Rasism och etnicitet är inte tillgänligt för öppen debatt i Sveige

 Adolf Hitler                                               Karl Marx
 

Efter att en fredlig familjär antirasistdemonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp urartat på grund av att det dök upp en motdemonstration från nazistgrupperingar, har åter rasismdebatten kommit högst upp på dagordningen. Antirasism och främlingsfientlighet har under många år varit bland topp fem av de ämnen som debatterats i media och politiska församlingar mycket på grund av att Sverige haft en av Europas mest generösa invandringspolitik. Och samtidigt har frågan inte debatterats!

-

Frågan om rasism har en tydlig placering på den politiska kartan och sammankopplas med extremhögern, där rasrenheten varit mest tydlig som i nazismen. På den politiska vänsterskalan bygger grundinställningen på kodorden frihet, jämlikhet och broderskap, som myntades under franska revolutionen, där broderskapet är gränsöverskridande för nationsgränser och etnisk tillhörighet.

-

För min egen del blev jag grundligt vaccinerad mot rasism, då mina kristna föräldrar satte mig i söndagsskolan, där den sång jag fortfarande kan som ett rinnande vatten löd: - Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart. gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord -. Alla barn skulle också hjälpas efter behov och livssituation och vi fick vara med och bidra. Det handlade inte om vänster och höger i politiken, utan om den utgivande kärleken.

-

Men rasism placerad på den politiska skalan föreligger en del låsningar. Sedan 60-talet har det varit ett välkänt och dokumenterat faktum att vi haft en vänsterpolitisk dominans i den svenska journalistkåren. Därmed har också frågan om etnicitet och främlingsfientlighet förts fram och granskats med tyngd och kraft. Baksidan har varit att på grund av den starka politiska polariseringen i frågan har det inte varit möjligt att problematisera kring de svårigheter, som inflyttningen från andra länder fört med sig för dem som kommer hit. Det har då alltför lättvindigt klassats som rasism och så har det varit locket på. Man har helt enkelt inte velat ge extremhögern födkrokar till sitt hat.

-

När de stora medierna kom till Norge i samband med Bering Breivik affären, förvånades de över den mediala hållningen i Norge, nämligen att lägga täckelse över uppenbara problem, när invandring diskuterades, precis som i Sverige. Allt handlade om en rädsla för att bli stämplad som rasist. För mig med min religiöst grundade mångkulturella hållning förstår jag detta utifrån att ämnet är instoppat under stark spänning mellan två politiska poler, men ser i det en naivitet och känner mig inte alls bekväm med det.

-

I min roll som barnläkare under många år i Sverige har jag sett hur barn till olika grupper av invandrare har haft olika specifika problem kopplade till etnisk grupp och religion. Dessa svårigheter hade vi kunnat komma vidare med om det på medial och politisk nivå gått att lyfta dem, utan ett svartmålande som uttryck för generaliserande rasism mot specifika etniska grupper. I stället för detta har vi fått ett parti i riskdagen, som har rasistiska rötter och gör just detta, nämligen problematiserar kring invandringen, utan att säga nej till all invandring. Detta partis tillkomst hade vi kunnat undvika. Allt de säger är inte värt att kastas i papperskorgen. Men återigen på grund av frågans politiska placering lyssnar vi inte på dem, utan placerar dem långt ute på högerkanten i politiken och motarbetar dem blocköverskridande.

-

Det visar att vi har en bred politisk samsyn visavi det mångkulturella samhället i Sverige. Befolkningen i sin helhet är dock inte lika enig. Det framkommer av SD:s stegrade siffror i opinionen och särskilt, när de attackeras av kvällpressen men sin ”grävande journalistik” för att svartmåla partiet. Vi måste se hela detta problemkomplex utan politisk låsning och våga belysa öppet de svårigheter som finns, för att komma på bättre köl med den viktiga frågan om rasismen och broderskapet.


Antirasismen har ersatt lutherdomen i Sverige och fått status av religion

 
 Lilla Hjärtat
 

Den svenska debatten om rasism och antirasism har förändrats det senaste decennierna.  Sedan 70-talet har hela mediasverige av rädsla för att få rasiststämpel på sig undvikit att analysera och problematisera invandringen eller att nämna namn och nationalitet på personer som begår brott inom landet eller på annat sätt handlar på ett klandervärt sätt. Det slinker ibland igenom att en våldtäktsman hade finsk brytning eller att tyskan varit i Arboga och mördat två barn. Men längre radie än så vågar ingen ge sig iväg ut på och tala belastande eller att skuldbelägga personer av annat etniskt ursprung än de svenska/nordiska/ och ibland tyska.

 

Att bli belagd med att ha uttalat något som luktar rasism är som att under den lutherska kyrkans högdagar, med starkt grepp om befolkningen, blivit anklagad för föräktenskaplig sexuell förbindelse. Livet och karriären var då totalt slut. Det verkar som att tomrummet efter en folkligt utbredd religiös livshållning skapar behov av något annat som man skall hålla sig till (antirasismen) och hålla stånd emot (rasismen) och hålla sin själ ren och obefläckad. Det skulle säkert kunna gå att skriva tio budord hur man skall undvika att bli rasist. 

 

Jag som gått i söndagskola och innan jag pratade rent kunde sjunga "Jesus älskar alla barnen. Alla barnen på vår jord.  Röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt,Jesus älskar alla barnen på vår jord”. Genom den sången har jag fått antirasismen och rastoleransen som en av de första grunderna i livet. Jag tror också att det med den präglingen är lättare att se det som sker i det som synes ske vad gäller tolerans och multikulturell gemenskap. 

 

Det senaste exemplet på den intoleranta kompromisslösa antirasismen i Sverige är attacken mot illustratören Stina Wirsén, som berättat i flera böcker om "Lilla hjärtat". En mörkfärgad dockfigur eller barngestalt, som vill sprida allas lika värde har blivit anklagad för rasism, just för att Lilla hjärtat framställs som svart. Frilansskribenten Oivvio Polite och konstfacksprofessorn Joanna Rubin skrev till den färgade prof John Jennings på Buffalouniversitetet I New York och bad honom analyser Lilla hjärtat ur ett rasistiskt perspektiv och det är kontexten, dvs sammanhanget, som gör den rasistisk. Prof Jennings jobbar med media och rasism. De fick till svar att jo, det är nog så att Lilla hjärtat är rasistiskt. Det låter som hårklyverier från de gamla kyrkofädernas dagar långt före lutherdomen.

Återigen med min egen prägling, som kan utökas med att jag också stoppat slantar in en sparbössa med en afrikan på, för att lära mig att vara givmild mot de som inte har det så bra som vi. Det beteendet hamnar säkert i fel kontext eftersom det skedde i söndagsskolan, men vilken glädje det blev när jag första gången fick en afrikansk familj till vårt hem. Jag ville vara med dem hela tiden.

 

Kritiken mot Wirsén har varit att barn inte kan värja sig mot det som anses vara rasistiska inslag i Lilla Hjärtat. Det är i  sig en underskattning av barn. De tänker och funderar mer än vi tror och drar helt egna slutsatser långt innan de klart kan verbalisera sina tankar. Barn är inte så lättlurade som vi tror, när de blivit så stora att vi berättar bildsagor som Lilla Hjärtat för dem.  

 

Nej, här har renhållningen hamnat i klass med den riktigt hårda kontrollerande lutherdomen. Vi måste ha en dualism att förhålla oss till. Det var inte så länge sedan det var himmel och helvete. Men arketypen kräver att vi fyller det tomrummet med något. Just nu är det rasism kontra antirasism som gäller. Den nya religionen stryper den friska debatten och leder alla in mot en gemensam tankefåra mot en konformism, som håller problem under mattan som borde varit möjliga att ventilera. Nu lägger Wirsén ner Lilla Hjärtat och ber Bonniers förlag att inte sälja fler böcker. Detta är pådyvlad censur! 

 

De politiska partierna utom SD försöker överträffa varandra i inbördes strävan att öka invandringen. Samtidigt vet vi att mottagandet de senaste 30 åren varit mycket dåligt. Våra nya vänner assimileras alldeles för långsamt. De samlar sig i getton för att umgås och stötta varandra, samtidigt som de mestadels håller kvar sitt ursprungsspråk och kultur. Vem vill ta ansvaret för detta? Ja, ingen! Det finns alltid någon bakåt i historien som har suttit på min stol och gjort fel.

 

Hade vi inte haft ett räddhågat antirasistiskt raster över landet, så hade det gått att nämna problemen vid sina rätta namn och vi hade kommit vidare i att bygga det mångkulturella land alla talar sig varma för, men deras tungor är alltfort kluvna och munnen belagd med styrbetsel. Det är den viktigaste anledningen till att vi har SD inne i riksdagen. Öppna debatten! 

 

 

 


RSS 2.0