångarna är att hennes berättelse inte var intressant. Det talar för en riggad process från början till slut.
 
En bandinspelning som Uppdrag granskning fått ut från Thure Nässéns förhör, avslöjade att han lockat med betalning. Väl i rätten kunde Sigge Cedergren inte ljuga och sade att han frestats av mycket pengar, Åklagaren sade sig ha bandet framför sig och att det där i inte sades något om pengar. Det var en ren mörkläggning av Åklagaren i Sveriges viktigaste rättegång. Advokat Leif Silbersky kallar detta en stor skandal. Anna Hage får rätt  Förhören av polis och åklagaren har en färdig modell som skall föras framtill åtal med alla medel och då nagelfares hennes vittnesmål för att passa in.  Att hon upplever en stor förvirring vid kontakten med polis och rättsväsende finns det fog för då Palmeutredningarna är fulla av konstigheter.
 

Det olösta Palmemordet och trycket på utredarna

 

Olof Palme



Första dygnet

Det är i år 25 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm efter att ha varit på  biografen Grand och sett filmen Bröderna Mozart tillsammans med sin fru Lisbet. I korsningen Tunnelgatan-Sveavägen dök det upp en man som sköt Palme bakifrån i ryggen. Resten är välkänt för hela svenska folket. Redan första dygnet gick väldigt mycket fel. Jag kan rekommendera läsning av bröderna Kari och Pertti Poutiainens bok Innuti labyrinten. Den kom ut 1994 och visade i detalj vad som hände första dygnet efter mordet och vilka som agerade och vilka som gjorde något annat än vad de skulle göra under mordnatten. Det är en viktig men skrämmane läsning.

Hans Homlér in på scenen

Sedan tog polismästaren och förre säpochefen Hans Holmér över i stället för vad som vore det riktiga nämligen en åklagare och drev in utredningen på flera blindspår. Holmér började med kurderna för att via 33-åringen sluta med Christer Pettersson (ChP) en vinglig psykiskt instabil alkoholist, som man ledde fram till åtal efter att utredningen ha glidit i tidsuppgifter i strid med vad de 5-6 personer angivit som såg ChP vid biograften Grand vid 23:30-tiden, dvs samtidigt eller strax efter mordet. Redan där fanns ett alibi för ChP. Mordet skedde 23:21. När mördaren spinger in  mot trappan från Tunnelgatan upp till Brunkebergsåsen möter han vittnet Lars Jeppson. Han bor i samma ort som ChP nämligen Rotebro och känner ChP väl. I vittnesförhör säger Jeppson med bestämdhet att det var inte ChP, som kom springande.

Sedan känner vi det stora chabblet då Christer Petersson i en grupp av poliser skulle i en vittneskonfrontation beskådas av Lisbet Palme, som fått veta att den misstänkte rörde sig om en alkoholist. Hennes replik blev riksbekant: "ja, man ser direkt vilken som är alkoholist!" Därmed var styrkan i den vittneskonfrontationen nollstäld. Bara sammasättningen av poliser tillsammans med ChP gjorde ju saken lätt för fru Palme. En grupp studenter i USA fick samma förinformation som Lisbet Palme innan de såg konfrontationsfilmen och en överväldigande majoritet gissade rätt!

Erfarna sökande journalister

Det är inte så underligt att det uppstått privata spanare eller rättare sagt kompetenta journalister och andra kunniga personer som sökt få fram fakta och komma sanningen närmare.
Det är vid sidan av bröderna Poutiainen två journalister, som gjort en stor insats långt upp i seniet, nämligen Olle Allsén och Sven Anér. Tyvärr har termen 'privatspanare' blivt ett nedlåtande epitet i så måtto, att de inte skulle vara tillräknerliga. Så är det naturligtvis inte alls. När utredningen och de kommissioner som tillsatts, för att på ett oberoende sätt gå igenom utredningsmaterialet inte kommit framåt talar det starkt för att det behövs personer, som inte deltager i någon offentlig mörkläggning och söker fakta och lägger pussel utan hänsyn till "nationens bästa".
 
 Det var Olle Allsén, som fick upp spåret på den s.k. 'dekorimamannen'. Två finskor gick Sveavägen hemåt från en biofilm den 28/2 1986 några minuter före mordet. Ingen av dem hade en klocka med sig och behövde få ett hum om tiden, då de var på väg mot pendeltåget. De såg en man stående vid Dekomrima-affären och tänkte fråga honom om tiden. Plötsligt kände de igen honom från ett Gym i Upplands-Väsby dit damerna brukade gå. De visste att mannen talade finska och vad han hette och skulle just fråga honom, då de såg att han talade i en walkie-talkie på finska. Han hade en pisol i andra handen vinklad in under rocken. De finska kvinnorna hörde konversationen: "Nu kommer de!" dekorimamannen svarar: "Men jag är igenkänd". Svaret blev: "Skit i det och gör vad du skall göra"!  Det finns 35 vittnen, som oberoende av varandra rapporterat att de såg män tala i walkie-talkie runt Sveavägen under mordkvällen! De uppgifterna har spaningsledningen inte satt något större värde på.
De finska kvinnorna drog vidare och hörde skottet, men fortsatte att gå. När de dagen efter hörde att det var Olof Palme, som skjutits beslöt de att inte tala om det de sett med någon. Denna historia fick Olle Allsén ca 5 år efter mordet på Ålandsbåten från en av de två finskorna. En telefonsamtal mellan Olle Alsén och spaningsledaren Hans Ölvebro om dekorimamannen  hölls den 13 juni 1993 och publicerades offentligt i sin helhet första gången på Sven Anér blogg 2013. Ölvebros irriterade attityd i det samtalet ger kalla kårar längs ryggen. Läs gärna det samtalet.

I polisutredningen har dekorimamannen behandlats summariskt. Han var medlem av en tuff gruppering av östermalmspolisen kallad basebollsligan. Den byggdes upp av ingen mindre än Hans Holmér. Ett förhör genomfördes med Dekorimamannen då frun angav att han var hemma under mordkvällen och därmed kunde han avföras!! Närståendeuppgifter brukar inte duga som alibi annars. Sedan finns det enligt flera källor 16 hemligstämplade förhör, sidor som fattades, när Anér begärde ut handlingar. En fotokonftontation med en av finskorna har genomförts utan att något foto på dekorinamannen fanns med!

Privatspaning av Olle Allsén och Sven Anér

Olle Alsén fick tag i ett passfoto på nätet av dekorimamannen och åkte till Gymet i Upplands-Väsby och fick honom bekräftad som igenkänd och även hans namn bekräftat.
 Genom att nysta vidare i Dekorimamannens förehavande har journalisten Sven Anér skrivit en bok  och namngivit Dekorimamannen i bokens titel. Han har slutat som polis och blivit rådman och politiker för moderaterna. Han sitter sin  2:a period i Riksdagen. Genom att namnge dekorimamannen har Sven Anér försökt med många påryckningar få en grundlig utredning till stånd, eller själv bli åtalad för ärekränkande. Anér har t.o.m polisanmält sig själv i Uppsala, där han bor, då inget händer. Anér har skickat sin bok till alla partiledare och alla moderata riksdagsmän. Ingen reaktion!
 I sin senaste bok De Sammansvurna, som kom i juni i år, visar Anér vilket samfällt motstånd han mött, då han försökt få fram fler dokument och ansträngt sig för att få riksåklagaren och partipolitiker att reagera. Då preskriptionstiden för mord hävdes nyligen till obegränsad tid blir svaret från undredarna, att inga handlingar lämnas ut då de är sekretessbelagda på grund av pågående utredning, som alltså aldrig kommer att upphöra.

Anders Allai

Anders Allai är en före detta stridspilot i försvaret och därtill dykare. Han var med i dykargruppen som hittade DC3:an 2003 som sköts ner av ryssarna 1952. Senare framkom att DC:3an på uppdrag av Nato och USA ägnat sig åt signalspaning mot Sovjet.  Det var spionen Stig Wennerström, som avslöjade för ryssarna hela historien och därav nedskjutningen.
  Anders Allai har givit ut två romaner av en planerad trilogi. Den första heter Spionen på FRA, som handlar om Sveriges dolda förflutna och hemliga storpolitiska spel. Den andra heter Landsförrädaren och är en roman på temat palmemordet och sätter in det i ett storpolitikst spel där NATO-delen av CIA, engelska motsvarigheten MI6 och svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST, hemliga beredskaps- och aktionsgruppen Arla grynig och basebolligans poliser var indragna i det nätverk, som ledde till mordet på Palme. Inför hans planerade resa till Gorbatjov våren 1986 var säkerhetstjänsterna rädda att Palme skulle hamna i händerna på ryssarna i det kalla krig, som fortfarande pågick och han måste likvideras. Det finns tillgängliga uppgifter på nätet och i polisens arkiv som säger att beslutet fattades av fyra högt uppsatta svenska ämbetsmän inom FRA, militär och säkerhetstjänsten.
 Allai skriver på sin 3:e bok, som skall knyta ihop det stora maktspelet och ge en klarare bild av mordet på Palme än vad vi hittills fått av svenska utredningar och kommisioner.

Det kan vara så att sanningen om palmemordet är för tung för svenska folket att bära. Det är lugnast om det får förbli ouppklarat. När polisprofessorn Leif GW Persson nyligen i TV avfärdade Christer Pettersson som mördare i saftiga ordformuleringar och pekade på en sammansvärgning där en liten grupp inom svenk polis, militär och säkerhetspersoner var medaktörer kallades polisprofesorn upp till rikspolischefen Bengt Svensson för samtal. Därefter har Leif GW Persson inte uttalat sig.
Att locket ligger på visar Sven Anérs bok De Sammansvurna. Palmeutredarna levar under att alltmer tilltagande tryck från ett växande informationsflöde från spanare utanför den grupp som håller en resterande utredning på sparlåga. Till slut blir tystnaden talande.

RSS 2.0