Lars Ohly avgår


     
Den glade Lars             Snopen avgång



Lars Ohly är den 5:e partiledaren som signalerat avgång efter valet 2010.  Tre av dem kommer från det rödgröna blocket: Mona Sahlin, Göran Eriksson och Maria Wetterstrand samt Maud Olofsson från centern. Miljöpartiets ledarpar hade ett mandat som gick ut planerat enligt partiets regler. Göran Hägglund hos Kristdemokraterna har fått kämpa för att hålla sig kvar.
 
Det blåser snålt på partiledartopparna. Mona Sahlin knallade redan när hon blev partiledare efter Göran Persson i uppförsbacke. Hon hade en anti-Mona gruppering i partiet, som hon hade att kämpa emot och som till slut fällde henne. Maud Olofsson har som ansvarig för industrifrågor i regeringen burit en tung börda och känt att hon som kvinna haft det emot sig. Indistrifrågor låter som håriga armar med stora muskler. I Saab-affären har det varit särskilt tungt.

Lars Ohly har fått det emot sig att han inte lyckats "lyfta" partiet och vänt opinionen och valresultaten i riktning uppåt. Han har varit engagerad, en bra och dessutom glad talare för klasskampsfrågor och inte varit osynlig. Han fick länge dras med att han ville vaska fram det socialistiska budskapet i det ursprungliga begreppet komunism genom att kalla sig kommunist. Det har han fått äta upp och ångrar idag. I den rödgröna alliansen, där han släpptes in efter ett tag, kände han vittring av att komma in i en regering. Det var första gången för vänsterpartier. Det kändes säkert väldigt bra och hade kunnat bli en framgång för honom. Hans försök att fria till sin sambo i den stora slutdebatten i TV var lite svårt att förstå och bidrog inte till att höja valsiffrorna.

Media hjälper till i hög grad med att ge fokus på partiledarna. Att få igång ett avgångsdrev kan media lätt ordna. Finns det sedan falanger i det aktuella partiet, som förstärker med sina intervjuer behovet av avgång, så ökar kraften i trycket på partiledaren.  Att vänsterpartiet inte lyft i opinionen är ett fenomen, som ses över hela europa. Det är inte bara kommunismen som har fallit, utan även socialdeokratiska partier går tillbaka och det blåser högervindar. Det kan ingen publikfriande partiledare ändra så mycket på. Den nye som kommer har samma ideologiska motvind i opinionen. Att analysera ideologiernas upp och nedgång ger mindre lösnummer och kräver mer förarbete än att hänga efter en partiledare med mikrofonen och fråga när han/hon skall avgå! Det är därför lite märkligt att en tungviktare inom journalistiken som K-G Bergström konstaterat angående Ohly kort och gott att   - han misslyckades med det viktigaste, nämligen att vinna valet -.

Detta fokus på personen i partiledarrollen är ju en anledning tíll att så många i vänsterpartiet vill ha ett delat ledarskap. Mycket talar för det. Den starke kandidaten Jonas Sjöstedt är positivt till en sådan konstruktion. Han saknar dock Lasses leende!

Vi får se hur det går. Det sker betydligt mer öppet, än hur det gick till hos socialdemokraterna. Det är bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0