Rullande partiledare möts (s)

 
 
På senaste socialdemokratiska kongressen fångades en talande bild. I mittfånget ses den tidigare partiledaren och statsministern Göran Persson, han som pekade med hela handen. Han står och tittar på Håkan Juholt med ett åtstramat halvsläppt leende. Juholt  skall just gratulera Stefan Löfven, efter att kongressen valt honom till ny partiledare. I armarna på Löfven står Mona Sahlin och ger en tryckare. Juholt  väntar uttryckslöst och uppstramat som en skolgosse, liksom för ordningens skull, för att också han skall få gratulera Lövfen. Göran Persons min och blick mot Juholt säger att snälla du, skall du inte hålla dig lite i periferin i ett sådant här sammanhang och låta det gå lite tid innan du häckar bland oss.! Lövfen ler brett mitt i alla krafter under ytan.
 
 
Det har varit turbulenta år inom socialdemokratien. Sedan Göran Person avgick som partiledare och efter 10 år som statsminister tog Mona Sahlin över. Hon var den som stod kvar i raden av alla tillfrågade och därmed hade hon ett svagt mandat. Hon hade även belastningar av "stoppa Mona kampanjer" inom partiet  och den gamla Toublerone affären. Hon fick gå efter sitt första riskdagsval som partiledare och det var partiets sämsta val någonsin. Hon insåg inte sina svagheter, som var uppenbara för många av de egna väljarna. Hon visade initialt under och efter valnatten inga tecken på att hon hade någon anledning att avgå. Men så tyckte inte partiet.  Sedan blev det  en ny sluten process om att få en ny partiledare. Det är inte så lätt att processa detta, eftersom det finns en höger och en vänsterfalang i partiet och båda kämpar om inflytande. Det blev kompromissernas kompromiss och fram steg Håkan Juholt som efter sitt inträdestal på kongressen fick stående ovationer.
 
Nu var Håkan Juholt impulsernas man i det goda syftet att attackera motståndarna i socialdemokratisk gammal god kämparanda. Uttalanden slank dock ur munnen innan tanke- och analysprocesserna var klara. Till slut lagrade han får många sådana lössläppta budskap, ibland emot vad som sagts internt och då fick han gå. Han blev den tidsmässigt kortaste partiledaren i hela socialdemokratins historia. Den processen har det skrivits två böcker om.
Den senaste valprocessen, som slutade med att Stefan Löfven antog uppdraget var också sluten.för alla utom den inre kretsen. Han var motsatsen till Håkan Juholt. Lövfen sa väldigt lite det första året. Inga grodor där alls!Han fanns i bakgrunden som en mjuk och snäll person som sa lagom kloka saker och växte i opinionen på den taktiken.
 
Alla blev glada och det började gro ett hopp för socialdemokratin.  Det som hänt det senaste halvåret och som kom fram i Lövfen kongresstal var tydligt så att de ville ta tillbaka jobbfrågan från den borgliga alliansen. Den hade ju stulit jobbfrågan från socialdemokraterna alltsedan valet 2006.  Det tycks ha gått bra och väljarna tror nu mer på Lövfen än Reinfeldt, när det gäller jobben. Konjunkturerna är ju  hårda och arbetslösheten stiger i många länder.  Då vill folket höra att någon vill sänka arbetslösheten till den lägsta i hela Europa. Visst! Den verklighet som följer efter ett sådant löfte, det tänker inte så många på. Väljarkåren lever på manna som sänds från politiska himlen. De opinionssvängningarna inspirerar sedan politikerna vidare framåt. Hur det kommer att låta i debatterna det närmaste året avgör hur valet utfaller. Vill väljarna ha till baka det gamla betongpartiet från 1900-talet? Nej, men en Löfven-variant kan gå hem..kanske.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0