Uppenbarelsen - en recension

oc
 
Uppebarelsen är en ny film med svergiepremiär i November 2018. Den är regisserd av Xavier Glannoli med manus av Jaques Flieschi, Marica Romano och Xavier Glannoli. Filmen berättar hur en ung kvinna  Anna spelad av Galatéa Bellugi får besök av Guds moder den Heliga Maria i en liten fransk by: Anna får ett budskap från Maria och hon lämnar en linneduk efter sig och det finns blodfläckar på den. Det skapar en stor uppståndelse och det blir en folkvandring till den lilla byn med tillhörande komers av bilder och hastigt tillskapade helgonföremål. Det blir funderingar kring detta och Biskopen i Rom vill ha en utredning vad som hänt och om man kan tro på Anna. Han skannar bland undersökande journralister och finner Jacques Mayano spelad av Vincent Lindon.Denne har just kommit hem från en reportageresa i Syrien tillsammans med sin fotograd som olyckigt träffades av en bomb och dog.
 
Jacques Mayano får en kallelse från Vatikanen i Rom för ett möte. Jacques får inte veta något i förväg, eftersom det är så hemligt, men åker dit i alla fall. Där berättas det om flickan Anna och hennes uppenbarelse och mötet med  Maria Jesu moder. Efter lite tvekan antar sig Jacques uppdraget. Det bildas en undersökningskommision, som skall granska Anna från flera håll. Hon genomgår en medicisk undersökning och en livshistoria över hennes tidigare liv. Hon har vuxit upp först på ett barnhem och sedan i fosterfamilj, tills hon flyttade ihop med en grupp nunnor. Allt detta pågår medan byn översvämmas av pilgrimmer som vill se platsen för uppenbarelsen och få beröra Annas kropp. Hon deltager i av folk översvämmade gudstjänster, där hon håller korta tal. Allt hängivit påhejad av en pastor från en filadelafiaförsamling, som ordnar med internetsändningar.  
 
I bakgrundshistorien finns en nära barndomsvän (M) till Anna, och de växte upp till tonåringar. M fick en pojkvän och min slusats är att Anna också var tillsammans med en pojkvän.Han finns med i filmen och han förmedlar brev från M till Anna med jämna mellanrum. I en scen undrar han hur länge Anna skall hålla på med "allt det här"? I slutet av filmen lyckas Jacques finna M på ett flyktingläger i syrien. M hade varit spårlöst försvunnen efter uppenbarelsen och ger förklaring till varför det fanns ett högt skrik i samband med den gudomliga uppenbarelsen. Anna tillstår dock inte att det fanns något sådant skrik. Här finns viktiga pusselbitar till förståelsen av hela historien. Det ligger dock lite dolt och blir inte helt uppklarat i filmen. Och det är säkert medvetet, annars blir det ingen spänning kvar.
 
Anna blir nyiken på Jacques och läser på internet om honom. Hon säger i någon sekvens att hon tycker att han är annorlunda än mot de andra runt omkring. Hon uppsöker honom även privat och vill under tårar få ett löfte av honom att kommisionen inte skall undersöka blodet på den linneduk som Maria gav henne.  Det går heller inte att frånsäga Anna en erotisk dragning till Jacques. Det blir ändå en udnersökning av den blodbesudlade duken. 
 
Resultatet och kommisionens undersökning och slutkommentar och hur det hela slutar får läsaren uppleva själv. Det är en laddad film med flera bottnar och jag har min slutats klar. Andra kan komma till något helt annat. Det gör filman stark och sevärd.
 
 

Hösten efter det allmänna riksdagsvalet har avslöjat en hel del

 
 
 Det var väl tämligen  klart att valet 2018 skulle bli ett jämt val mellan blocken dvs allialnsen och socialdemokraterna pluss (s)-länkade partierna vänstern och miljöpartiet. Det växande SD-partiet fanns men tänktes och trängdes bort på något vis. Egentligen borde partiets ständigt stegrade väljakår ha tagits mer på allvar. Ty efter valet  satt riksdagen med ett SD på 17,8%. Inget parti ville liera sig med SD och centern och liberalerna hade låst upp sig fullständingt under valrörelsen för ett nej till alla kontakter  i alla former med SD.
-
Regeringen satt med ett par mandat mer än Alliansen och då skulle det väl ha varit rätt klart, men icke så. Riksdagen röstade tidigt i processen med stor majoritet bort Stefan Löfven som statsminister och så var en långdragen procedur igång som inte ens efter 100 dagar lett fram till en ny stadsminister med en beslutsmässig regerinng
 
  Den hårda låsningen mot SD har ju gjort att det faktiskt blev SD som styrde turerna under hela hösten vad avser försök till partimässiga konstellationer. SD skulle inte få något inflytande över den nya regeringen, men har de fakto betämt det mesta som hänt i riksdagshuset från dagen efter valet. Jan Björklund hade hela valrörelsen slagit fast att något samröre med SD vore omöjligt. Han tog till sin egen familj och talade om att hans mor kom från Tyskland efter 2:a världskrigets fasor och han har två adopterade söner från Syd-Korea. Björklung menade, att vare sig modern eller sönerna kan enligt Jimmy Åkesson bli riktiga svenskar och det räckte för Björklund att låsa alla dörrar för kontakter med SD. Alltså ett starkt familjärt och känslomässigt villkor, för att inte ta i Åkesson med en tång. 
 
I det nya läget som finns idag med en budget från M + KD skulle Björklund och Lööf kunna rösta fram Kristersson till statsminister och vara stödparti till den regeringen. De kan fortfarande bromsa det de tycker blir att gå SD till möts och får som stödparti till regeringen ett  tämligen säkert avstånd från SD.  Annars kommer 200-talet att blir som 1900-talet ett permanetat sosse-sekel utan växlingar i regeringskansliet melllan de polistiska blocken. Väljarna kommer att straffa mittenpartierna hårt, genom att gå över till SD, som då blir det största partiet och Gud sig förbarme blir ett regeringsfäigt parti helt enlig grundlagen 

RSS 2.0