Landet med en fråga och en åsikt

 

 En man på speakers corner i London meddelar: - Nu eller aldrig! Kom och lyssna på mig. Jag är mycket klok och vet allting. I morgon kan det vara för sent.

 

I samband med nystarten för riksdagen i september 2013 stuvade Fredrik Reinfeldt om i regeringen.  Han utsåg bland annat en ny arbetsmarknadsminister och hon hette Elisabeth Svantesson. Hon har suttit i riksdagen sedan 2006 och varit ordförande i arbetsmarknadsutskottet.  Det var inte i den ordningen som t-ex DN presenterade henne med, utan som arbetsmarknadsminister och som tidigare arbetat för rörelsen mot abort ”Ja till Livet”. På samma sätt gjorde i stort sett hela mediakören, som tog fram hennes kristna tro med hemvist på den religiösa högerkanten, nämligen Livets Ord. Frågan är om inte muslimer har det lättare i Sverige än etniska svenskar som bekänner sig som kristna.

Det blev också ett väldigt liv i sociala medier. I Ring P1 i radion hördes röster om att vi trodde vi var framme med frågan om fri abort, och så kommer en Livetsordare in i regeringen och svarar  ”luddigt” på frågan om  den etablerade åsikten att kvinnan har rätt till sin kropp och därmed till fri abort.  Svantesson svarade någon journalist att frågan kanske inte är så svartvit och det gick inte alls hem i journalistens egen analys av sin egen intervju efteråt.

Men det duger inte att säga i Sverige, där det bara finns en åsikt som gäller i de stora frågorna. Den som avviker får räkna med att jagas av media.  Någon yttrade i en intervju att fostret inte är kvinnans kropp, utan en egen genetisk individ och att kvinnan kanske skulle ha skyddat sin kropp 9 månader tidigare lite bättre.  Sådant säger de som klassas som mörkermän.  Det finns något skrämmande i reaktionen på Svantesson och hennes utnämning. Hur högt till tak har vi i Sverige. Det vill säga hur långt respekterar vi andras åsikter.  När det gäller rasism, en fråga som nu är den förhärskande skiljedelaren mellan onda och goda i vårt land, så finns sedan 70-talet ett tassande i alla medier. Den som säger, eller skriver något som luktar rasism, kan mista sitt jobb över en dag. Om vi i den frågan vågat se nyanser, så hade vi kommit mycket längre med vår integration av våra invandrare. Vi hade kunnat hjälpa dem mycket bättre komma över de problem, som det innebär att komma till ett nytt land.

Debatten i svenska medier binder ris åt sin egen rygg, när de viktiga nyanserna har fallit bort och vi råskäller i stället för att samtala. Det är definitivt inte bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0