Barnnarkosläkaren och kontakten med polisen


Fotot har ingen anknytning till det aktuella fallet



Den 21 oktober 2011 kom den friande domen i Solna Tingsrätt för henne som i media kallats för "barnläkaren" från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Egentligen är hon narkosläkare som sedan 1991 arbetat på barnintensiven och handlagt många svårt sjuka barn och svarat för sövningar och övervakning under intensivvård. I veckans nummer av Läkartidningen träder narkosläkaren fram och berättar vad som hände. Det är en i sina stycken en skrämmande läsning.

Det började måndagen den 2:e mars 2009. Narkosläkaren var på BIVA (barnintensiven) Atrid Lindgrens barnsjukhus. Halva ronden var avklarad, när fyra poliser i skinnjackor klev in på avdelningen. De växlade några ord med chefen på avdelningen och han ropade till sig narkosläkaren och sa att de anlända var poliser och sökte henne. Hon kunde inte räkna ut vad det kunde handla om och frågade, men fick inget svar. Hon fick snabbt göra klart det viktigaste och sedan klä om sig till civila kläder. Hon fördes sedan till Solna Polisstation. Hon hade nyligen vittnat i en barnmisshandlesmål och trodde det kunde handla om det.

I polishuset i Solna kommenderas narkosläkaren in i ett rum och hon bads att klä av sig naken inklusive klocka och smycken. Hon frågade igen vad det hela handlade om och fick till svar: " har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör".  Narkosläkaren förstod ingenting. Sedan fick hon ta på sig sina jeans och t-shirt och visades in i en cell. Där fick hon sitta ganska  länge och hon undrade varför ingen kom. Då fick hon till svar att "du får väl vänta på din tur". Det hade redan blivit eftermiddag och läkaren var både hungrig och törstig. Läkaren fick inte tillåtelse att kontakta sina anhöriga. Det behödes inte.


En stund senare kom någon och hämtade läkaren till ett annant rum, där det satt två civilanställda. Det skulle bli förhör. Den ene var polis och en andre civilanställd. Hon frågade igen vad det handlade om, men fick inget svar.  De frågade i stället  vad narkosläkaren gjorde den 20:e september 2008.
 Hon kunde inte svara direkt, men om hon fick titta i sin almanacka, som var i väskan de tagit, så skulle hon kunna minnas, men det fick hon inte. I stället frågade de om namnet Linnea sa henne något: "Du gjorde någonting med henne den dagen" sa de.
Hon svarade att hon inte förstod vad de menade, men önskade få en advokat. De svarade att det tog flera dagar att få fram en advokat.

Läkaren svarade att då sitter jag här och väntar. De svarade "att du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat".
Det tog några dagar innan det kom en advokat. Sedan hänvisades läkaren tillbaka till cellen. Hon frågade hur länge hon skulle sitta där och fick till svar: "Tills du har berättat vad du har gjort".

Milt sagt kan man säga att här möts två olika världar. En läkare som är vältränad i att föra samtal med barn och föräldrar i svåra krisartade situationer och finstämt och med känsla öppna upp och finna ord i det som rör behandling och diagnos kring ett barns allvarliga sjukdom å ena sidan. Å andra sidan har vi polisers brutala sätt att kommunicera med vrånga, aggressiva, förnedrande tillmälen och till skillnad mot en läkare, som med många olika metodern försöker leta sig fram till rätt diagnos, så smäller polisen en färdig dom i ansiktet på en person, som sedan inte kan beläggas med något  brott. Detta är upprörande och var har poliser fått utbildning i att driva ett förhör. Är det inte i detta fall tingsrätten, som skall titta på frågan om skyldig eller inte skyldig, när advokater och åklagare lagt fram sina synpunkter?

Detta sätt att arbeta förvånar och upprör. Har polisen som mål att stressa fram och med skrämsel pressa klienter till ett erkännande, som ingen i den tidiga fasen vet något om. Metoden kan ju inte öppna upp och skapa lust att prata hos den som är anklagad. Det finns väl grader av kriminalitet och då borde det finnas en arsenal av nivåer att lägga sig på vid ett förhör. Eller var detta en standard metod och alternativ finns inte i polisens arsenal? Denna atmosfär finns alltså inte bara i kriminalfilmer utan på Solna Polishus!! Grow up, skulle man kunna säga till sig själv!



RSS 2.0