Eskil Franck: fjärde generaitonens präst som avsade sig ämbetet

 
 
Eskil Franck är född i en prästfamilj som från far till son i fyra generationer försett Västsverige med präster i 200 år.  Hans farfars farfar Benedictus Jonae Carlsson föddes 1768 och var konstraktsprost i Slöta, Västergötland. Eskils far Gerhard Franck föddes på Ödsmåls prästgård i Bohuslän år 1910 och antog sedemera hustruns släktnamn. Därtill var Eskil Francks morfar, liksom mormors far, farmors far, flera av farfarsfars bröder, farfars bror, två farbröder, en morbror, fyra kusiner och rad ingifta präster. Eskil Franck blev det fjärde barnet i familjen. Näst yngsta barnet, en son, dog under förlossningen, sedan fanns två äldre döttrar. Detta gjorde att Eskils födelse blev till en stor glädje, då prästfamiljen därmed hade säkrat sucssessionsordningen och lade  en stor förväntan på den yngste sonen, nämligen att han en dag skulle vilja bli präst. Han blev det också, men  kom efter 30 år i yrket att avsäga sig prästämbetet. Han har i sin bok Giv mig, min son, ditt hjärta (2013) berättat  utförligt om detta.
 
Eskil kände under hela sin uppväxt att han spelade en central roll i sina föräldrars liv. Han fick en särskilt varm relation till sin mor, mycket beroende på att fadern var upptagen å tjänstens vägnar. Modern lärde Eskil både vett och etikett samt andlig fostran till att bli Guds barn för både tid och evighet. Så fort han kunde fick han läsa biblen både morgon och kväll. Gamla testamentet på morgonen och Ny på kvällen. Detta skötte Eskil minutuöst med läsning av korsvisa parallellställen och anteckningar i kanten.Teologin i familjen var den som Henrik Schartau introducerat och utgjorde en mycket konservativ och sträng kristen tradition. Den drog också en tydlig rågång mot frikyrkligheten, som ansågs alltför känslosamt utlevande och förkastlig med sitt vuxendop, som förnekade Guds nådeshandling mot individen i barndopet. Ärkebiskop Natan Söderbloms första stora ekumeniska möte i Uppsala fördömdes av Eskils far, som menade  att svenska kyrkan hade inget att lära av andra.
 
Eskil var lättlärd, snacksalig och lillgammal och framförallt frågvis. Mamman tröttnade på alla hans varför och satte honom i skolan ett år för tidigt. Det gick bra, men frågvisheten blev större med åren, frågorna blev fler, djupare och i sak mer hotfulla. Som barn kunde det handla om varför han inte fick gå och se på en fotbollsmatch på söndagen, vilket inte lät sig göras. Som vuxen kom frågorna att handla om trons fundament.  Fader Gerhard var ingen stark förebild. Eskil uppfattade honom som instängd i sin prästroll, så som traditionen krävde. Till vardags var fadern mer frigjord med oväntad och förlösande humor och konstnärlig skaparglädje. Spelade piano utan noter och hade bra sångröst och hade en god förmåga att skriva vers.
 
Eskils läraktighet och frågvishethet gjorde att det gick bra i skolan. Han tog studenten med goda betyg. Hormonstormen beskriver han på klassiskt vis för ungdomar i starka religiösa kontexter med själbefläckelsens nödvändiga avslappning men även ångest och ånger med löfte om att inte upprepa igen. Han fann tröst och hjälp i Paulus orden: "Det goda som jag vill det gör jag icke och det onda som jag vill jag inte vill gör jag; jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp. Gud vare tack genom Jesus Kristus". Ändå blev det många frågor om "varför" i detta ämne från Eskil i samtalen med ungdomsvänner inom kyrkan och med präster. Eskil fann kyrkans hållning förljugen med en offentlig förkunnelse och undervisning som var sträng: och en mer dold som praktiserades men som man inte stod för offentligt.
 
Väl framme i universitetet hade det blivit mer eller mindre självklart att han skulle läsa teologi och det blev i Lund. Redan i gymnasiet hade han blivit så laddad av sin traditions teologi att han argumenterade frejdigt i kristna gymnasistföreningen och mot en liberalteologiskt inriktad religionslärare. Han var genom år av bibelläsande varje dag väldigt  bibelkunnig och beläst i ämnet teologi med särskilt fokus på Martin Luther, där Eskil funnit en själsfrände. Universitetsstudierna som började 1968 färgades av den politisering som då skedde av samhället och i ungdomsgrupperna, vilket påverkade teologiska institutionen. Detta bidrog till att Eskil stegvis lämnade lydnadens slutna kultur och började ta ansvar för vad han trodde, tänkte och ville med sitt liv. Det blev som en öppning mot en ny värld. Den blev en polarisering mellan kärleken praktiserande mot nöden i världen och det eviga  salighetsperspektivet.
 
Eskil Franck prästvigdes i hemstiftets domkyrka i Göteborg. Han var medveten om att han gick in i denna roll utan att ha gjort upp med sin uppväxts ombonade trygghet och religiösa tro. Prästvigningen blev heller ingen avgörande händelse som skapade ett starkt minne att återvända till när livet som präst blev tungt. Han gick in i rollen med många varför obesvarade.
 
När sedan en möjlighet öppnade sig till akademiska studier på teologiska institutionen  i Nya testamentet exegetik blev det en väg att kunna få klarhet i vad som stod skrivet och hur texterna kommit till. Eskil Franck gick in i dessa studier med öppna kritiska ögon och mottaglig för allt nytt som skulle kunna uppenbara sig. Egentligen hade han inte så mycket att benhårt försvara, då han aldrig tidigare vänt på alla stenar.
 
Denna process kom att leda till att grunden för den kristna tron om Jesu liv och framförallt uppståndelsen gav
i studierna en helt ny svar, som stegvis gjorde det svårt för Eskil att hålla fast vid kyrkans tro. Denna process lämnar jag till läsaren att själv ta del av. Efter att ha blivit föreslagen till biskopskandidat flera gånger men tackat nej, varit rektor för prästutbildningen  och slutligen till sist blev övertalad att var med som en av tre kandidater till ärkebiskopsstolen, då när KG Hammar valdes av regeringen, kom till slut brevet till domkapitlet att avsäga sig prästämbetet och ta konsekvenserna av att den tro han fått med modersmjölken inte höll längre.
 
I Eskils Francks resa finns en logik i utvecklingen, som inte är svår att följa. Han laddades med  tron i prästtraditionsrik släkt. Föddes med ett nyfiket sinne och hade många varför, som han inte fick svar på. Han växte in i sin tradition med många frågor obesvarade. I långa loppet höll inte detta och Eskil Franck känner i dag en tankens befrielse och större uppriktighet och möjliget att med den fria tanken forma sitt liv.
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
   

Tio år efter mordet - Knutby Filadelfia en sekt?

  
 Peter Gembäck                                           Åsa Waldau
 
 
Det var en vintrig Januaridag efter nyårshelgen 2003/2004 som nyheten spreds i alla media att det begåtts ett mord i det lilla samhället Knutby utanför Uppsala. En ung kvinna, senare känd som Sara, hade skjutit sin väninna och därtill frun till pastorn Helge Fossmo i  Filadelfiaförsamlingen på orten. Samtidigt gjorde Sara ett försök till mord på en granne, också medlem i församlingen. Sedan rullades en osannolik historia upp där religion och sexualitet var explosivt sammanblandade och  Helge Fossmo visade sig ha ett förhållande med den hotade grannens fru och en religiöst färgad sexuell relation till Sara, som fick i uppdrag att skjuta pastorns fru och grannen. Därmed skulle Sara under en och samma mordnatt frigöra  möjligheten för pastorn att  offentligt etablera sin relation med grannes fru.
 
Under den rättegång som följde uppdagades det ena makabra inslaget efter det andra. Hur Sara skulle köpa en pistol på plattan i Stockholm för sina sparade slantar. Hur anonyma sms dirigerade Sara under mordnatten. Fossmo blev beskylld för att ha sänt iväg dem, men den frågan är inte tillräckligt grundligt utredd. Hur den ensamt starkaste ledaren Åsa Waldau var förlovad med Jesus och skulle i en kommande tillvaro i himmelen stå som hans brud i ett gigantiskt bröllop, Här ligger grunden för den sammanblandning av sexualitet och religion som blivit församlingens signum. Helge Fossmo dömdes till ett livstids straff och Sara till vård. Hon är fri sedan 2 år och Fossmo bli fri under 2014.
 
Under åren som gått  har inte mycket förändrats i församlingen. Ledarnas förklaring är att gruppen drabbades av en ond människa och därmed punkt.  Åsa Waldau meddelade 2009 att hon fått ett besked från Gud, att hon skulle sluta som pastor. Idag är pastor Peter Gembäck församlingens talesperson. Gud hade sagt till Åsa Waldau att nu fick hon göra vad hon ville! Ett sorts livslångt avgångsvederlag från pastorämbetet. Men hon styr ledningen fortfarande och varje gudstjänst föregås av ledningens samtal med Åsa. Fossmo var på sin tid en ställföreträdare till Jesus, med specialuppdrag till Åsa Waldau. Nu finns en annan man med liknade ställning. Han heter Urban Fält.
 
Under 2013 utkom en bok i USA som beskriver en flickas uppväxt och uppbrott från Scientologkyrkan. Hon heter  Jenna Miscavige Hill och hennes farbror David Miscavige är ledaren för Scientologkyrkan i USA .  Grundaren av Scientologkyrkan var L. Ron Hubbard (LHR) dog 1986 72 år gammal. Han levde  isolerat ett flertal år före sin död och visade sig inte offentligt det senaste decenniet. Hans uppdrag var att arbeta på lärans utveckling och skulle inte störas. Hans ord och lära hålls levande i all undervisning. I läran ingår att alla har ett evigt andligt jag en "Thetan", som levt i miljoner år och skall fortleva för evigt i olika kroppar. Uppgiften är att bli bekant med sin "Thetan".  Boken beskriver hur familjeband fick underställa sig organisationen. Disciplinen är hård och bestraffningarna mångfacetterade. I värsta fall kan man bli förflyttad till RPF (= Rehabilitation Project Force).  Det är ett sorts straffläger med hårda nypor. Jenna och hennes bror fick tidigt bo på en Ranch för inskolning i läran,  hårt arbete på ranchen och genomgå utbildning helt skild från den officiella skolningen som andra barn fick i USA. Föräldrarna arbetade mer än heltid på annan ort och fick träffa barnen några timmar varje lördag. Jenna var bara 4 år när hon på detta sätt separerades från föräldrarna.
 
I Knutbyförsamlingen finns en ledare som lever i avskildhet, nämligen Åsa Waldau. De flesta medlemmar ser henne inte ofta, men ledarna har regelbundna rådslag med henne flera gånger i veckan. Pastor Fält är inne hos henne flera  gånger varje dag. Vanliga medlemmar kan dock inte springa in och ut hos henne hur som helst. I  ställningen som Kristi brud har hon en maktposition. Då blir hennes ord lag. Familjeband underställs församlingen. Det finns dåliga s.k. släktandar. Det förekommer att mor- och farföräldrar till barnbarn som  växer upp i församlingen inte får träffa dem och därmed inte heller sina egna barn, eftersom äldregenerationen är påverkad av onda släktandar. Det utövas en stark kontroll av medlemmarna. De kan sättas i "tukt" som kan liknas vid social isolering, där man inte tilltalas under en period. Om  inte medlemmar synts på sammankomsterna tillräckligt ofta  kontaktas de av ledningen, i första hand Urban Fält, och uppmanas att vara mer trogna.  
 
Vid jämförelse med Scientologkyrkan blir likheten slående. Det finns en likartad grundstruktur i alla sekter. I församlingen i Knutby finns onåbarheten och mystifieringen av den informelle ledaren. Egna teologiska konstruktioner förekommer, som avviker från den övriga kristenheten (Kristi brud). En stark kontroll utövas över medlemmarna och nedgradering av biologiska släktband praktiseras i enlighet med församlingens principer.
Man skickar inte medlemmar till "PRF" men väl sätts de under tukt. Frågan om sekt måste med "ja" besvaras. Det man i framtiden kan hoppas på är att det nu växer upp en "Jenna"  i församlingen, som har språkliga förmågor och som i en framtid kan ge oss de inifrån reportage, som vi förgäves väntat på.
 
 
 
 
 
 

Ärkebiskopsvalet leder mot en delning av kristenheten

 
Det kommer att bli skifte på ärkebiskopsstolen i Uppsala 2014.  Nuvarande ärkebiskopen Anders Wejryd avgår med pension. Han efterträdde KG Hammar som blev känd  för att tänja på de gamla kristna doktrinerna. Nu står  fem kandidater färdiga att deltaga i valet den 15:e oktober. De är biskop Antje Jackelén från Lund, domprosten Johan Dahlman från Strängnäs, kyrkosekreterare  vid Kyrkokansliet i Uppsala Cristina Grenholm, biskop Per Eckerdal från Göteborg och biskop Ragnar Persenius från Uppsala. Den 1:e oktober hölls i sedvanlig ordning en utfrågning av kandidaterna i Gottsunda, en mångkulturell stadsdel i Uppsala. Från den tillställningen har det blivit en debatt både inom Svenska kyrkan och bland frikyrkorna avseende de svar som kandidaterna levererade.
 
Den redan förhandstippade kandidaten Antje Jackelén menade att man hade missat poängen om man t.ex. tolkade Jesu jungfrufödelse bokstavligt, när man vill beskriva det unika med Jesus. Den skall tolkas mytologiskt. Hon menade också att kristna, muslimer och judar ber till samme Gud. Många kristna menar dock att då kan man inte be till Jesus, för att han kan inte vara gudomlig enligt muslimerna. Hon menade vidare att helvetet är ett inomjordiskt tillstånd. Det betyder att vi ser helvetet här på jorden och det är ingen plats dit människor kastas efter döden. Vidare menar  Jackelén att visst säger Jesus att han är sanningen, men han har inte sagt att han är den enda sanningen. Enligt uppgift fick hon den längsta applåden.
 
 
Johan Dalman talade om att vi skall sprida ljuset. Han ville också se en "jag och du" kyrka och inte en "vi och dom" kyrka .Cristina Grenholm ansåg att kyrkans stora frågor de närmaste åren utgöres av klimathotet, religionsdialogen och att hjälpa ungdomarna från deras uppgivenhet. Ragnar Persenius framhöll också klimathotet som en viktig fråga och så ville han minska kyrkans konsumtionstänkande. Han framhöll dock till skillnad från Jackelén att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Per Eckerdal från Göteborg hade medvetet valt att inte vara med vid utfrågningen. Det var tydligen en möjlighet att avstå. Han tycker väl att alla vet var han står på sin mer bibeltrogna grund. Denna utfrågning hamnade i total mediaskugga. Så när Svenska kyrkan med 6 miljoner medlemmar väljer sin högste ledare, så är det en icke-fråga för svensk media.
 
Den här utfrågningen har dock satt igång en debatt inom kristenheten. Teologiprofessorn Eva Hamberg, som i många år suttit i Svenska kyrkans läronämnd  lämnar nu Svenska kyrkan. Droppen var utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna. Hon menar att Antje Jackelén kan inte stå för den apostoliska trosbekännelsen utan bortförklaringar  av den. Hamberg har forskat kring  sekulariseringen och menar att den nu gått väldigt långt i Svenska kyrkan.  Hamberg förstår inte varför inte fler från frikyrkan går ur Svenska kyrkan.
 
I tidningen Dagen, det svenska frikyrkliga språkröret, skriver opinionsredaktören Elisabeth Sandlund att det är svårt att se Jakelén som en samlande gestalt för svensk kristenhet. Sandlund noterar vidare att Jackelén inte nämner med respekt alla de präster, diakoner, andra anställda och lekmän i sitt eget samfund, som gör en annan tolkning av bibeln, än vad hon själv gör. Vad Sandlund säger är väl  egentligen att Jackelén trampar många ordenligt på tårna och det kommer att kännas och märkas. I Kytkans Tidning skriver Barbro Matzols en ledare och säger att om inte Jesus Kristus längre är vägen, sanningen och livet samt grunden för kyrkans verksamhet så kan vi ta ner skylten.
 
Man kan säga att Antje Jackelén är en värdig efterträdare till KG Hammar. Anders Wejryd har i sitt ganska korta mellanspel varit en religiöst traditionsfast ärkebiskop med rötter i en familj med en lång rad präster på sin fars sida. Han har en mer okomplicerad jordnära tro där gudrelationen står i centrum.
 
Skall man sia in i framtiden blir Jackelén helt säkert vald. Hon kommer att bidraga till att kristenheten  drar iväg åt två väldigt olika håll. En linje som Jackelén står för, nämligen en mytologisk tolkning av bibeln, där kristendomen inte har ensamrätt på svaren, Jesus var biologisk son till Josef om de nu funnits i historien. Det finns ingen uppdelning i goda och onda efter döden. Helvetet ser vi mitt ibland oss och inte som en eld bortom jordelivet. Evolutionen togs inte upp som fråga, men är för denna linje en självklarhet.
 
Den andra linjen i kristenheten står fast vid bibeln som Guds ofelbara ord. Jesus är Guds son och den enda vägen till Gud. Han skall komma tillbaka och samla de troende med sig i en himmel. Några kommer inte dit. Skapelseberättelsen är i sin gamla tolkning en viktig byggsten i denna linje. Dessa två varianter av kristendom kommer inte att kunna arbeta tillsammans. De två religiösa kontexterna skaver alldeles för mycket Många kyrkor kommer att göra som Clara kyrka i Stockholm, nämligen få en egen frizon inom Svenska kyrkan. Denna tvådelade väg kommer även att dela upp frikyrkan.
Vem som får övertaget kan bara framtiden utvisa.
 
 
 

RSS 2.0